Musik

Wauxhall Jazz på Contrast Public House i Göteborg

3/4 2023

OBS Konserten kan ses av stödmedlemmar till GJO på nätet.

Att vara bjuden till Göteborg Jazz Orchestra och deras spelningar första måndagen i månaden har senaste åren utvecklats till en synnerligen trevlig vana, en vana värd att återgäldas med viss regelbundenhet. Har därtill hört och skrivit om dem när de hållit till i Brew House i Gårda, Stora Teatern och Valand med celebra gäster. När det som senast dessutom lät väldigt bra, rent av fantastiskt ökar drastiskt behovet att dokumentera vad som försiggick.

Rektangulärt utformade krogen var i princip fullsatt. Fick hålla till godo med skaplig plats utan sikt där jag satt och njöt av musiken tillsammans med två av landets främsta vasister. Värt att omgående poängtera att GJO på sistone anlitat ljudtekniker Tomas Ferngren för att få till bästa möjliga akustik i en svårhanterad lokal. Och enligt mig har han uträttat underverk. Slipat bort alltför vassa kanter genom att istället förstärka orkesterns händelserika sound, dessutom eliminerat bristfälliga nyanseringar. Jazzorkesterns tilldragelser pågår över två koncentrerade set, vanligtvis med angivet tema. Denna gång framfördes kompositioner av nyss avlidne giganten Wayne Shorter, varav tre i utsökta arrangemang av Andreas Hall. Det repas dagen före konsert. Och man har aldrig haft problem att fixa kompetenta vikarier, eftersom listan på villiga inhoppare är lång.

Försmädligt nog fick jag inte chansen att tacka den världen över turnerande Svante Henryson för hans bravader efteråt, som innefattas av en totalt ohämmad approach (läs provkarta på genrer). Å ena sidan solist hos symfoniorkestrar och samarbete med Anne Sofie von Otter, å andra sidan omfattande ”flörtande” med metal-scenen genom lång period av samröre med racergitarrist Yngve Malmsten. Hade turen att träffa cellisten på hemmaplan i Mölndal tidigare i år. Skedde efter konsert med honom och familjen Almgren som då lirade dottern Karolinas musik. Fick höra hur allt började. Hur en grabb i mellanstadiet bevistade konsert med Skogsfiol och Flöjt, varvid sug att lära sig spela bas uppstod efter att ha sett arrangören spela. (hade själv inte koll på att hon ingick i visgruppen). Nämnde i mitt samtal med Henryson min fascination över hur han använder cellon både för melodistämma och framtagande av rytmik. Excellerar med likartad vägvinnande estetik under bejublade konserten med GJO.

Utan gäst drar man igång med Seven Steps To Heaven. Hörs omgående vilket formidabelt bett det är i blåssektionerna påhejade av enormt flexibelt komp. Strösslas snyggt med synkoper. I paus meddelar jag trumslagaren Fredrik Hamrå att han är i sitt esse. Verkligen en styrka att ha en naturlig pådrivare för den stora ensemblen. Rytmläggandet kompletteras smakfullt av osannolikt allsidige slagverkaren Michael Andersson (till vardags på GöteborgsOperan). Olli Rantala har bytt till elbas på grund av ryggproblem, vilket visar sig vara en perfekt nödlösning. Som sagt, redan i första riviga arret märks att storbandet med solister är på tårna. Celebra gästen som för närmare tio år sedan tilldelades Jazzkatten gör entré med ett virtuost intro. Påminner om yster dansmelodi som spänner över flera genrer. Linjerna i ensemblens spel förför med läckra kontraster och övergångar.

Henryson utgör en kolossal injektion för såväl GJO som för mina öron. Demonstrerar sitt enorma register i egna Suite For Cello & Big Band i tre satser. Den införlivas med en låt vi stammisar lärt oss att älska, nämligen By The Way skriven av Henryson tillsammans med Erik Weissglas (gitarristen i GJO) i arrangemang av Axel Mårdsjö. Melodin är så karismatisk att den kom tillbaka till mig flera dagar efteråt. En hit draperad i moll således! Sviten sticker ut som en gränsöverskridande fullträff. Rycks med av rockbeat, touch av folkmusik, avantgardism, ösigt storbandsstuk jämte stänk av konstmusik. Obestridligt örongodis i lyxformat, vilket ska tillskrivas sammantagna kapaciteten hos stjärnan och GJO.

