Gengångare
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024
Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.
Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.
Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.
Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.
Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.
Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.
Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.
En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.
De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.
