• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Spelman på taket i Uppsala – en stor föreställning på många sätt

13 november, 2016 by Rosemari Södergren

spelmanpataket

Spelman på taket
Av Joseph Stein
Musik: Jerry Bock
Sångtexter: Sheldon Harnick
Översättning: Gösta Bernhard*
Regi: Ronny Danielsson
Musikansvarig: Joakim Hallin
Koreografi: Per Magnus Andersson
Scenografi: Martin Chocholousek
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Per Åleskog
*Now I have everything är översatt av Jan mark. Do you love me och Tevjes rebuttal är översatta av Ulricha Johnson.
Premiär på Uppsala stadsteater 12 november 2016

Premiären på Spelman på taket på Uppsala stadsteaters stora scen fick stående ovationer och mycket bifall och applåder under föreställningens gång. Jag tror Uppsala stadsteater och regissören Ronny Danielsson har bäddat för en publiksuccé. Berättelsen i Spelman på taket utspelar sig i en påhittad rysk by 1905 men det som sker och hur människorna agerar kan vi känna igen, idag lika väl som under hela mänsklighetens historia.

Handlingen utspelar sig i den påhittade ryska byn Anatevka år 1905. Tevje är en fattig judisk mjölkutkörare och han har fem döttrar. I byn lever den judiska gruppen för sig, de umgås inte med den övriga ryska befolkningen och Tevje och de andra judiska byinvånarna lever med sina traditioner. Det är traditionerna som ger dem trygghet, menar Tevje. Att leva är att balansera som en spelman på ett tak, säger han – och det är traditionerna som gör att de inte faller ned. Det knakar dock, det är sprickor i fasaden. Samhället står under förvandling.

spelmanpataket2Föreställningen är storslagen, på flera sätt. Med totalt 33 personer på scenen: skådespelare, musikalartister, kör, musiker och statister blir Spelman på taket den största musikalsatsningen i Uppsala stadsteaters historia. Att allt fungerar så bra gör det det en stor upplevelser: Musiken med klezmerdrag, dans och sång och duktiga skådespelare. Det kräver duktiga skådespelare som kan både sjunga och agera på scen.

Lars Väringer i huvudrollen som Tevje fungerar perfekt. Flera av sångerna framförs med mycket dans och stor kör men den allra mest berömda av sångerna, ”Om jag hade pengar”, framför Väringer ensam och det blir starkt, jag riktigt känner den lille mannen frustration över att vara fattig och maktlös. Sångens text säger så mycket om hur världen var 1905 och hur den är ännu mer idag. Den som är rik har makt och alla lyssnar på vad den rike har att säga. Den fattige är maktlös.

Handlingen kretsar kring Tevje och hans familj. Han har fem döttrar och de tre äldsta är tonåringar och börjar närma sig den ålder då de borde gifta sig. Men den som är fattig kan inte betala hemgift åt döttrarna och får nöja sig med de anbud som kommer. Eller? Hans döttrar har en egen uppfattning om äktenskapet. De vill inte bli bortgifta till någon som äktenskapsmäklerskan och föräldrar väljer, de vill gifta sig av kärlek. Tevjes familjepatriarkat börjar därmed krackelera, och han ställs inför ett val mellan kärlek och tradition.

Familjens och den judiska gruppens problem har en bakgrund av yttre oroligheter – förföljelser mot judar och politiska motsättningar i det förrevolutionära Ryssland. Genom tidningar får de höra om judar som tvingats lämna sina byar.

Handlingen utspelar sig 1905 men är lika aktuell idag. Människor står inför känslan av upplösning av traditioner och förändringar också i dag, många människor är på flykt och många kan också känna igen sig i Tevjes existentiella funderingar och samtal med gud eller Gud. Om Gud är så mäktig, varför kan han inte göra hästen frisk och kry så Tevje slipper dra mjölkvagnen själv? Frågan är komisk, men ändå central i frågan om vad gud är eller inte är.

Föreställningen regisseras av Ronny Danielsson, som i pressmeddelandet kallas musikalguru. Det är väl en välförtjänt titel då han tidigare stått för succéerna La Cage aux Folles, Cabaret och Sound of music på Uppsala stadsteater.

I pressmeddelandet står:
Med Spelman på taket gör han det han gör bäst – aktualiserar brännande frågor i kombination med fantastisk musik, en stor portion värme och underfundig humor.

Det var många som håller med om detta, med tanke på de stående ovationerna på premiären.

Jag hörde förresten flera som snackade i pausen och som berömde skådespelerskorna/sångerskorna som hade rollerna som Tevjes döttrar.

