Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Sofia Papadimitriou Ledarp som Hilma af Klint på Stadsteatern

by

Sofia Papadimitriou Ledarp som Hilma af Klint på Stadsteatern, berättar ett pressmeddelande:

Under en seans får konstnären Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden. I kretsen av sina närmaste växer kreativiteten och lusten men även konflikterna. Med bland andra skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp i rollen som Hilma och Frida Hallgren och Tova Magnusson som hennes älskade och bästa vän. Pjäsen regisseras av Anna Ståhl och har urpremiär 9 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder, speciellt i De tio största.
– Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med, säger Sofia Papadimitriou Ledarp.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908 i konstnären Hilma af Klints liv då hon målar några av sina mest kända verk: De tio största. Hon var en pionjär inom abstrakt måleri, starkt inspirerad av spiritsm och mysticism och menade att hennes ”stora uppdrag” – de andligt besjälade målningarna, inte var för allas ögon. Ju mer uppfylld hon blir av skapandet desto sämre blir relationen med omgivningen. Anna Cassel, hennes kärlek och livskamrat, känner sig förbigången när fokus flyttas till en ny musa och inspiration, kvinnorättskämpen Gusten. Till slut står Hilma inför valet – konsten eller livet.

– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör, säger Anna Ståhl.

Anna Ståhl, har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) samt medverkat ibland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp tillhör Stadsteaterns fasta ensemble och har medverkat i en mängd produktioner som Tiden är vårt hem (2021), De Tre Musketörerna (2009) och Jösses flickor – återkomsten (2006). Hon har även medverkat i filmer och tv-produktioner som Fröken Frimans krig och Gåsmamman. Hon belönades med en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Den man älskar.

Kretsen – om Hilma af Klint
Av Emy Stahl
Regi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi och video Anders Granström
Musik och ljudproduktion Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg

I rollerna:
Hilma af Klint: Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel: Frida Hallgren
Sigrid Hedman: Tova Magnusson
Gusten Andersson: Beata Hedman
Mamman: Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december på Klarascenen

Teaterkritik: Balladen om bröderna Grimm – jag vara älskar dessa bröder

by

Foto: Matilda Rahm

Balladen om bröderna Grimm
Manus, regi och scenografi Filip Alexanderson
Scenografi och ljus Jonatan Winbo
Kostym Frida Hultcrantz
Ljud Robert Larein
Mask Carina Saxenberg
Musik Eric Rosse
På scen Fredrik Meyer och Patrik Hont
Premiär på Soppteatern, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 5 oktober 2023

En fascinerande resa till 1700- och 1800-talets Europa och till Tyskland i synnerhet och till de två äldsta bröderna Grimm, Wilhelm och Jacob, och hur de blev två av världens största sagoberättare. Deras sagor har nått till barn världen över men hur dessa två bröder levde vet nog de flesta av oss inte så mycket om.

Rödluvan och vargen, Snövit, Rapunzel, Mästerkatten i stövlar, Törnrosa är några av de många sagor de två bröderna lämnat åt eftervärlden. De skapade inte sagorna själva utan reste runt och samlade in folksagor. Det gör att en del sagor finns i olika versioner i andra samlade sagoverk också.

Föreställningen är en ballad om de två bröderna som blev två av världens stora sago-farbröder. Men det är inte en skildring av hur de olika sagorna kom till utan det är en berättelse av två bröder som var mycket olika men hade stark samhörighet och tack vara sina olikheter lyckades samla massor av sagor och sprida dem. De växte upp under fattiga förhållanden bland annat eftersom deras pappa dog när de var tio och elva år gamla. Jacob som var äldst, elva år då fadern dog, måste ta ansvar för familjens försörjning. En tuff börda för en pojke som fortfarande var ett barn. Jacob och Wilhelm var både bokmalar. De hade läshuvud och läste mycket. Den äldre av de två bröderna gav ut böcker om språk och grammatik också, fast de sålde inte särskilt bra.

Ett starkt skäl till att de samlade in sagor och gav ut dem i samlingar var att de vill bevaka en tyska kulturen. Deras land var attackerat och ockuperat av Frankrike.

