• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Frihet – En smärtsam men vacker modern dansföreställning

2 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Frihet
Koreografi Eleonora Ramsby Herrera
Teater Pero
31 maj 2012

Blicken är skarp hos de tre svartklädda dansarna när ljuset tänds och de stillastående stirrar rakt ut i intet. Jag är redan slukad. Musikerna klappar intensivt i händerna när den maniska gången börjar. Fram och tillbaka. Blicken upp och ner men alltid stadig tills de till slut ramlar omkull. Då börjar de ryckiga rörelserna. Som om en annan kraft drar och sliter i kropparna som slänger sig omkring och knappt hinner ta sig tillbaka, innan kraften är där igen och slår till igen.

Musiken komponerad av kusinerna Staffan och Nina Ramsby framförs av tre begåvade unga musiker och leder dansarna helt och hållet. Cellon sliter och förför. Pianot håller pulsen och tvärflöjten försöker ettrigt hänga med.

Och var kommer friheten in kan man undra. Enligt koreografen handlar det ”om att inte stänga av sina känslor och glömma bort den man är och det man vill uppnå med sitt liv. Att våga fatta tuffa beslut som ibland krävs, för att gå sin egen väg i livet – och att därigenom uppleva inre frihet”

Dansarna har alla en unik stil och kompletterar varandra perfekt. En väldigt intensiv och beslutsam. Den andre desperat och plågad och den tredje mer neutral.
Det är med andan i halsgropen jag tar mig igenom den halvtimmes långa föreställningen. Smärtsamt men mycket vackert.

Text: Martina Cederqvist

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Ramsby, frihet, Teater Pero, dansrecension, recension, dans

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansrecension, Frihet, Nina Ramsby, Recension, Teater Pero

Sylfiden – en drömsk balett

28 maj, 2012 by Redaktionen

Sylfiden
Koreografi: August Bournonville
Kungliga Operan
Premiär: 26 maj

Efter en dramatisk början där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren måste bytas ut på grund av en skada precis innan ridån ska gå upp kan föreställningen komma igång. Nadja Sellrup får rycka in denna premiärkväll och hon gör ett fantastiskt jobb.

Baletten handlar om James som inför sitt stundande bröllop blir besökt av Sylfiden, en luftande, som förklara sin kärlek till honom. James börjar nu ifrågasätta sitt val av fästmö. Heder och moral förhindrar honom till en början men den vackra Sylfiden är svår att motstå.
I år är det 150 år sedan Sylfiden för första gången sattes upp på Kungliga Operan i Stockholm. Baletten har en av världens äldsta koreografier och den håller än idag. Det är en klassisk och lättillgänglig balett som jag tror passar många.

Upplägget och historien är simpel och underhållande. För någon som aldrig tidigare varit på balett är detta en bra uppsättning att börja med. Denna balett är även barnvänlig. Det är en lättförstålig historia, tilltalade karaktärer med vackra kostymer och en sagolik scenografi. Vår kungliga balett gör även ett bra jobb i att förmedla känslor och berätta denna historia.

Det aktiva mimspråket gör baletten både rolig och intressant. Att få se dansarna uttrycka sig både i dans och i mim är underhållande. Historien blir således lite mer levande och tilltalande för de minsta.
Att Operan väljer att ha nypremiär av Sylfiden i slutet av säsongen är ett smart drag. Det är en bra sommarföreställning som man kan njuta av och sedan dansa ut i sommarkvällen.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om Sylfiden, Kungliga Operan, balett, dans, recension

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Balett, Dans, Kungliga Operan, Recension, Sylfiden

Epilog – Fullt ös med Balettakademiens avgångselever

26 maj, 2012 by Redaktionen

Epilog
Balettakademins avgångselever
Koreografi av Jan Åström, Kajsa Sandström, Johan Inger, Charlotta Öfverholm och Zain Odelstål.
Dansens Hus i Stockholm
25 maj 2012

I nästan varje föreställning finns det en del som är lite tråkig. En del som är en slags återhämtning för publiken så att man ska orka se resten av föreställningen. Den delen finns inte och behövs inte i Epilog. Balettakademiens avgångselever bjuder på en föreställning som aldrig blir tråkig. Det är fullt ös rakt igenom. Koreografierna, kostymerna, musiken, känslorna och övergångarna är alla klockrena.

