Wauxhall Jazz på Contrast Public House i Göteborg
3/4 2023
OBS Konserten kan ses av stödmedlemmar till GJO på nätet.
Att vara bjuden till Göteborg Jazz Orchestra och deras spelningar första måndagen i månaden har senaste åren utvecklats till en synnerligen trevlig vana, en vana värd att återgäldas med viss regelbundenhet. Har därtill hört och skrivit om dem när de hållit till i Brew House i Gårda, Stora Teatern och Valand med celebra gäster. När det som senast dessutom lät väldigt bra, rent av fantastiskt ökar drastiskt behovet att dokumentera vad som försiggick.
Rektangulärt utformade krogen var i princip fullsatt. Fick hålla till godo med skaplig plats utan sikt där jag satt och njöt av musiken tillsammans med två av landets främsta vasister. Värt att omgående poängtera att GJO på sistone anlitat ljudtekniker Tomas Ferngren för att få till bästa möjliga akustik i en svårhanterad lokal. Och enligt mig har han uträttat underverk. Slipat bort alltför vassa kanter genom att istället förstärka orkesterns händelserika sound, dessutom eliminerat bristfälliga nyanseringar. Jazzorkesterns tilldragelser pågår över två koncentrerade set, vanligtvis med angivet tema. Denna gång framfördes kompositioner av nyss avlidne giganten Wayne Shorter, varav tre i utsökta arrangemang av Andreas Hall. Det repas dagen före konsert. Och man har aldrig haft problem att fixa kompetenta vikarier, eftersom listan på villiga inhoppare är lång.
Försmädligt nog fick jag inte chansen att tacka den världen över turnerande Svante Henryson för hans bravader efteråt, som innefattas av en totalt ohämmad approach (läs provkarta på genrer). Å ena sidan solist hos symfoniorkestrar och samarbete med Anne Sofie von Otter, å andra sidan omfattande ”flörtande” med metal-scenen genom lång period av samröre med racergitarrist Yngve Malmsten. Hade turen att träffa cellisten på hemmaplan i Mölndal tidigare i år. Skedde efter konsert med honom och familjen Almgren som då lirade dottern Karolinas musik. Fick höra hur allt började. Hur en grabb i mellanstadiet bevistade konsert med Skogsfiol och Flöjt, varvid sug att lära sig spela bas uppstod efter att ha sett arrangören spela. (hade själv inte koll på att hon ingick i visgruppen). Nämnde i mitt samtal med Henryson min fascination över hur han använder cellon både för melodistämma och framtagande av rytmik. Excellerar med likartad vägvinnande estetik under bejublade konserten med GJO.
Utan gäst drar man igång med Seven Steps To Heaven. Hörs omgående vilket formidabelt bett det är i blåssektionerna påhejade av enormt flexibelt komp. Strösslas snyggt med synkoper. I paus meddelar jag trumslagaren Fredrik Hamrå att han är i sitt esse. Verkligen en styrka att ha en naturlig pådrivare för den stora ensemblen. Rytmläggandet kompletteras smakfullt av osannolikt allsidige slagverkaren Michael Andersson (till vardags på GöteborgsOperan). Olli Rantala har bytt till elbas på grund av ryggproblem, vilket visar sig vara en perfekt nödlösning. Som sagt, redan i första riviga arret märks att storbandet med solister är på tårna. Celebra gästen som för närmare tio år sedan tilldelades Jazzkatten gör entré med ett virtuost intro. Påminner om yster dansmelodi som spänner över flera genrer. Linjerna i ensemblens spel förför med läckra kontraster och övergångar.
Henryson utgör en kolossal injektion för såväl GJO som för mina öron. Demonstrerar sitt enorma register i egna Suite For Cello & Big Band i tre satser. Den införlivas med en låt vi stammisar lärt oss att älska, nämligen By The Way skriven av Henryson tillsammans med Erik Weissglas (gitarristen i GJO) i arrangemang av Axel Mårdsjö. Melodin är så karismatisk att den kom tillbaka till mig flera dagar efteråt. En hit draperad i moll således! Sviten sticker ut som en gränsöverskridande fullträff. Rycks med av rockbeat, touch av folkmusik, avantgardism, ösigt storbandsstuk jämte stänk av konstmusik. Obestridligt örongodis i lyxformat, vilket ska tillskrivas sammantagna kapaciteten hos stjärnan och GJO.