Det märktes att premiärpubliken var mycket nöjd. Applåderna var kraftiga. Ett högt betyg till Fredrik Meyer och Patrik Hont som gör rollerna som Jacob och Wilhelm Grimm. Det går inte att låta bli att tycka om dem både, storebror som är mer seriös och noga och lillebror som är dramatisk och vill sprida sagor och fantasin. Helheten i föreställningen är mycket bra genomförd med scenografin och kläderna som hänger på scen och de två skådespelarna kan byta kläder medan vi ser på, det ger en lekfull känsla. Föreställningen är rolig och samtidigt känslosam med nyskriven musik av kompositören Eric Rosse som fungerar mycket bra. Eric Rosse har jobbat med bland andra Tori Amos och Maroon 5 samt skrivit musik till TV-serier som Grey’s Anatomy och Private Practise.

Regissören Filip Alexanderson berättar om sina tankar kring föreställningen:
– Bröderna Grimms sagor har kommit att bli en självklar del av vår barndom, men de hade inte funnits om inte dessa två maniska sagosamlare hade trotsat krig och fattigdom för att länsa bibliotek och folkberättelser på jakt efter en hotad tysk kultur.
– Men det är sättet de gör det på som är så spännande. Den ena nitisk och fyrkantig, den andre öppen och känslosam. En forskartyp och en konstnär, båda i närmast passionerad symbios med varandra.

De två brödernas olikheter blev deras styrka och gav dem framgång. Det är något som borde spridas till alla chefer och mellanchefer och personalchefer runt om i landet. Genom att vi är olika kan vi skapa mer tillsammans än om alla vore lika. Olikheter är bra. Det går inte att låta bli att älska dessa två bröder.

Silvana Imam spelar Hamlet på Stadsteatern i Stockholm, premiär 20 oktober

by

Artisten Silvana Imam gör teaterdebut i rollen som Hamlet och framför även ny musik i föreställningen. William Shakespeares klassiker sätts upp som moderniserad musikteater i regi av Sunil Munshi. I övriga roller ser vi bland andra Isabelle Kyed, Leif Andrée, Annika Hallin, Shebly Niavarani och Peter Andersson. Premiär 20 oktober 2023 på Kulturhuset Stadsteatern, berättar ett pressmeddelande:

– Jag vill skapa ett dystopiskt rike av glam och dekadens där sårbara ungdomar kämpar för att överleva i en värld som styrs av vuxnas maktfullkomlighet och skoningslösa samhällsordningar. Publiken får följa Hamlets frihetskamp som havererar i tragik – där nyskriven kaxig musik pumpar i maffiga shownummer à la arenakonsert varvat med tät dialog och mustiga scenbilder, säger Sunil Munshi.

Hamlet kämpar för att överleva i en verklighet som styrs av den cyniska vuxenvärlden. Han tillåts varken sörja sin döde far eller träffa sin stora kärlek Ofelia. Hans framtid är utstakad och han pressas av kraven som ställs på honom, inte minst när vålnaden av hans döde pappa plötsligt uppenbarar sig och kräver att Hamlet måste hämnas på pappans mördare. Hamlet plågas av existentiella frågor, skuld, hämndbegär och paranoia.

Pjäsen flätas samman av nyskrivna låtar framförda och producerade av Silvana Imam som inspirerats av Hamlets monologer. Sunil Munshis version av William Shakespeares klassiker kretsar kring konflikten mellan ungas drömmar och vuxnas maktspel. Hamlet och hans vänner driver en frihetskamp samtidigt som de jagar uppriktig bekräftelse och ren kärlek.

– Jag känner stark koppling med Hamlet och det är väldigt spännande att få bearbeta alla känslor och tankar om min tid på den här jorden, tillsammans med hela ensemblen. De säger att Hamlet är sjuk men vad är att känna kärlek i en värld av lögner? Sorg i en värld där alla låtsas? Hamlet är den sista strålen av äkthet och ljus i en förmultnad värld. Man kan inte begära ett friskt svar i en sjuk värld, säger Silvana Imam.