Foto: Micke Sandström

spelmanpataket3

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Lars Väringer, Musikal, Recension, Scenkonst, Spelman på taket, Teater, Uppsala Stadsteater

Stockholm Music and Arts: Ane Brun

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Ane Brun 3

Ane Brun på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4

Bara så att ni vet, detta var en förstagångsupplevelse. Vad jag trodde skulle bli arty pop med viskaraktär av en välsjungande norska, blev  mestadels något helt annat. Har hänt när jag uppsnappat  oidentifierad feel good – musik på krog, att jag  fått reda på att det då varit Ane Brun. Hennes förra skiva When i´m free har som uppges i festivalens program, bara avlägsna likheter med första alstret Spending time with Morgans.

Läser jag grundligt nämnda presentation, görs jag faktiskt medveten om att stråkar numera gifter sig med jazzbas och triphop. Därtill blir jag upplyst om att den intressanta musikkonstruktören turnerat med Peter Gabriel. Därför borde jag egentligen inte ha blivit överraskad av Brun, som koreograferar sitt framträdande på ett högst personligt sätt. På sig har hon förresten gummiskor och en orange dress, medan övriga sju på scen är klädda i svart.

Eftersom jag inte är bekant med hennes låtar ska jag försöka mig på en karaktäristik. Hon skriver i ett tonspråk som pendlar mellan svävande symfoniskt och suggestiva klangrika spänningar. Många låtar är snirkligt uppbyggda och dramatiska till sin natur. Mina referenser hamnade emellanåt hos Björk, på slutet adderat med hypnotiskt dansbeat. Några gånger bryter hon mönstret. Inträffar när Ane gör vad som liknar visa på akustisk gitarr på sitt hemspråk, tillsammans med Josefin Runsten på vad som rimligen bör vara elförstärkt violin. Ett annat stycke bröt av genom att bli en pampig akt i baktakt, vars refräng löd ”for this moment i´m free”. Originellt nog varvade enda kvinnliga medmusikern  stråkinstrumentet med  vad jag tror var steel-pans.

Med risk för felstavning eller oklar artikulation från Brun, hade hon valt ut följande kompetenta besättning: dubbla trumslagare i form av Ola Hultgren och Micke Hellström, Ellie-Karin Larsson som backup vokalissa, nämnda Runsten samt tre prominenta medlemmar från prisade Tonbruket. Jag noterade att herrar Hederos, Lindström och Berglund överlag var mer tuktade här än när de spelar under eget namn. Å andra sidan öste de på för fullt med fräcka solon i konsertens slutfas.

Ane Bruns enda utförliga introduktion handlade om en text som sades vara skriven i valtider. Vi har glömt att några fixat det för oss, några som offrade sig. Vi har feminister att tacka för deras rösträttskamp. För kännedom kan meddelas att vi publik drabbades av elakt regnoväder, vilket inte påverkade min sinnesstämning där jag stod under ett lövträd.

Foto: BeA Nilsson

Ane Brun 4

Ane Brun 5

Ane Brun 6

Ane Brun 7

Ane Brun 8

Ane Brun 9

Ane Brun 10

Ane Brun 11-2

Ane Brun 11

Ane Brun 12

Ane Brun1

Ane Brun2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Ane Brun, Musik, Musikfestival, Recension, Stockholm Music and arts

Stockholm Music and Arts: Bildgalleri – Loney Dear

30 juli, 2016 by Redaktionen

Loney dear 1

Loney Dear på Stockholm Music and Arts
Trädgårdsscenen fredag 29 juli 2016

Nils-Emil Svanängen, eller mer känd under artistnamnet Loney Dear, drog igång direkt på Trädgårdsscenen och fick med sig publiken till festivalens första riktigt fartfyllda spelning.
Det var mäktigt och det var starkt ös.
Loney Dear skulle helt klart kunnat fyllt upp stora scenen.

Eftersom vi inte såg konserten i sin helhet gör vi ingen vanlig recension med betygsättning.

Om Loney Dear från festivalens hemsida:
När Nils-Emil Svanängen blir Loney dear uppstår något som är i rörelse. Inåt, uppåt. Från den första bordunen är vi på väg någonstans. Under det lösa kollektivet Loney dears mer fysiska resor har de tagit sin egenartade musik från källaren i Jönköping via amerikanska Sub Pop och nu, med kommande album tillbaka till europeiska omgivningar. Det låter som om the late John Nash på synt stödkompade Joni Mitchell.