Föreställningen är tillgänglig och underhållande. För mig kan dans vara lite svårt. Att gå och se modern dans kan kännas lite som en chansning då man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Epilog är uppdelad i sex olika delar. Varje del har ett tydligt koncept och skiljer sig från resten av föreställningen. Som publik hinner man aldrig bli uttråkad utan man matas ständigt med intressant dans, videoinstallationer, kostymbyten och ett högt tempo.

Epilog, det som händer sen, är precis det dansen handlar om. 21 avgångselever som nu ska slå sig ut i världen och förhoppningsvis uppnå alla sina mål. Efter att ha sett denna föreställning hoppas jag verkligen att det kommer att gå bra för dessa unga dansare. De har mycket att erbjuda. Dansen i Epilog var samspelt, uppiggande och intressant. Det erbjuds både lite lugnare partier samt delar med mycket energi. Genomgående för hela föreställningen är närvaron och tillgängligheten.

Som publik finns det utrymme både för egna tolkningar och känslor. Visuellt är föreställningen intressant. Eleverna använder vid olika tillfällen videoinspelningar för att antingen förhöja effekten av dansen eller som en extra medlem. Koreograferna Jan Åström, Kajsa Sandström, Johan Inger, Charlotta Öfverholm och Zain Odelstål har alla gjort ett bra jobb och eleverna ger verkligen koreografierna liv.
Klockan 19.00 imorgon går sista föreställningen av stapeln och jag tycker att ni ska hedra dessa avgångselever genom att gå och se denna föreställning. Jag tror att ni, precis som jag, kommer komma ut med ett leende på läpparna.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om dans, balett, balettakademin, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Balett, balettakademin, Dans, Recension, Scenkonst

NoBody – Göteborgsoperans balett med Sasha Waltz starka dansverk om livet och döden

29 april, 2012 by Rosemari Södergren

NoBody
Koreograf: Sasha Waltz
Scenografi: Tomas Schenk, Sasha Waltz
Musik: Hans Peter Kuhn
Göteborgsoperans balett på Dansens Hus, Stockholm
28 april 2012

Mörker. En ensam kvinna anas på scenen – hon rör sig långsamt, försiktigt. Sakta fylls den mörka scenen på av män, kvinnor – allt i mörkret. Ingen tycks höra ihop med någon annan, var och en är vänd åt sitt håll.
Göteborgsoperans balett gästar Dansens Hus i Stockholm med den tyska koreografen Sasha Waltz uppsättning ”Nobody” och föreställningen börjar i mörkret, som livet.

En av den samtida dansens stora förgrundsfigurer, tyska koreografen Sasha Waltz, är tillbaka med det hyllade dansverket noBody. Den visades på Dansens Hus 2004 och nu har Göteborgsoperans Balett återskapat originalet. 25 dansare sätter sin personliga prägel på den poetiska och särpräglade klassikern. Vad vi får se på scen är en föreställning som sprakar av fantasi i koreografin där dansarna rör sig mjukt i flödande formationer och komplexa mönster. Det handlar om dans i form av rörelsemönster, om att bygga scenbilder med kroppar som rör sig på olika sätt och samverkar – ett verk som undersöker vad som kan förmedlas i bilder på scen där dansare rör sig åt olika håll eller åt samma håll, vad kroppar kan säga och utrycka. Även om det är långt från klassisk estestisk balett är det emellanåt suggestivt och vackert på ett annat plan.

En människa börjar röra sig personligt, då kommer genast några dit och dämpar, tystar, hindrar. Som om ingen får lysa individuellt. Några dansare sluter sig samman, går ihop, då kommer genast några och drar isär dem. Scenbilderna i inledande akterna skildrar både kollektivet som inte tillåter individualism men också bilder av hur ett samhälle vill förhindra verklig närhet mellan människor.