Konstnärligt team
Av: William Shakespeare
Översättning: Sture Pyk
Bearbetning, regi, scenografi: Sunil Munshi
Scenografi och ljus: Tobias Hallgren
Kostym: Siri Areyuna Wilhelmsson
Koreografi: Sacha Jean-Baptiste
Komposition: Silvana Imam
Komposition och ljud: Jonas Redig
Musik: Nisj
Mask: Susanne von Platen

På scen
Hamlet: Silvana Imam
Claudius: Peter Andersson
Gertrud: Annika Hallin
Vålnaden: Manuela Gotskozik Bjelke
Polonius: Leif Andrée
Laertes: Shebly Niavarani
Ofelia: Isabelle Kyed
Horatio: Carlos Romero Cruz
Rosencrantz: Angelika Prick
Gyldenstern: Emil Hedayat

Teaterkritik: Vipeholm. Tiden före framtiden – en mörk berättelse om en grym tid

by

Foto: Sören Vilks

Vipeholm. Tiden före framtiden
Av Lucas Svensson.
Regi Carl Johan Karlson.
Senografi och kostym Johanna Mårtensson.
Komposition och ljud Kent Olofsson.
Medverkande Sofia Papadimitriou Ledarp, Ann-Sofie Rase, Kajsa Reingardt, Karin Li Körsbärsdal, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Anders Johannisson med flera.
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 2 september 2023

En starkt berörande föreställning om verkliga händelser i Sverige från 1940-talet, en berättelse om maktlöshet och om bristen på empati hos de mäktiga. Jag blir så ledsen över hur människor blivit behandlade. Vipeholmsanstalten var en anstalt dit människor som fick diagnosen ”obildbara sinnesslöa” skickades. Föreställningen utspelas under åren 1940-1950 och är en mörk, grym skildring men också med humor. Pjäsen är en fri fantasi men starkt inspirerad av vittnesmål och dokumentära skildringar.

Handlingen börjar 1940 där vi får följa tioåriga Erik som skickas från sin familj utanför Luleå och blir intagen på den så kallade sinnesslöanstalten utanför Lund. Erik kommer aldrig tillbaka. I pjäsen får vi följa intagna, anhöriga och läkare inne på anstalten. Vi får uppleva och känna med den ensamhet och förtvivlan som gör att Erik vandrar naken genom korridoren med en kungakrona på huvudet, vi får känna med vårdaren Olle som bara står ur med sitt jobb för att han super, nyanställda Anna som inte vågar förändra och självaste övervakaren över allt, sjukhuschefen Hugo Fröderberg.

Elva skådespelare växlar i rollerna, de byter bara plagg för att växla från patient till personal. Gråa plagg är patienter, svagt ljusblå och blänkande är vårdare. Det här fungerar enastående bra. Duktiga skådespelare som är trovärdiga i varje roll. En fantastiskt skicklig ensemble.

Det är ett tragiskt förflutet i Sverige som ändå inte var så länge sedan. Föreställningen berättar med skärpa och lockar fram medkänsla. Anstalten är idag nedlagd men fenomenet att dela in människor i maktlösa och mäktiga och att människor kan vara rättslösa mot större auktoriteter som myndigheter har inte suddats bort från vare sig vår värld eller Sverige. Fast vi ofta är blinda för det som är nära oss. Samma förtryck av människor finns än idag, fast förklädd på annat sätt. Tänk bara på hur maktlösa vi är mot de globala företagen som Google och Facebook. Utvecklingen av teknik är inte direkt öppen för människor som ser dåligt, hör sämre eller har darriga fingrar.

Vipeholmsanstalten är kanske mest bekant för de fruktansvärda kariesexperiment de utförde då patienter matades med sötsaker för att läkare skulle forska på hur hål i tänder utvecklades. Filmen Sockerexperimentet som hade premiär i januari 2023 berättar om detta experiment. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Sockerexperimentet.

Om Vipeholmsanstalten
Vipeholm var en så kallad sinnesslöanstalt utanför Lund och det enda stället i Sverige som 1935-1962 tog emot dem som då kallades ”svårskötta”, ”obildbara” och ”sinnesslöa”. Här låstes tusentals människor in och gömdes undan från övriga samhället. Det utfördes flera försök och experiment på de intagna som noggrant protokollfördes. Bland annat det så kallade kariesexperimentet då de intagna utsattes för olika dieter och tvångsmatades med en särskilt framtagen kola för att undersöka hur det påverkade tänderna och den allmänna hälsan.

Om regissören
Regissören Carl Johan Karlson gjorde succé med Arv på Dramaten 2023 och utsågs samma år till konstnärlig ledare för Unga Dramaten. Han är utbildad vid Stockholms dramatiska högskola (2013) och har även gjort uppsättningar på Riksteatern, Uppsala stadsteater och Stockholms stadsteater.

