• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Judge – fungerar bättre nu som dvd

15 mars, 2015 by Rosemari Södergren

thejudge

The Judge
Betyg 3

Robert Downey Jr spelar mot Robert Duvall i den här fader-son-uppgörelsen. Och Billy Bob Thornton är med i en för honom ovanlig roll som ambitiös och rättrådig åklagare. The Judge handlar visserligen om en stjärnadvokat och hans far, en domare, men även om en del av filmen utspelar sig i en rättssal är det inte någon film om lagar och rättssamhället utan en skildring av en far- och son-förhållande.

Robert Downey Jr spelar Hank Palmer som är en stjärnadvokat i Chicago. Hank Palmer är en cynisk försvarare av storförbrytare som betalar skyhöga arvoden för att slippa skaka galler. Han måste återvända till sin barndoms bygd i en småstad i Indiana då hans mamma dött. Han har inte varit hemma hos sin mamma och pappa och sina bröder på oändligt lång tid. Han hatar sin barndomsstad och allt däromkring.

Hans far, som spelas av Robert Duvall, är bygdens domare och har extremt höga tankar om sig själv. När Hank är hemma för begravningen av sin mor händer något mystiskt. Fadern är ute och kör bil efter begravningen och kommer hem med stora repor på bilen. Efter någon dag blir fadern misstänkt för att med berått mord ha kört på och dödat en man. Hank vill försvara sin pappa, men pappan vill inte bli försvarad av sin son.

Hank är mellansonen. Den äldste sonen, Glen, var en oerhört lovande baseballspelare då Hank som 17-åring körde bil med Glen och de råkade ut för en bilolycka som förstörde Glens lovande karriär. Det har fadern svårt att förlåta Hank. Den yngste brodern är en varmhjärtad man med någon form av psykiskt funktionshinder som gör honom udda och ensam.

Filmen togs emot väldigt blandat när den släpptes upp på svenska biografer 2014:

Betyg 2 i DN som ironiskt skriver:
Alkoholism, bristande föräldraskap, tyranniskt föräldraskap, ungdomsbrottslighet, bilolyckor, mentalt handikapp, småstadsslödder, lungemboli, cancer och befarad incest.
Var är zombierna?

Betyg 3 i SVD som skriver:
The judge” är ett stiligt drama av klassisk art med alla ingredienser på plats, inklusive ett par perfekt planterade sjusekunderseffekter, det vill säga att vi cirka sju sekunder innan något avgörande händer anar att det ska hända. Så att vi kan utropa ”Jag visste det!”. Sådan förutsägbarhet gör mig bara extra varse vilken alltför välmöblerad finrumsfilm ”The judge” är.

Betyg 1 i Göteborgsposten som skrev: Duvall och Downey Jr har några fungerande scener tillsammans, men de borde fått ut betydligt mer av sina rollfigurer.

Jag såg den aldrig på bio, utan har sett den först nu som dvd. Jag tror att filmen passar bättre i det formatet. Bildmässigt är det en intressant film med fina bilder från landsbygden och stadslivet i Indiana och med duktiga skådespelare. Däremot spretar filmen åt flera håll och är långsam i berättelsen – och det gör att den blir snäppet bättre i det mer nära formatet som en dvd/bluray gör där man kan sitta hemma och se den i soffan.

Filmen skildrar en far och son som har oerhört svårt att förlåta varandra – men ändå långsamt försöker hitta varandra.

 

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 15

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Billy Bob Thornton, dvd, Filmrecension, Robert Downey Jr, Robert Duvall, Scen, The Judge

Filmrecension: Big Eyes – Burton har fått till en lyckträff igen

5 mars, 2015 by Redaktionen

big-eyes-movie-poster

Big Eyes
Betyg 4
Biopremiär 6 mars

Efter att ha gungat rejält upp och ned genom karriären har Tim Burton återigen hittat såväl sitt ämne som form i sin senaste film Big Eyes. Med filmer som Batman, Edvard Schissorhands och Big Fish har han gjort sig självklar som den annorlunda pojken på skolgården. Sleepy Hollow var också bra. Men bottennappen har också varit frekventa, speciellt på senare år: Kalle och chokladfabriken, Dark Shadows och speciellt Alice i underlandet som jag hade stora förväntningar på – just eftersom det tycktes passa hans säregna stil alldeles ypperligt men istället blev en kalkon i mängden. Men nu har han alltså lyckats få till en lyckträff igen – hämtad från vår konsthistoria.