När det stökas och svänger som häftigast går tanken spontant till Live At Sweet Basil med Gil Evans & The Monday Night Orchestra från 1986 och vidare till Healing Power på Fleur Carnivore av Carla Bleys femtonmanna-band inspelad två år senare i Köpenhamn. Högre nivå går inte att nå. Fabulöst att samtliga pluggat in alla avancerade stämmor till punkt och pricka, därför kan leverera med osviklig säkerhet. Just denna afton med berömd cellist huserar man i toppen på Europa-tabellen.

I konsertens första Wayne Shorter-komposition från Speak No Evil hänför upptäckten av parallella lager. Identifierar Olli Rantalas precisa, pumpande basgångar och går igång på läckra solon från gitarrist Erik Weissglas och Simon Westman på sin Nord-klaviatur. Andra halvan har samma upplägg som öppningen på första set i så måtto att GJO framför en låt på egen hand. Uppiggande solo på elbas och trombonsektionen som befinner sig i framkant representeras i frontlinjen av duktige Jakob Sollerman.

När Henrysson återvänder till scen spelar han på duo en med Weissglas på akustisk gitarr, ett mycket vackert klingande original med titeln Waltz For Ellen. Bör påpekas att duon som antytts, känner varandra musikaliskt väl sedan tidigare. Före balladen passar jazzorkesterns gäst på att berätta om sitt nästan tvåhundraåriga instrument, med sin unikt förenklade design. Ett vidunderligt arbetsredskap i händerna på en mästare, vars toner kan liknas vid hela skalan från röjig gitarr till gäll violin, antingen stark eller spröd.

Omfattande slutklämmen med ytterligare fyra låtar skrivna av Wayne Shorter (vars stjärnspäckade kvartett på Stockholm Jazzfestival 2014 recenserades här) blev, för att använda en klyscha, en triumfartad klang- och jubelföreställning. Den första av dem görs utan blås. Just E.S:P tillhör konsertens absoluta höjdpunkter. Simon Westman färgar på ett fabulöst sätt. Andreas Hall ska kreddas stort för hur raffinerat låtarna arrats till denna generösa sättning. Tom Thumb görs svindlande fräckt, blir till rockigt groove, slingor toppade av distat vräkigt beat på cello (kul parafras på perioden ägnad åt snabb heavy metal?) Blåssektionerna responderar synnerligen angenämt på kompet inklusive Henryson. Michael Andersson bryter påpassligt igenom, accentuerar ett kokhett beat.

Stämningen förvandlas radikalt när balladen Infant Eyes lanseras. I mina anteckningar står att det spelas passionerat med förbluffande teknisk säkerhet. Björn Cedergren tillför inkännande ett uttrycksfullt, reflekterande solo på tenorsaxofon. GJO känns redo för de mest ansedda festivalerna i landet och på kontinenten. Deras energi och närmast osannolika känsla för dynamik spreds ut över krogen. Mitt referensmaterial är omfattande, så lita på omdömet. Vill avslutningsvis betona befogat beröm genom att räcka över symbolisk guldstjärna kollektivt till trumpetsektionen, vars medlemmar presterar på en nivå som numera ofta överträffar till och med Bohuslän Big Band. De som stod längst bak denna afton var Mats Eklund (tillika verksamhetsledare), Johnny Olsson (haft eget känt storband som synts i tv-produktioner med diverse stjärnor flera decennier tillbaka. Grundare av GJO tillsammans med Eklund), Jonathan Kronevik (tog med glans hand om ett par solistinpass) samt Johan Åkervall (förste trumpetare på GöteborgsOperan som hävdade att konserten ”var det roligaste jag gjort på länge”).