NoBody är den avslutande och fristående delen i en trilogi av Sasha Waltz om människan och hennes kropp. Titeln betyder både ”ingen” och ”ingen kropp”. Verket undersöker frågorna: Vad är vi bortom våra kroppar? Vad är det odödliga i oss?

Föreställningen går att se på många sätt, den får nog en ny tolkning i varje ny betraktares ögon. En vanlig tolkning är att första akten är ett slags väntrum mellan liv och död och i olika akter möter vi olika reaktioner på insikten om vår dödlighet eller dödens påtagliga närvaro.

Några scenbilder är mer humoristiska, som när tre män och tre kvinnor skrider in på scenen iklädda ett klänningsliknande hölje i ett tjockt material i orangebrun färg. När höljet slås mot marken hörs ett bankande ljud. Så litet som det ljudet och att dansarna tvingas röra sig stelt när de skrider fram lockar oss att skratta. Det är intressant hur lite som krävs för att vi ska se något som komiskt. Den orangebruna färgen på klänningshöljet får mig att associera till buddistiska munkar – och det slår mig då hur många olika sätt det går att se föreställningen på. Jag tror varje besökare får sin upplevelse och sin tolkning. Det är stort, det är ett kännetecken på stora konstverk att det inte låser betraktarens tolkningar.

NoBody hade visades första gången på Schaubühne i Berlin av Sasha Waltz danskompani 2002. 2004 gästspelade den uppsättningen i Dansens Hus i Stockholm. Göteborgsoperans balett är det första danskompaniet som fått äran att dansa hennes verk.

Foto föreställningsbilder: Bernd Uhlig

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, Sasha Waltz, Göteborgsoperans balett, dans, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Dansens Hus, Göteborgsoperans balett, Recension, Sasha Waltz, Scenkonst

Triple Excellence – mörker och ljus, fattigdom och nutidens egoism, allvar och humor, i en kärleksförklaring till dans: tre dansverk bildar en helafton

28 april, 2012 by Rosemari Södergren

Triple Excellence
Tre baletter

The Little Match Girl Passion
Koreografi Pontus Lidberg
Musik David Lang

Kom ni döttrar
Koreografi Giovanni Bucchieri
Musik Stefan Levin och Johann Sebastian Bach

Tyll
Koreografi Alexander Ekman
Musik Mikael Karlsson

Kungliga Operan i Stockholm
Premiär 27 april 2012

Tre sinsemellan väldigt olika balettverk blev en helafton på Kungliga Operan. Både den som kan balettens historia och den som för första gången ser en balettföreställning får ut massor av dessa tre verk som innehåller både allvar och underhållning, med skickliga dansare.

Först ur var Pontus Lidbergs tolkning av H.C. Andersens saga om Flickan med svavelflickorna till musik av David Lang. Huvudrollen dansades av Anna Valev. Det är fascinerande att en dansös som fyllt 40 ändå kan vara så flickaktigt mjuk i sina rörelser.
Verket börjar med att flickan, iklädd mjuka kläder i ljusgrön ton står ensam, långt bak och först en dansare i grå kostym och sedan flera, utför sina rörelser framför henne. Deras danser utstrålar självfixering också när två kostymklädda dansare utför något moment tillsammans. De bildar en stark bild av dagens egofixering vid egen karriär. Flickan med svavelstickorna i sin mjukhet bildar en stark kontrast till dem.

Föreställningen är koreograferad till David Lands musik, ”The Little Match Girl Passion”, som är inspirerad av H.C. Andersens saga.
– Det finns många sätt att berätta denna historia på. Man skulle utan vidare kunna berätta den som en histroia om tro eller som en allegori över fattigdom. Vad som alltid har intresserad mig, däremot, är Andersens val att berätta den som ett slags parabel, hur han gör religiösa och moraliska jämförelser mellan flickans och Jesu lidanden. Flickan lider, ratas av folkmassan, dör och blir förklarad, säger David Lang, kompositören i en intervju i programmet till föreställningen.