Utifrån en reporters berättarröst får vi se hur den kvävda hemmafrun Margaret (spelad av Amy Adams) i all hast lämnar sin man (”innan det var en moderiktig sak att göra”) för att starta ett nytt liv tillsammans med sin dotter. Hon lyckas försörja sig på att måla barnsängar men fortsätter sin storögda porträttkonst som egentligen inte får någon större uppskattning, men betyder desto mer för henne själv. Mest av allt målar hon av sin egna dotter men ibland sitter hon på boulevarderna och målar förbipasserande som är villiga att betala en slant för att få sina barn, eller sig själva, avmålade med de karakteriserade ögonen. Det är där hon möter konstnären Walter Keane (spelad av Christoph Waltz) som visar uppskattning både för hennes måleri men även henne själv.

Den relationen som inleds, och senare fördjupas, visar sig vara både himmel och helvete för Margaret och hennes dotter. Först riktigt trivsam och underbar, sedan dränerande och direkt hemsk. Utvecklingen sker långsamt, över flera år, och märks inte direkt med sina små justeringar åt gången. Det är en beskrivning som inte bara ter sig självklar på just detta par i synnerhet, utan på ett samhällstärande kvinnohat i allmänhet. Det är trots allt inte ett så unikt fall ändå.

Vad som däremot är unikt med denna historia, som alltså baseras på en helt sann berättelse, är hur Walter utnyttjade inte bara Margaret utan även tidigare flickvänner och deras konst för att sälja i eget namn. Han hittar på fantastiska historier om sin tid i Paris och hur han utvecklade ”sin” målarstil. Han slår sig gärna för bröstet men tillsist uppdagas den flerdimensionella lögnen. Han står då med byxorna nere och i rädsla för att göra bort sig utåt hotar han med våld.

Händelsen, som gav ringar på vattnet när skandalen benades ut, påvisade hur pass förtryckta kvinnorna var inom konstvärlden. En mans anseende var högre än kvinnans. Än idag är det en viktig påminnelse om skevheten mellan könen. Detta är därför inte bara Burtons bästa film på länge, utan också hans viktigaste – någonsin. Den kommer också bli ihågkommen för hur den gestaltade inte bara en reell konstskandal utan även en kvinnas slit genom att hon börjar se personer med stora ögon – precis som hon målar andra på duk. Lika obehagligt som fascinerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Tim Burton

Filmrecension: Chappie – ett feelgood-actionäventyr som väcker många tankar kring livet och medvetandet

4 mars, 2015 by Rosemari Södergren

chappieposter

Chappie
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars

District 9 är en av de absolut sämsta filmer jag sett. När jag hörde att Chappie har samma regissör väntade jag mig en plågsam ationfilm med alldeles för mycket våld och skjutande. När dessutom Hugh Jackman har en av huvudrollerna – ja då lyste varningslampan lång väg. Jag är inte överdrivet förtjust i Jackman. Men å andra sidan har charmiga Dev Patel (känd från tv-serien Newsroom) en annan av huvudrollerna. Så det var med rätt låga förväntningar jag gick in i biosalongen och jag blev positivt överraskad: Chappie är ett actionäventyr men filmen är såväl välgjord som överraskande – och den tar upp existentiella frågor kring vad livet är och vad är medvetande.

chappieDev Patel spelar Deon som är robottekniker på ett sydafrikanskt vapenföretag. Handlingen utspelar sig 2016 i ett Sydafrika som är svårt härjat av kriminella grupper. Räddningen för den sydafrikanska polisen är robotar som sätts in mot brottsligheten. Med dessa robotar har polisen fått bukt med mycket av våldet och brottsligheten. Dessa robotar har samma storlek som en människa och är programmerade att ta hand om kriminella.