Liveshack på Aludden Park & Restaurang i Lerum

31/3 2023

Foton: Christer Åkerlund (obs fotot ovan Qlaez Wennberg)

Louise Hoffsten behöver knappast introduceras ingående. Utan att på något sätt överexponerats har hon i flera decennier gjort avtryck hos musiklyssnare och allmänheten. Hennes cv innehåller ett tjog gedigna plattor, omfattande turnerande, (har sett Hoffsten minst tre gånger varav två i mitt Mölndal), inspelning i Memphis med aktade musiker, många minnesvärda artistsamarbeten, duetter med Totta Näslund, medverkat i krogshow på Hamburger Börs, haft biroll i filmen 1939, medverkan i populära tv-produktioner såsom Stjärnorna på slottet, Körslaget, Moraeus med mera samt givetvis Så mycket bättre, två självbiografiska böcker (läst den senaste med stor behållning), hedersdoktor vid Linköpings Universitet samt tilldelats ett dussintal priser och utmärkelser inklusive Grammis för genombrottet Rythm & Blonde. Arrangören presenterar sångerskan, låtskrivaren och munspelaren genom att kora artisten till Sveriges bluesdrottning.

Premiär för mig då jag inte tidigare varit på krogen Aludden naturskönt belägen vid sjön Aspen. Sittande publik äter krogens goda mat som uppladdning inför en intim konsert över två set. Sitter perfekt på lagom avstånd från scen och gläds under kvällen åt yrkeskunskapen hos anlitad ljudtekniker. Kan frossa i minst sagt fylligt reverb för gitarrist Richard Krantz. Kände till Krantz från hans superba samarbete med Lena Svanberg och tog reda på att han släppt skivor i eget namn samt medverkat hos bland andra Thomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Jeanette Lindström. Var däremot en nyhet för mig att Louise Hoffsten under längre tid musicerat med denne utsökte gitarrist.

När duon gör entré och tar sig upp på scen går det ett sus genom publiken. Inte i första hand för ynnesten att få komma fysiskt nära stjärnans utstrålande aura. Vad vi inte kan undgå att notera är hur kraftig påverkan MS-sjukdomen har. Efteråt berättar hon för mig att uppträdanden ger så mycket energi att det får henne att må betydligt bättre, är värt ansträngningen. När Hoffsten installerat sig tänker vi mirakulöst nog inte längre på hennes tillstånd. Scennärvaron är total.

I första set sjungs på svenska. Man öppnar i optimistisk rivig anda med Sockerkompis, en okomplicerad kärlekssång. I ett första mellansnack framkommer att Louise är trött på hur det ser ut runt omkring oss. ”Jag vill ha vår och en vacker värld”. Klokt att inte bli mer specifik, att vi fick fylla i själva. Redan när den förhållandevis färska singeln En vacker värld framförs, som ett slags motgift till pandemin och annat elände, inser man att duons musik är äkta vara. Här finns förutsättningar för en extraordinär konsert i ett avskalat format. Inte fel att jämföra med de två spelningar jag upplevde med Freddie Wadling & Henrik Cederblom. Gitarristen körar plus bistår med extra ackompanjemang genom drum-pedal och bjällra (detta uppdagades efteråt när jag beskådade ” pedalparken” och fick höra att sampling inte användes, vilket jag hade utgått från).

Som bevis på duons varma samexistens retas ”komphunden” (hans egna skämtsamma epitet) för geografiskt ursprung. Putslustigheter vilka Louise sveper in publiken väcker muntra reaktioner. Passande nog efter dialektal utläggning spelas en countryblues vars text hyllar det platta Östergötland. Louise trakterar munspel medan Richard byter till stålsträngad svart gitarr, ett av hans tre instrument.. Vi får veta att han tvingats avvara sin banjo för att rollator skulle få plats i bilen. Skönt gung förstärks med underbart reverb. Louise textar tydligt och rytmiskt med nyanser. Stämbanden signalerar trovärdighet, har en nerv som få andra kollegor.

