Dans

Triple Excellence
Tre baletter

The Little Match Girl Passion
Koreografi Pontus Lidberg
Musik David Lang

Kom ni döttrar
Koreografi Giovanni Bucchieri
Musik Stefan Levin och Johann Sebastian Bach

Tyll
Koreografi Alexander Ekman
Musik Mikael Karlsson

Kungliga Operan i Stockholm
Premiär 27 april 2012

Tre sinsemellan väldigt olika balettverk blev en helafton på Kungliga Operan. Både den som kan balettens historia och den som för första gången ser en balettföreställning får ut massor av dessa tre verk som innehåller både allvar och underhållning, med skickliga dansare.

Först ur var Pontus Lidbergs tolkning av H.C. Andersens saga om Flickan med svavelflickorna till musik av David Lang. Huvudrollen dansades av Anna Valev. Det är fascinerande att en dansös som fyllt 40 ändå kan vara så flickaktigt mjuk i sina rörelser.
Verket börjar med att flickan, iklädd mjuka kläder i ljusgrön ton står ensam, långt bak och först en dansare i grå kostym och sedan flera, utför sina rörelser framför henne. Deras danser utstrålar självfixering också när två kostymklädda dansare utför något moment tillsammans. De bildar en stark bild av dagens egofixering vid egen karriär. Flickan med svavelstickorna i sin mjukhet bildar en stark kontrast till dem.

Föreställningen är koreograferad till David Lands musik, ”The Little Match Girl Passion”, som är inspirerad av H.C. Andersens saga.
– Det finns många sätt att berätta denna historia på. Man skulle utan vidare kunna berätta den som en histroia om tro eller som en allegori över fattigdom. Vad som alltid har intresserad mig, däremot, är Andersens val att berätta den som ett slags parabel, hur han gör religiösa och moraliska jämförelser mellan flickans och Jesu lidanden. Flickan lider, ratas av folkmassan, dör och blir förklarad, säger David Lang, kompositören i en intervju i programmet till föreställningen.

För mig har verket flera lager, jag ser den på flera sätt, med olika betydelser. På ett plan är det en handling, om en fattig flicka som ingen har tid eller lust att hjälpa och till slut fryser hon ihjäl, omfamnad till döds av kylan, gestaltad av en fyllig kvinna i ljusgrön kostym. Visst går det att se den som en allegori över Jesu lidanden, men jag ser också något helt annat. Flickan är i sin dans och i sina kläder en ung kvinna som utstrålar mjukhet och värme, hon tänder ljus som en konstnär, en författare, en kulturarbetare, hon står för de mjuka idealen och kvävs av de gråklädda finansiella börsmäklarnas ideal och krav på ständig ökad vinst. En stund möter hon en ung man som inte heller gett efter för tiden gråklädda ideal – och den dansen som sker mellan den unge mannen och den unga kvinnan är den mest jämlika dansen under föreställningen: de möts, de bär varandra, de samspelar.
När flickan och pojken skiljs åt möter hon en kraftfull kvinna som kväver henne, som ojämställda förhållanden gör.

Jag fascinerades av detta verk, av alla dess lager och möjligheter att tolka verket. Stor konst kan alltid tolkas och förstås på olika sätt, på olika nivåer.

Nästa verk var både till musik och koreografi helt annorlunda: det var Giovanni Buccheris tolkning av Bachs Matteuspassion, med en del nyskriven musik. Verket har tre akter där första akten, Nadja, bygger direkt på passionen och är ett vackert, mörkt drama om kärlek och relationer eller om lek med döden som lurar bakom varje människa, som en svart skugga. Andra akten utgår från sampling av Bach och där går karaktärerna ut och in ur olika relationer och hämnd blir ett starkt tema.
Tredje akten heter ”Hervor” och i en intervju berättar koreografen Giovanni Bucchieri att akten döpts efter ballerinan Hervor Sjöstrand som dansare på Kungliga Operan under 1960-taelt.
– För mig är historien om Hervor ett kammarspel på gränsen mellan patient och vårdare, mellan dröm och verklighet, säger Giovanni Bucchiieri.

Margareta Sörenson som recenserat föreställningen i Expressen Scenbloggen berömmer verket:
Som koreograf är Giovanni Buccheri nästan helt okänd, men hans Kom ni döttrar är kvällens första överraskning i sotat svart till bland annat Bachs Matteuspassion. Fem dansare på den stora scenen fyller den med både generösa duetter och minimalistiska rörelser, med klassisk dansvokabulär och personligt signerad dans. Gotiskt, gåtfullt, laddat och spännande: nyfiket följer man hur maktkonstellationerna förflyttas, hur den svarta kungakronan flyttas från huvud till huvud. Musiken leder dansen och klippen mellan Bach och Dolly Parton vässar kompositionen som överrumplar och väcker frågor. Om döden, helt visst, men också i svärtan hos de levande.

Tyll – helaftonens sista del är en stor fantastisk final och en hyllning till balett, med värme, humor och stor skicklighet. Alexander Ekman har skapat koreografin i tätt samarbete med kompositören Mikael Karlsson och det går att hitta fragment i både musiken och dansen från Paquita, Svansjön, Romeo och Julia liksom Nötknäpparen och från cirkus.

Klassisk balett och komiska cirkusliknande rörelser, videofilm och musik blandas i en härlig kärleksförklaring till balettkonsten.

Alexander Ekman är född 1984 och är trots sin unga ålder rutinerad koreograf sedan debuten 2006 med Cullbergbalettens ”The Swingle Sisters” vid en internationell tävling i Hannover. Bland annat har har samarbetat med Mats Ek med den tyske dramatikern Schimmelpfennings ”Hållplats” på Stockholms stadsteater och han har gjort koreografi för Göteborgsoperans Balett och Cedar Lake Cance Company i New York.

Klassisk balett, gycklare, modern teknik, allvar och underhållning, blandas i ”Tyll” i en fantastisk final på en helafton med balett.

Foto: Hans Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om dans, koreografi, recension, Kungliga Operan