Deon håller dock på fritiden på med ett eget projekt där han utvecklar en robot som har ett mänskligt medvetande och också känslor som en människa. En högintelligent smart robot, med kapacitet att bli smartare än en människa någonsin kan bli – det är inte uppskattat på alla håll. Roboten som får namnet Chappie lever farligt.

På det sydafrikanska vapenföretaget har Deon en konkurrerande tekniker, Vincent (spelas av Hugh Jackman) och som hatar tanken på att robotar ska ha egen intelligens. Vincent utvecklar istället en gigantisk jätterobot som ska styras helt av en människa, helt enkelt ett slags robotliknande vapen egentligen.

Kriminella grupper inser förstås hur användbar en intelligent robot kan vara om den lär sig att tänka som en gangster. Ja det finns många som är ute efter Chappie.

Visst har filmer några slarvfel, några luckor i berättelsen som inte inte helt stämmer. Innehållet i inledningen med klipp som ska se ut som nyhetssändningar stämmer inte riktigt med vad som sedan egentligen händer. Ett tag är det lite mycket skjutande också – men i övrigt är det en film som det finns mycket att prata om efteråt. Det ena är frågorna kring vad ett medvetande är. Det skulle vara rätt fantastiskt om vi en dag kommer så långt som i filmen. Ett annat spår att fundera kring är hur barn påverkas av sin omgivning. Chappie är som ett barn när han först kommer till världen, ett oskrivet blad som kan påverkas av sin omgivning. Deon som skapat honom försöker förstås få in honom på ett etiskt spår, att Chappie inte begår brott och inte dödar. Andra krafter i Chappies omgivning vill få in honom på helt andra spår.

En annan sak i filmen som är kul är att se hur människor påverkas av det barnsliga i Chappie, hur det släpper fram ömma och beskyddande sidor hos till och med gangsters som annars är samvetslösa.

Chappie är ett feelgood-actionäventyr som väcker många tankar kring livet och medvetandet. Visst det finns många tyngre filmer som gör samma sak och ofta också mer djupgående – men att filmen är underhållande gör att fler grupper kan lockas fundera vidare kring frågorna om existensen och vad som gör oss till människor – och om robotar kan vara mänskliga.

Detta inlägg ingår i #blogg100

Dag 4

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: artificiell intelligens, Chappie, Dev Patel, Filmrecension, robot, Scen

Filmrecension: Wild Tales – intensiv, smart, mörk och hysteriskt rolig

26 februari, 2015 by Redaktionen

wildtales

Wild Tales
Betyg: 5

Hur många gånger har du hamnat i en situation som känts så orättvis och dålig att du bara velat explodera? I episodfilmen Wild Tales får vi följa människor på bristningsgränsen i sex olika kortfilmer där hämnd i olika former är den röda tråden. Kärlek, familjerelationer och samhällsnormer är några av de faktorer som gör att filmens karaktärer bara får nog, bägaren rinner över.

Wild Tales är intensiv, smart, mörk och hysteriskt rolig. Eftersom de olika historierna egentligen inte har någon koppling till varandra vill jag inte berätta för mycket om handlingarna, det är så mycket twist and turns och jag vill inte förstöra upplevelsen för någon.

För regin står vi Damián Szifrons som även skrivit filmens manus. Filmen har ett flertal producenter men har uppmärksammats mycket för Pedro Almodovárs (Allt om min mamma, The skin I live in) medverkan. Skådespelarna är många och otroligt duktiga, speciellt Erica Rivas som spelar en hämndlysten brud som får allt annat än de romantiska bröllop hon fantiserat om.

Wild Tales har i skrivande stund vunnit ett flertal priser och nominerats till en Oscar för bästa utländska film 2015. På Academy of Motion Picture Arts and Sciences of Argentina vann filmen hela tio priser och då bland annat för Bästa film.

