Equmeniakyrkan i Lerum
16/4 2023
Arrangör: Musik i Lerum
Blev hektiskt i helgen. Även om uppdragen varken var påtvingade eller betungande blev det mycket att smälta. Först nu finns ro till dokumentation av vad som hände senaste söndagseftermiddagen. Trots flödande sol fylldes Equmeniakyrkan av nyfiken publik ur flera generationer. Konsert anordnades med kompositören och pianisten Thomas Darelid tillsammans med namnkunnig kvartett. Församlingen upplåter lokalen till arrangörerna meddelar Qlaez Wennberg, som därtill talar om vilka organisationer och sponsorer som gjort konsertverksamheten möjlig.
Darelid är förmodligen en doldis för många. Har gett ut sex album i eget namn, inklusive ett sprillans färskt med titeln Quite So.( Det såldes i anslutning till konserten efter ihärdig marknadsföring från scen.) Under drygt ett decennium var han knuten till SVT i egenskap av kapellmästare. I sex säsonger kunde han ses som musikaliskt ansvarig på Gunnebo Sommarteater och han ingick i gruppen Salt. De tre gånger jag spontant erinrar mig ha hört honom live härrör från Gunnebo Slott tillsammans med Björn J:son Lindh för 30 år sedan, Kajskjul 8 och eminenta kapellmästarsysslan i krogshow med Claes Malmberg, Jan Malmsjö och Elena Paparizou samt nyligen samma uppdrag (plus låtskriveri) på Göteborgs Stadsteater i uppsättningen av En död komikers liv.
Spelar tillsammans med låtskrivaren gör samma manskap som på nämnda skiva. Henrik Jansson sitter och lirar elgitarr. Denne erfarne musiker, producent och arrangör som också engagerats av internationella stjärnor har jag hört med bland andra Mats Ronander, Lisa Nilsson och Magnus Lindgren. Bakom trumsetet skådar vi Per Lindvall som nyligen var på samma scen med Ida Sand. Osviklig precision och groove har gjort honom oerhört eftertraktad och uppskattad i branschen.. Har inte alls koll på hur många gånger jag hört hans rytmiska tillförsel. Dessa superproffs sedan cirka fyra decennier kompletteras med den en generation yngre Jenny Kristoffersson, vars basgångar jag hört hos exempelvis Amanda Andreas, Teresa Indebetou och Bohuslän Big Band.
Med några få spännande undantag framförs kompositörens original. Stilmässigt är de knepiga att definiera, vilket bör ses som en styrka. Vi ”utsätts” för instrumentalmusik på ett sätt som återkommande för tankarna till fusion light. Efter första halvan associerar jag till Stefan Nilssons tonspråk och i viss mån Hörselmat som Lindvall lirat med, medan fotografen tycker klanger stundtals påminner om Pat Metheny/ Lyle Mays. Ska påpekas att kyrkan har en speciell akustik, skapar markant efterklang och rymd. Bandets ljudtekniker hade förhinder varför kunnig man hos arrangören fick rycka in.
Inledning i förväntad optimistisk anda avlöses av lugnare melodi, vars titel Little Swing alluderar på ikonisk Hendrix-låt. Musiken böljar som en välansad, prydlig variant av fusion. Avslöjas att den amerikanskt influerade Birds of Passage går i 100 bpm. Kristofferssons kontrabas ligger anmärkningsvärt högt i mixen utan att dränka andra instrument. Inte sällan uppstår hos mig en förtjusning i visst sound live. Vid sidan av ledarens position hamnar mitt fokus definitivt på denne kvinnlige motsvarighet till Patrik Boman. Förmedlar med sina basgångar synnerligen stimulerande tajming.
Darelid ”kompenserar” för de enbart instrumentala tongångarna genom att informera och ymnigt delge underhållande trivia. Till avdelningen information hörde att berätta hur låtskrivande kan skilja sig åt, samt att tala om att kvartetten spelat in ytterligare fyra låtar i studio i Kungssten. Först i fjärde låten träder en riffande Henrik Jansson fram i helfigur, uppbackad av pådrivande Per Lindvall. Låter delikat! Den inbrytningen broderas snyggt ut i balladform. Arazzo tillägnad Darelids mamma framskrider i skön lunk, svänger uppfriskande i slutfasen. Måste medge att somliga låtar före paus förblir något anonyma, saknar förmågan att stanna kvar i ens medvetande. Att skriva låtar med självklar substans som sätter sig hos mottagaren direkt är en grannlaga syssla Med det sagt infaller i första set vad som skulle kunna utses till konsertens höjdpunkt. Hänförs då av ballad dedikerad till kompositörens barns mamma. Introt på piano, gitarrackorden i sluttonerna och konstruktion däremellan var ljuvligt hopfogad.
I andra halvan märks en än ledigare attityd, mer eller mindre ofrånkomligt när samspelet flyter ännu smidigare. Poängteras att ackordföljder i Rockie Lee knyckts från just Rickie Lee Jones, vars konsert i Stenhammarsalen 2016 både jag och Thomas Darelid bevistade. Därefter följer två covers vilka designats för gig på jazzklubb i Jönköping. Dels ett attraktivt groove med inbyggt ”häng” komponerat av Frank Zappa/ George Duke, dels en lika avslappnad som svindlande version av I´m Not In Love (udda val utan originalets mästerliga trickinspelning av röster). Darelids anslag magnifikt, liksom Lindvalls vispspel och Janssons ”knåpande”.
I Three Years of a Miracle, en lite svårdansad vals enligt upphovsmannen, flyttar högstatus-batteristen fram sin position, glänser utan att brisera i svettigt solo. En av melodierna med extra lyster visar sig vara titellåten från Quite So, vars angenäma framåtrörelse förstärks av snygg gitarrslinga. Kompositören är meddelsam, avslöjar att fraser från an Englishman in New York (Sting) smugits in. Boccia Afternoons lanseras genom att det berättas om betydelsen av boogie i C-dur under uppväxten. I denna muntert medryckande dänga sprids rundade, sjungande bastoner av kvartettens yngste musiker. Utsökt feature! Vidare tar Henrik Jansson tillfället i akt och riffar, vilket uppskattas. Efter att musikerna avtackats går de entusiastiska åhörare till mötes. Extranumret är en pärla, lyfter genom stråk av vackert reflekterande melankoli. Leonardo´s Nocturne som också avrundar skivan man uppehållit sig kring, har tillägnats kompositörens far.
Foton: Christer Åkerlund