I samband med Visst känns det bittert från Röster ur mörkret som Louise gjorde med sin favoritgitarrist 2017, berättas om en inbjudan till att lira på Österåker, samma fängelse Johnny Cash besökt vilket ju dokumenterades på skiva. Vi hör om utanförskap, internernas och artistens på grund av sina livsbetingelser. Njuter av gungande blues i maffigt inramat ljud. Lysande gitarrspel i dito dynamik!

Före paus kommer två starka låtar hämtade från Så mycket bättre -äventyret vars inspelning beskrivs i termer av ”både bland det jobbigaste och roligaste jag gjort.” Först makalösa Från himmelen fallen duetten med Albin Lee Meldau marinerad i ett uppdämt vemod som leder tankarna till Plura, Ebba Forsberg och Peter LeMarc. Krantz briljerar med karaktäristiskt twang-spel, på elgitarr om jag minns rätt. Den åtföljs av Ljus och värme som en omtolkning från Christer Sjögrens repertoar av en i original norsk visa skriven av Åge Alexandersen. Låten förflyttar sig i uppfriskande stadig lunk präglad, enligt Hoffsten, av ett anmärkningsvärt djup.

Andra halvan drar igång med två utropstecken, varav i Know A Place Called Memphis måste betraktas som det allra fetaste. Studsande kaxig melodi avlöses då av delikat countryblues-ballad. Båda alster kommer från färska albumet Crossing The Border. Sedan framför duon Little Devil In Me från 1995, efter att huvudrollsinnehavaren kommenterat självbespeglande titeln. Dags att stanna upp och lägga in några relevanta reflektioner, påvisa vilken extraordinär tillställning närmare hundra personer är med om (krogspelningen har varit utsåld sedan länge).Musiken rör sig från diskret tunggung till hänförande excesser på steel guitar., Slide i David Lindley stil ackompanjerar i en höjdpunkt stjärnans vokala bedrifter. Duons hundraprocentigt genuina toner minner om Bonnie Raitt, vilket sannolikt utgör ett ideal eftersom Louise spelat in med några av hennes musiker. Krantz adderar listigt trumsound till distinkt medryckande melodier. Blir uppenbart hur mycket känslor som investerats i pandemi-låten I Need You God Damn. Nyanser framhävs både röstmässigt och i strängbändarens subtila riffande.

Utan att på minsta sätt låta framträdandet bli utslätat införlivas mer av markant rockigt beat med snyggt efterhängsen refräng. Syftar på Mello-tävlande bidraget Only The Dead Fish Follow The Stream (Louise en av tre kompositörer) Hennes megahit Let The Best Man Win ges annan kontur. Dängan skalas av så att endast temat består. Firma Hoffsten & Krantz firar triumfer.

Den allsidige artisten inser att publiken önskar en fortsättning. Krånglar inte med att lämna scen , bjuder istället på ett fenomenalt appendix med två expanderande låtar. Nu blir det exceptionelly avspänt och bitvis jam-betonat, vilket vi musikälskare applåderar extra. För första gången tar sig duon an sista spåret på Rythm & Blonde. Louise som kunnat konstatera att man gjort succé, ger sig på ett frejdigt munspelsintro á la Pugh tidigt 70-tal- Salig publik sveps in i stolta blå toner. Pondusen från dem är frapperande! Sveps med av walking blues i ständig rörelse som hämtar näring ur klassisk Delta-tradition och en ikon som John Lee Hooker. Kul att fras från The Seduction of Sweet Louise inkorporeras. Allra sist levereras That´s Wahat I Get komponerad av Jerry Lynn Williams för albumet Message Of Love. från 1991. Efter otroligt raffinerat intro blir det åka av, Sången berör, orden flyger passionerat iväg med obändig auktoritet. Vad beträffar kompet jublar jag invärtes över vad som händer, refererar till en mästare som Ry Cooder. Det improviseras friskt vilket uppskattas stort.

Foton: Christer Åkerlund / första fotot: Qlaez Wennberg