21/4 2023
Nefertiti i Göteborg
Sångerskan, skivbolagsdirektören, radiomedarbetaren och allsångsvärden Miriam Aida har under 2000-talet r släppt ett tiotal skivor i eget namn plus förekommit på ytterligare utgivningar. På meritlistan finns turnerande både nationellt och i Europa samt Japan. Senaste skivan bestod av spännande tolkningar på David Bowie-låtar, vilka recenserades här 2018 (4/5). Nu kommer ny skiva. Releaseturnén för enbart digitalt ( gängse plattformar) utgivna albumet Pieces inleddes i Göteborg. Konkurrens med andra konserter och uteserveringar i behaglig temperatur en helgkväll, medförde att publiksiffran var lägre än den borde. Hade ändå kommit hyfsat med folk för att lyssna på Miriam Aida, vars band består av Mats Andersson på gitarrer, Simon Pettersson på kontrabas samt rytmläggarna Ola Bothzén och Finn Björnulfsson (Augustifamiljen mm). Samarbetet med Andersson sträcker sig tillbaka till 1998 medan Simon Pettersson adderades till bandet för tre år sedan.
Jaded Jane agerar förband på ett anspråkslöst vinnande sätt. Duon Axel och Adam Olsson ( brukar också alternera som artistvärdar på Nef) på akustisk gitarr respektive portabel synt förlitar sig på sitt diskreta tillvägagångssätt. Man framför mjuka låtar på svenska. Vi fick höra exempelvis Som sol i regn, ömsinta Göteborgs-hyllningen skriven till stadens jubileum och en härligt tassande version av melodin i Girl Frpm Ipanema.
Miriam berättar att man genom tio exempel samlat musik från olika delar av världen – USA, Sydamerika, Brasilien, Jamaica, och Kuba. Musik som har samma moder, ett mörkt förflutet. För att täcka in ett vittomfamnande begrepp kan den trubbiga indelningen i afrikansk-amerikanskt beat, ringa in var influenser hämtats. Låtarna utgår från kamp för frihet och jämlikhet. Man tillåter sig att göra covers på sitt eget sätt, baka till dem tämligen respektlöst. Miriam talar om vilket uppseende hennes pappas utseende väckte när han kom till Sverige 1963. tack vare kärleken.
Bandet river inledningsvis av första singeln.. Syftar på kraftfulla appellen Freedom av Beyoncé och Kendrick Lamar vars hit från 2016 svänger läckert, främst tack vare radarparet på trummor/ slagverk. Sjungs som väntat med orubblig auktoritet av Malmöbaserade sångerskan uppbackad vokalt av främst Ola Bothzén. Angelitos Negros, ledmotivet från mexikansk protestfilm vars ämne är rasism, innehåller basfeature som avlöses av uttrycksfulla ackord på gitarr. Kan skjuta in att jag sitter på lagom avstånd, ser vad som händer på scen och öronen noterar att master Gert fixat perfekt ljud.
Big Brother plockad från klassiskt Stevie Wonder-album färgas av gungande karibisk vibe (med doft av Västafrika) centrerad kring Mats Anderssons fingerfärdiga broderande. Miriam spelar triangel och Finn Björnulfsson står för sitt första inspirerade solo. Det levereras på berimbau. Vi får deras finstilta version av Ojola (S. Rodriguez) Fylls på med mer Stevie Wonder i form av Make Sure You´re Sure från soundtrack till sevärda Jungle Fever. Låten från ett soundtrack jag har i min ägo utvecklas ur basintro till en suggestiv höjdpunkt på blå botten.
Rytmtillverkning är en väsentlig beståndsdel hos Miriam Aida och hennes tajta band. Ola och Finn ser ibland till att polyrytmik uppstår med sina individuella bidrag, ibland genom att vara raffinerat synkade i body percussion eller på pandeiro (trumma vanlig i afrobrasiliansk musikkultur) från Finn då Ola svarar på tamburim. Minns jag rätt använder Ola inte trumstockar, inte heller bastrumma. Kickpedalen används istället för att traktera den peruanska ”lådan” cajon. Finn utgår från congas och sin pandeiro vilka kompletteras med en arsenal av framför allt brasilianska instrument såsom block och tändsticksask(!). Groove med olika schatteringar framställs minst sagt raffinerat.
Miriam har utvecklats till en expert på sång på portugisiska. Huruvida hon äger ett personligt utformat tilltal kan diskuteras. Att artisten sannerligen behärskar vad hon företar sig musikaliskt oavsett språk är däremot ett faktum.. En mer insatt kollega hävdar att Pieces är hennes starkaste album. Sympatiserar med ståndpunkten utan att ha tillräcklig överblick.