För mig har verket flera lager, jag ser den på flera sätt, med olika betydelser. På ett plan är det en handling, om en fattig flicka som ingen har tid eller lust att hjälpa och till slut fryser hon ihjäl, omfamnad till döds av kylan, gestaltad av en fyllig kvinna i ljusgrön kostym. Visst går det att se den som en allegori över Jesu lidanden, men jag ser också något helt annat. Flickan är i sin dans och i sina kläder en ung kvinna som utstrålar mjukhet och värme, hon tänder ljus som en konstnär, en författare, en kulturarbetare, hon står för de mjuka idealen och kvävs av de gråklädda finansiella börsmäklarnas ideal och krav på ständig ökad vinst. En stund möter hon en ung man som inte heller gett efter för tiden gråklädda ideal – och den dansen som sker mellan den unge mannen och den unga kvinnan är den mest jämlika dansen under föreställningen: de möts, de bär varandra, de samspelar.
När flickan och pojken skiljs åt möter hon en kraftfull kvinna som kväver henne, som ojämställda förhållanden gör.

Jag fascinerades av detta verk, av alla dess lager och möjligheter att tolka verket. Stor konst kan alltid tolkas och förstås på olika sätt, på olika nivåer.

Nästa verk var både till musik och koreografi helt annorlunda: det var Giovanni Buccheris tolkning av Bachs Matteuspassion, med en del nyskriven musik. Verket har tre akter där första akten, Nadja, bygger direkt på passionen och är ett vackert, mörkt drama om kärlek och relationer eller om lek med döden som lurar bakom varje människa, som en svart skugga. Andra akten utgår från sampling av Bach och där går karaktärerna ut och in ur olika relationer och hämnd blir ett starkt tema.
Tredje akten heter ”Hervor” och i en intervju berättar koreografen Giovanni Bucchieri att akten döpts efter ballerinan Hervor Sjöstrand som dansare på Kungliga Operan under 1960-taelt.
– För mig är historien om Hervor ett kammarspel på gränsen mellan patient och vårdare, mellan dröm och verklighet, säger Giovanni Bucchiieri.

Margareta Sörenson som recenserat föreställningen i Expressen Scenbloggen berömmer verket:
Som koreograf är Giovanni Buccheri nästan helt okänd, men hans Kom ni döttrar är kvällens första överraskning i sotat svart till bland annat Bachs Matteuspassion. Fem dansare på den stora scenen fyller den med både generösa duetter och minimalistiska rörelser, med klassisk dansvokabulär och personligt signerad dans. Gotiskt, gåtfullt, laddat och spännande: nyfiket följer man hur maktkonstellationerna förflyttas, hur den svarta kungakronan flyttas från huvud till huvud. Musiken leder dansen och klippen mellan Bach och Dolly Parton vässar kompositionen som överrumplar och väcker frågor. Om döden, helt visst, men också i svärtan hos de levande.

Tyll – helaftonens sista del är en stor fantastisk final och en hyllning till balett, med värme, humor och stor skicklighet. Alexander Ekman har skapat koreografin i tätt samarbete med kompositören Mikael Karlsson och det går att hitta fragment i både musiken och dansen från Paquita, Svansjön, Romeo och Julia liksom Nötknäpparen och från cirkus.

Klassisk balett och komiska cirkusliknande rörelser, videofilm och musik blandas i en härlig kärleksförklaring till balettkonsten.

Alexander Ekman är född 1984 och är trots sin unga ålder rutinerad koreograf sedan debuten 2006 med Cullbergbalettens ”The Swingle Sisters” vid en internationell tävling i Hannover. Bland annat har har samarbetat med Mats Ek med den tyske dramatikern Schimmelpfennings ”Hållplats” på Stockholms stadsteater och han har gjort koreografi för Göteborgsoperans Balett och Cedar Lake Cance Company i New York.

Klassisk balett, gycklare, modern teknik, allvar och underhållning, blandas i ”Tyll” i en fantastisk final på en helafton med balett.

Foto: Hans Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om dans, koreografi, recension, Kungliga Operan

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, koreografi, Kungliga Operan, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in