Jag rekommenderar alla att se denna fantastiska film, jag har redan berättat om den för alla jag känner och jag kommer nog att se den på bio minst en gång till. Det var längesen jag lämnade biosalongen med ett så stort flin på läpparna som efter denna film. SE DEN!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Wild Tales

Filmrecension: Selma – kanske decenniets viktigaste film

25 februari, 2015 by Rosemari Södergren

selma-poster

Selma
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 mars 2015

Selma kan vara årets och kanske också decenniets viktigaste film. Inte för sin filmteknik, som visserligen är bra och med oerhört duktiga skådespelare, men för sitt innehåll. Filmen handlar om Martin Luther King Jr:s kamp om rösträtt för afroamerikaner – en farlig och skrämmande kampanj som kulminerade i den episka marschen från Selma till Montgomery, Alabama. Marschen vände den amerikanska opinionen och övertalade president Johnson att år 1965 införa The Voting Rights Act. 2015 är det 50 år sedan detta avgörande ögonblick utspelade sig i medborgarrättsrörelsen.

Enligt lag hade de svarta rösträtt men i många delstater, som i Alabama, motarbetades och skrämdes de svarta som ville registrera sig för rösträtt. Martin Luther King Jr och medborgarrättsrörelsen och flera andra organisationer kämpade för att det inte skulle vara möjligt att hindra någon från att registrera sig och att rösta.

Selma2Att skapa film av verkliga händelser är en svår uppgift, utmaningen ligger både i att vara godtagbart trogen sanningen och i att skapa filmdrama. Under åren har nog de flesta av oss hunnit se ett otal filmer som bygger på verkliga händelser och där filmen aldrig lyft dramatiskt. Det gör dock Selma. Den är stark och det var nog inte bara jag som vid flera tillfällen berördes känslomässigt så kraftigt att det var nära till tårarna.

Filmen startar under år 1964 och slutar med den stora marschen i Alamaba för svartas rösträtt och allas lika värde. För oss som var unga under dessa år är det mycket som rivs upp inom när vi ser filmen, i alla fall är det så för mig. Joan Baez, Nina Simone och Peter, Paul and Mary var några av de artister som ställde upp på den marschen och i de svartvita filmsekvenserna från den verkliga marschen som i filmens slutscener visas omväxlande med filmmarschen ser vi andra kända ansikten. Det är starkt. Det var en tid som färgades så mycket av kamp och hopp om förändring och tron på att det är möjligt att skapa en bättre och mer jämlik värld.

Det är helt obegripligt att förstå de vita amerikaner i Alabama som kunde stå och applådera när polismännen brutalt slog ned de svarta som demonstrerade för rösträtt. Vad mycket ont människor kan göra andra människor?

Genom envis kamp kunde de många förändra världen och skapa mer rättvisa. Förhoppningsvis kan filmen få oss att känna att det går att förändra orättvisor. Det finns mycket, mycket kvar i världen som kan förändras för att göra livet drägligare för människor.

När en film lyckas förmedla känslan av att det är möjligt att kämpa, då har en film gett hopp och det är stort.
Hur konstnärlig filmen då är, det hinner vi som dras in i filmen inte riktigt fundera över.

Selma_lbjEn lång rad duktiga skådespelare hjälper till för att ge dramat kvalitet. David Oyelowo är mycket bra som Martin Luther King. Tom Wilkinson är perfekt i rollen som president Lyndon B. Johnson och Tim Roth gör en vidrig men skrämmande trovärdig George Wallace.

Vid Oscarsgalan 2015 nominerades Selma i kategorierna Bästa film och Bästa sång. Vid Golden Globe-galan 2015 vann den pris för låten ”Glory” som framfördes av Common och John Legend.[2] Även vid Oscarsgalan 2015 belönades låten med priset i kategorin Bästa sång.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: filmerecension, Martin Luther King, Politik, rösträtt, Scen, Selma, USA

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in