Loney dear’s albumutgivning är en säregen enmansexpedition in i musiken. Emil skapade första akten av sin karriär i musik genom att omsorgsfullt spela ett kollage av instrument, viljan att från debuten att innefatta allt, en symmetrisk myrstack. Varenda spricka i den ljudtekniskt begränsade musiken fylldes ut.

Snart råder enkelheten. Ett fåtal ingredienser, så enkelt den förmår.

Det är enkelt melodiskt i komplex kompositioner.

En vidöppet känslig röst, detaljer och prång man kan repetera i tusental, utan att komma till botten med Loney dears universum.

Loney, dear är pseudonymen för den svenske artisten och kompositören Emil Svanängen, född 26 mars 1979.[1]

Sina fyra första studioalbum släppte han på egen hand. Under 2007 återutgav Sub Pop hans album Loney, Noir och 2009 släpptes hans första nyproducerade album på ett stort skivbolag, Dear John. Under 2009 turnerade Svanängen med Andrew Bird.

Foto: BeA Nilsson

Loney dear 2

Loney dear 3

Loney dear 4

Arkiverad under: Musik Taggad som: Loney Dear, Musik, Recension, Stockholm Music and arts

Stockholm Music and Arts: Les Amazones d’Afrique – saknar slagkraftiga låtar

29 juli, 2016 by Mats Hallberg

Les Amazonas 1

Les Amazones d’Afrique på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, fredag 29 juli 2016
Betyg 3

Finns det något vi lite slappt kan kalla för afrikansk musik, en typ av musik helt rotad i denna stora mångskiftande kontinent, ett särskilt tonspråk? Denna supergrupp har ju Afrika i titeln, så det är kanske tillbörligt i detta fall. Jag lyssnar ofta på musik av svarta. Jag har förstås skivor av funkkungen Fela och King Sunny Adé. Live har jag gått loss till Salif Keita och den popigare More Kante för att nämna några. Annars finns en stor del av mitt musikhjärta i det afro-amerikanska.

Amasonerna här syftar, förmodar jag, på det halvdussin kvinnliga artister i färggranna klänningar (ett par sitter faktiskt i en elegant soffa mitt på scen). De sjunger och frontar, medan männen i bandet har en ganska undanskymd roll. De märks mest genom den tunga stadiga basen och ett antal gitarrsolon. Var ett sympatiskt drag med så mycket ”womanpower”, men mina ben skakade inte oss som förväntat. Min kollega och tydligen delar av publiken uppskattade konserten i mycket större utsträckning. Svårt att utröna varför. Ska göra ett försök.

Jag hade oerhörda problem med det grötiga dova höga ljudet som interfolierades av gälla kvinnoröster. Mixningen var under all kritik och det var bedrövligt med alla överslag i mikrofonerna.

Min andra huvudinvändning handlar om avsaknad av slagkraftiga låtar. På upploppet kom som tur var några starka låtar. De framfördes av ”Grandmother” Keita respektive Mariam Doumbia, om jag uppfattade presentationen rätt. Jag har dålig koll på medlemmarna i denna supergrupp.

Bandet hade fyra sångerskor som turades om uppbackade av två kvinnor som utgjorde kör.

En tredje negativ faktor landar i ett ganska opersonligt sound. Tung traditionell bas och förvånansvärt lite slagverk rördes ihop med vassa gitarr-riff. Det var i bästa fall struttigt och gungade som det skulle. Och några gånger infann sig ett förväntat, nästan maniskt pulserande beat.

Men bandet som blandade afrobeat,funk, rockröj, en gnutta blues och lite poptongångar tycktes mig anonyma och ganska tråkiga.

Det godkända betyget beror på ungefär tre enskilda höjdpunkter, varav det mest minnesvärda nog var en sång på engelska med troligen den yngsta av kvinnorna, med uppmickad akustisk gitarr i centrum.

En annan kul detalj var när Doumbia (känd från Amadou & Mariam) och körtjejerna praktiserade den teknik som brukar kallas call and response. Men som helhet var det för mig relativt tråkigt och musiken tog mig inte med som jag hoppats. Och ljudet var som sagt inte alls vad man har rätt att begära. Recensioner är en subjektiv bedömning. Jag gjorde till och med en anteckning om avslagen stämning, medan det från pressrummet som blickade ut mot det förtätade lilla publikhavet enligt min källa såg ut som extas. Så olika kan samma händelse betraktas.