När det stökas och svänger som häftigast går tanken spontant till Live At Sweet Basil med Gil Evans & The Monday Night Orchestra från 1986 och vidare till Healing Power på Fleur Carnivore av Carla Bleys femtonmanna-band inspelad två år senare i Köpenhamn. Högre nivå går inte att nå. Fabulöst att samtliga pluggat in alla avancerade stämmor till punkt och pricka, därför kan leverera med osviklig säkerhet. Just denna afton med berömd cellist huserar man i toppen på Europa-tabellen.
I konsertens första Wayne Shorter-komposition från Speak No Evil hänför upptäckten av parallella lager. Identifierar Olli Rantalas precisa, pumpande basgångar och går igång på läckra solon från gitarrist Erik Weissglas och Simon Westman på sin Nord-klaviatur. Andra halvan har samma upplägg som öppningen på första set i så måtto att GJO framför en låt på egen hand. Uppiggande solo på elbas och trombonsektionen som befinner sig i framkant representeras i frontlinjen av duktige Jakob Sollerman.
När Henrysson återvänder till scen spelar han på duo en med Weissglas på akustisk gitarr, ett mycket vackert klingande original med titeln Waltz For Ellen. Bör påpekas att duon som antytts, känner varandra musikaliskt väl sedan tidigare. Före balladen passar jazzorkesterns gäst på att berätta om sitt nästan tvåhundraåriga instrument, med sin unikt förenklade design. Ett vidunderligt arbetsredskap i händerna på en mästare, vars toner kan liknas vid hela skalan från röjig gitarr till gäll violin, antingen stark eller spröd.
Omfattande slutklämmen med ytterligare fyra låtar skrivna av Wayne Shorter (vars stjärnspäckade kvartett på Stockholm Jazzfestival 2014 recenserades här) blev, för att använda en klyscha, en triumfartad klang- och jubelföreställning. Den första av dem görs utan blås. Just E.S:P tillhör konsertens absoluta höjdpunkter. Simon Westman färgar på ett fabulöst sätt. Andreas Hall ska kreddas stort för hur raffinerat låtarna arrats till denna generösa sättning. Tom Thumb görs svindlande fräckt, blir till rockigt groove, slingor toppade av distat vräkigt beat på cello (kul parafras på perioden ägnad åt snabb heavy metal?) Blåssektionerna responderar synnerligen angenämt på kompet inklusive Henryson. Michael Andersson bryter påpassligt igenom, accentuerar ett kokhett beat.
Stämningen förvandlas radikalt när balladen Infant Eyes lanseras. I mina anteckningar står att det spelas passionerat med förbluffande teknisk säkerhet. Björn Cedergren tillför inkännande ett uttrycksfullt, reflekterande solo på tenorsaxofon. GJO känns redo för de mest ansedda festivalerna i landet och på kontinenten. Deras energi och närmast osannolika känsla för dynamik spreds ut över krogen. Mitt referensmaterial är omfattande, så lita på omdömet. Vill avslutningsvis betona befogat beröm genom att räcka över symbolisk guldstjärna kollektivt till trumpetsektionen, vars medlemmar presterar på en nivå som numera ofta överträffar till och med Bohuslän Big Band. De som stod längst bak denna afton var Mats Eklund (tillika verksamhetsledare), Johnny Olsson (haft eget känt storband som synts i tv-produktioner med diverse stjärnor flera decennier tillbaka. Grundare av GJO tillsammans med Eklund), Jonathan Kronevik (tog med glans hand om ett par solistinpass) samt Johan Åkervall (förste trumpetare på GöteborgsOperan som hävdade att konserten ”var det roligaste jag gjort på länge”).