Om dramatikern
Dramatikern Lucas Svensson har skrivit över 50 pjäser som översatts till flera språk och spelats i Tyskland, USA, Danmark, Ryssland och Serbien. Sympati för Djävulen (2005) och Maria Callas – Obesvarat liv (2010) som sattes upp på Stockholms stadsteater skrev han direkt för Rikard Wolff. 2003-2010 var han husdramatiker på Dramaten. Nu är han aktuell med dramatiseringen av Irakisk Kristus på Teater Galeasen och med Vegetarianen på Dramaten.

Teaterkritik: Alltid vara vi – Jag älskar den

by

Foto: Andreas Ackerup

Alltid vara vi
Musikteater baserad på musik av artisterna Veronica Maggio och Oskar Linnros
Av Lisa Östberg och Alexander Mørk-Eidem
Regi Alexander Mørk-Eidem
Musik Veronica Maggio och Oskar Linnros
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Emil Eklund
Mask Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Mathias Venge
Nypremiär Kulturhuset stadsteatern Stockholm 8 september 2023

Ja, ja, ja! Jag älskar den! Nypremiären av musikteatern ”Alltid vara vi” gör mig inte besviken. Jag är golvad. Och inte bara jag, hela teatersalongen reser sig i jubel efter slutscenen. Det här är en föreställning som gör oss genuint lyckliga och euforiska.

Låt dig inte luras av den banala historian om ett rockband som tillfälligt återförenas efter ett dramatiskt uppbrott, för här ryms starka känslor och komplexa relationsdramer. Kärleken som inte tar slut fast det är slut. Vänners svek. Egots härjningar mot bättre vetande. De brutala överkörningarna för att bärga scoopen. Känslan av att alltid var den älskades nummer två.
Vi befinner oss i en dyr inspelningsstudio med hela kalaset, kontrollrum, trumbås, kablage och ett tajt tiomannabandet med elgitarrer, syntar, sax och blås. Föreställningen är en förtrollande multimusikteater. Den är allt på en gång – en fet livekonsert, ett teaterstycke, en musikvideo som sömlöst följer dramatiken på scen i svartvita projiceringar på jätteskärm över hela skådespelet.

Det är en föreställning som reser sig rakt ur 2000-talets mylla. Musiken, människorna, dialogen, de visuella uttrycken, videoprojektionerna som för oss så nära skådespelarnas ansikten och känslouttryck. Det är här och nu. Det är verkligt, det är luftigt, det är fräscht.
Alexander Mörk-Eidem skapar för sin publik utan oroliga sneglingar till vad som varit och vad som borde vara. Vi ska få känna, vi ska få njuta, vi ska hamna i teaterns högre sfär. Han trollar med våra sinnen.

Musikteatern bygger på Veronica Maggios och Oscar Linnros album ”Satan i gatan” och ”Vilja bli”. Musik som väl få har på spellistan idag, men låtarna återuppstår med nytt liv i ”Alltid vara vi”. Det är som att ta mjöl och jäst och blanda och yes, det blir en tårta.
Hela ensemblen är suverän där även birollerna lyfter föreställningen. Louise Peterhoff i huvudrollen som bandmedlemmen som lämnade och blev fixstjärna är förtrollande sinnlig i röst- och kroppspråk. Oscar Töringe briljerar som egostinn försteälskare. Hampus Hallberg är älskvärd och skicklig i rollen som det musikaliska geniet som aldrig får stå i centrum, varken i bandet eller i den älskades hjärta. Lina Anderberg, gör en trovärdig och säregen tolkning av den försmådda flickvännen som balanserar på självkänslans slaka lina mellan att svälja sveken från den otrogna pojkvännen till att resa sig och bejaka styrkan vid trumpinnarna bakom trumsetet.

Den pricksäkra humorn hos Daniel Bingert. Gerhard Hoberstorfers karismatiska demonproducent. Peter Gardiners komiska persona som megakändis som så självklart alltid flyter ovanpå.
Till sist en stor eloge till all teknisk personal som får alla delar i detta tekniskt komplicerade multiverk att flyta sömlöst. Utan er skulle det inte gå.