Intelligent lagd låtlista fortsätter på inslagen soulfunkig väg, marinerad i brännheta texter. Njuter av stadigt tassande rytm i Grandma´s Hands (B. Withers) med Mats som tar ut melodins gungande, souliga slinga på elgitarr. (På originalet producerat av Booker T. Jones hörs förresten samma komp som i hans Booker T & M.G´s.) Därefter kommer efter anförande om skillnader och likheter kring kärlek och sorg, tungt alster signerat Gil Scott-Heron (som jag sett på samma scen och har flera plattor med) jämte en ganska färsk, prisad filmmelodi framförd och delvis skriven av H.E.R för filmen Judas and the Black Messiah. Filmen handlar om mordet på en Black Panther-ledare. Kvintetten vet precis hur rätt kulörer ska exponeras. Riffas oemotståndligt och rytmläggarna parar fräckt ihop sig, medan sångerskan serverar oss angelägna låttexter. Fight For You av H.E.R kombinerar kontemporär r & b med baktakten i fläskigt sound- system sprunget ur aggressivt beat. Finn inventerar sin samling av instrument. Jag associerar till duon Sly & Robbie, vilket innebär att Simon Pettersson utgör en formidabel ryggrad. Passar utmärkt att i sammanhanget nämna att man gör en sugande Stiff Necked Fools, låt av Bob Marley som gavs ut postumt.
Andra set börjar finstämt. Mats fina ackordföljder interfolieras på ett ytterst publikfriande sätt av rytmläggarna, genom koordinerad uppvisning i body percussion. En ekvilibristisk minishow helt enkelt! Av mina anteckningar framgår att kvinnan som frontar sjunger bedårande. Framför också andra låtar än de tio som spelats in på nya produktionen. En sådan är den sorgligt slingrande Emigrantvisa i portugisisk översättning. Finn trakterar berimbau medan Mats dekorerar melodin känsligt i sitt stick. Polyglott-vokalisten sjunger till och med på yoruba i Agbara. Bandet surfar vidare på framgångsvågen. I en förhållandevis snabbare variant av Four Women (N. Simone) etableras groove lätt att uppskatta. Fast trumbeatet på deras andra singel hamnar för långt fram och tempot borde tas ner en smula.. Så första gången jag hör deras tappning av ett suggestivt mästerverk faller jag inte riktigt i farstun. Blir däremot odelat förtjust i bluesigt jambetonade Echoes komponerad av Leon Thomas.
Ur ett generöst andra set kan också framhållas ett Brasilien-doftande original betitlad No Ritmo Do Tambor skriven av Miriam Aida och tre medmusiker med text av Alexandre Loma. Publiken rycks med av lyhörda inpass på cajon. från en virtuos, plus cover på spansk sång skriven av Martin Rojas från Kuba. Utan att vara en hundraprocentigt uttömmande redogörelse blev recensionen längre än den borde. Kontentan är att det definitivt är ”mödan” värt att kolla upp Pieces. Miriam Aida meddelar att vad de bjuder på live med en utökad repertoar skiljer sig från hur skivan låter.
Med några få spännande undantag framförs kompositörens original. Stilmässigt är de knepiga att definiera, vilket bör ses som en styrka. Vi ”utsätts” för instrumentalmusik på ett sätt som återkommande för tankarna till fusion light. Efter första halvan associerar jag till Stefan Nilssons tonspråk och i viss mån Hörselmat som Lindvall lirat med, medan fotografen tycker klanger stundtals påminner om Pat Metheny/ Lyle Mays. Ska påpekas att kyrkan har en speciell akustik, skapar markant efterklang och rymd. Bandets ljudtekniker hade förhinder varför kunnig man hos arrangören fick rycka in.
Darelid ”kompenserar” för de enbart instrumentala tongångarna genom att informera och ymnigt delge underhållande trivia. Till avdelningen information hörde att berätta hur låtskrivande kan skilja sig åt, samt att tala om att kvartetten spelat in ytterligare fyra låtar i studio i Kungssten. Först i fjärde låten träder en riffande Henrik Jansson fram i helfigur, uppbackad av pådrivande Per Lindvall. Låter delikat! Den inbrytningen broderas snyggt ut i balladform. Arazzo tillägnad Darelids mamma framskrider i skön lunk, svänger uppfriskande i slutfasen. Måste medge att somliga låtar före paus förblir något anonyma, saknar förmågan att stanna kvar i ens medvetande. Att skriva låtar med självklar substans som sätter sig hos mottagaren direkt är en grannlaga syssla Med det sagt infaller i första set vad som skulle kunna utses till konsertens höjdpunkt. Hänförs då av ballad dedikerad till kompositörens barns mamma. Introt på piano, gitarrackorden i sluttonerna och konstruktion däremellan var ljuvligt hopfogad.
I Three Years of a Miracle, en lite svårdansad vals enligt upphovsmannen, flyttar högstatus-batteristen fram sin position, glänser utan att brisera i svettigt solo. En av melodierna med extra lyster visar sig vara titellåten från Quite So, vars angenäma framåtrörelse förstärks av snygg gitarrslinga. Kompositören är meddelsam, avslöjar att fraser från an Englishman in New York (Sting) smugits in. Boccia Afternoons lanseras genom att det berättas om betydelsen av boogie i C-dur under uppväxten. I denna muntert medryckande dänga sprids rundade, sjungande bastoner av kvartettens yngste musiker. Utsökt feature! Vidare tar Henrik Jansson tillfället i akt och riffar, vilket uppskattas. Efter att musikerna avtackats går de entusiastiska åhörare till mötes. Extranumret är en pärla, lyfter genom stråk av vackert reflekterande melankoli. Leonardo´s Nocturne som också avrundar skivan man uppehållit sig kring, har tillägnats kompositörens far.
Ni är aktuella med Mind Control. Kan ni berätta lite om vad låten handlar om och vad ni hämtat inspiration från?