Foto: BeA Nilsson

Les Amazonas 2

Les Amazonas 3

Les Amazonas 4

Les Amazonas 5

Les Amazonas 6

Les Amazonas 7

Les Amazonas 8

Les Amazonas 10

Les Amazonas 11

Les Amazonas 12

Les Amazonas 13

Arkiverad under: Musik Taggad som: Les Amazones d’Afrique, Musik, Musikfestival, Recension, Stockholm Music and arts

Recension: Bruce Springsteen i Köpenhamn

24 juni, 2016 by Redaktionen

springsteen

Bruce Springsteen, The River Tour
Parken, Köpenhamn 22 juni 2016
Betyg 3
Längd: 3 timmar, 20 minuter

Turnén som började som The River tour, dvs en genomspelning av plattan The River, kompletterat med en del andra låtar, har transformerats till en mer traditionell arenaturné signerat den ständigt unge Bruce Springsteen. 7 låtar av 20 från The River och 25 låtar från andra plattor. Jag är å ena sidan lite besviken över att han väljer att inte köra hela The River, å andra sidan förstår jag varför. Avslutningen på The River är en räcka långsamma låtar som inte riktigt passar i arenor som sväljer 50.000 åskådare.

Dagens spelning inleds med Out In The Streets, Badlands och Cadillac Ranch. Smaka på orden ”Inleds med”. Vad vi får är tre låtar som lika gärna kan avsluta en konsert, eller ligga som extranummer. Det, om inget annat, är en påminnelse om att Springsteen har en hyfsat gedigen låtkatalog att gräva ur.

Det var en bra konsert, trots att ljudet understundom var lite svajigt. Inledningen var som sagt gasen i botten och fortsättningen gjorde mig inte besviken. Sällan spelade Blinded by the Ligtht, följd av en gospel-inspirerad Spirit in The Night var för mig kvällens höjdpunkt. En blödande version av Point Blank, sällan spelade Pink Cadillac och en allsång utan like på Waitin on a sunny day var andra höjdpunkter. Extranumren ska vi bara inte tala om. Konserten avslutades med att Springsteen ensam på scenen framför Thunder Road.

springsteen2Bruce Springsteen är en musiker som ska upplevas på scen. Hans låtar gör sig bättre live än på skiva. Han är en av de sista stora artister som kvar från den era då nya artister fick inleda sin karriär med att turnera, skivkontrakt var en senare fråga. Gagen var låga, det var inte ovanligt att banden spelade för inträdet på baren de för tillfället uppträdde på. Kom det lite folk blev lönen därefter. De kunde spela en 5 kvällar på raken på samma ställe. För att folk ska komma tillbaka kväll efter kväll måste bandet leverera något extra och de kan inte bjuda på samma låtlista kväll efter kväll. Det konceptet har Springsteen tagit från Bobs Bar & Becue till arenor som Parken och Ullevi.

Efter sista tonen av Thunder Road har klingat ut är det lätt att glömma att huvudpersonen i dagens föreställning fyller 67 i september. Jag tror tyvärr att detta var sista gången vi sett Springsteen på vår sida Atlanten, i vart fall i detta format. Jag tror även att det är ett av motiven till varför vi inte får hela The River på menyn. Konserten var ett avsked, även om det inte sades öppet.

Kvällen konsert är min sjunde eller åttonde tillsammans med den gode Bruce. Det är inte den bästa spelningen jag sett med honom, men det är en enorm mängd energi från en artist som trots allt börjar se slutet på sin gärning. Ni som har biljetter till spelningarna i Göteborg har något att se fram emot. Jag ger konserten 3 Stone Ponys av fem möjliga. Det skulle ha varit fyra om inte ljuder fallerat lite grand. Jag måste även säga att om vilken annan artist som helst levererat motsvarande skulle vederbörande fått 6 av fem möjliga, men Springsteen spelar inte samma liga som alla andra.

Låtlista hämtad från Backstreets
1. Out in the Street
2. Badlands
3. Cadillac Ranch
4. Rendezvous
5. Sherry Darling
6. Blinded by the Light
7. Spirit in the Night
8. We Take Care of Our Own
9. Hungry Heart
10. Pink Cadillac
11. You Can Look (But You Better Not Touch)
12. Death to My Hometown
13. The River
14. Point Blank
15. Atlantic City
16. Murder Incorporated
17. The Promised Land
18. Working on the Highway
19. Darlington County
20. Waitin’ on a Sunny Day
21. I’m on Fire
22. Because the Night
23. The Rising
24. Land of Hope and Dreams

Extranummer
1. Born in the U.S.A.
2. Born to Run
3. Glory Days
4. Seven Nights to Rock
5. Dancing in the Dark
6. Tenth Avenue Freeze-out
7. Shout
8. Thunder Road

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Bruce Springsteen, konsert, Köpenhamn, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in