• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Vidsträckt nischat sound förför och skapar friktion – David´s Angels på Valand

3 mars, 2024 by Mats Hallberg

foto Dan Nawrocki (från annan konsert)

28/2 2024

Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Skånebaserade David´s Angels firar på sin turné 15-års jubileum, vilket de uppmärksammar med att släppa liveplatta. Katalogen innehåller fyra album vilka rosats av recensenter och samarbete med Grammy-belönade trumpetaren Ingrid Jensen. Mot en jazzig bakgrund rör sig David Carlsson och hans änglar emellan arty popbeat och progressive, eller som man själv och andra definierar sina korsbefruktningar: pop, jazz, punk, groove, improvisationer och avant garde. Såg dem på Ystad Jazzfestival sommaren 2017 och recenserat två senaste skivorna. Erfarenheter vilka överraskande nog kvalificerade mig att bli inbjuden av bandet. Devil´s Angels anlände till Göteborg efter lång tågresa från Bollnäs.

Satt vid bord med vit duk i Valands minsta ordenssal, läppjade på ett glas vitt under två set tillsammans med ett par dussin uppmärksamt lyssnande individer. Kändes till lika delar intimt och exklusivt att få inbjudan till eggande livemusik i fördelaktig ljudmix från basist, trumslagare, klaviaturspelare och textskrivande sångerska. Kom efteråt i trevligt samspråk med kvartettens medlemmar.

David´s Angels består av David Carlsson på basgitarr (också flitigt sysselsatt som ljudtekniker & mixare i den inspelningsstudio han förestår), Maggi Olin på rhodes och piano, Michala Östergaard-Nielsen från Köpenhamn på trummor och percussion samt vokalisten Sofie Norling bosatt i Stockholm. I ordenssalen vid Avenyn öppnar man med försynt, inbjudande groove som utvecklas efter hand. Rytmsektionen utgör muskulös ryggrad medan spjutspetsen formas av Maggi Olins melodislingor. I förgrunden sveper Sofie Sörlings sång fram, ibland vacker, stundtals avsiktligt expressivt oskön. Vi bör ha i bakhuvudet att devisen lyder ungefär ”från änglalikt sound till brutalt”. Titelspåret från senaste albumet Thanks To You tillhör deras sköra och ömsinta sida, introduceras vackert på digitalpiano. Kärleksballaden Kännetecknas av porlande sound och ljuv sång. Avlöses av komposition där trumslagaren flyttar fram sin position i följsamt beat som broderas ut. Utropstecken för feature på rhodes. Fäster mig vid drömsk inriktning på en stämma med imponerande register och från uppbackande, lysande instrumentalister. Melodin som specifikt genererar detta intryck har titeln Bringin´Us Close.

foto Elin Hörberg (från annat tillfälle)

Textskrivande Norling står för samtliga presentationer. Berättar till vilka Rid Of You tillägnats, en suggestiv sak som minner om formidabelt sväng från 70-talet á la Bill Withers och Curtis Mayfield. Med inspirerad batterist i förarsätet trycker musikerna på med extra saftigt groove. Övergår i uppfriskande stökigt intervall med ordlös improvisation från frontande vokalist. I dessa tempohöjande eruptioner bibehålls ändå en rätlinjig struktur, ett uppseendeväckande signum. Många melodier är rotade i Maggi Ohlins angenäma löpningar över sitt rhodes-lån med dess härligt daterade sound. Och då ofta i låtar som vindlar fram och expanderar i återhållsamt tempo. Vi serveras fräscha liveversioner av What It Seems och Now It Starts. Sist nämnda alster sägs utgå från ett deppigt tillstånd – ”när man tror det är kört”. Fängslas av en näpen vals med smäktande stick med stadig basgång. Vill referera igenkännbara grunden till Besame Mucho. Innan första set är till ända visar Norling sin klass, sträcker ut i sluttonerna.

I en innovativ och sammansvetsad grupp där djärv musik baseras på beats, utifrån ett frihetligt jazzkoncept, innehar givetvis David Carlsson en nyckelroll. Vandrar ledigt emellan kompmusikerns roll och att manövrera sig längst fram i ljudbilden. I höstas stod en fusionorienterad extraordinär elbasist på samma scen, nämligen min favorit Jimmy Haslip. I jämförelse med honom och exempelvis Lars ”Larry” Danielsson (DK) kan likheter skönjas, fast 54-åringen från Skåne framstår som en avgjort mer diskret virtuos. Att omge sig med enbart kreativa kvinnor får anses vara en smula unikt.

foto Christer Männikus (från annan konsert)

Andra set inleds med ordlös loopad sång, fängslande udda inslag. Och klingar ut i ett successivt uppbyggt extranummer, vars stegring från prydligt och stämningsmättat till det opolerat taggiga, rymmer ett spann synonymt med estetiken hos DA.

Vad bör lyftas fram av hur det kunde låta emellan? I ett stycke indränkt i moll gör jag vågen för Sofie Norlings instrument, hennes uttrycksfulla röst och noterar basgitarrens snygga sound. En annan aptitlig komposition präglas av tillbakalutat groove, vars kulmen utgörs av en magnifik konversation mellan de begåvade kvinnorna som lirar trummor respektive rhodes. Inför en atmosfärrik, stillsam ballad betitlad Mountains, avslöjas textmakarens intresse för kvantfysik. Utan att bli esoteriska använder DA gärna aviga takter och mindre förekommande ackordföljder.

Under deras stimulerande spelning gör jag reflektionen att kvartetten sannerligen utarbetat en signifikant stil, en framgångsrik sådan. När jag efteråt nämner en viss musikalisk samhörighet med We Float (består också av tre kvinnor och en man i ordinarie sättning), påpekar Carlsson att David´s Angels hållit på längre, vilket ur den aspekten gör dem mer originella,

Arkiverad under: Musik, Recension

Brokigt prunkande bukett alstrar eufori – Ostronfesten på Stora Teatern

1 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Anders Björksten

26/2 2024

Stora Teatern i Göteborg

Skivbolaget Ostron Records bildades av Amanda Arnborg & Erik Björksten för två år sedan. Härom året genomfördes en minifestival på Nefertiti med tre akter, varav de själva utgjorde den sista. . Nu hade man fått generöst med resurser och så pass många artister/grupper i sitt stall, att det verkligen kunde slås på stora trumman. Drygt 300 personer serveras under cirka två och halv timme inklusive paus tio akter. När scenen råddas om passar värdparet på att inte bara presentera och intervjua, utan också bjuda på ett par visor sittandes i ena hörnet av scenen.. Vi fick exempelvis fint smakprov på kommande tonsättningar av dikter signerade Harry & Moa Martinsson. Uppmärksamma läsare kanske vet att jag är medveten om att många texter skrivits om vad värdparet ägnat sig åt rent konstnärligt senaste åren. Att de förekommer igen kan motiveras av att man bara undantagsvis frontar och av deras höga kvalitet med ett attraherande tilltal. Uppskattar att de hyllade den nyss bortgångne Georg Riedels enorma gärning, han som för ett par år sedan på samma scen förmedlade de klassiska basgångarna i Visa från Utanmyra.

Ska försöka att inte bli faktaspäckad och långrandig. Kom till lika vackra som anrika Stora Teatern rimligt förväntansfull. När festen var över lämnade jag med en go känsla i kroppen. Ett bevis på att Ostron Records och deras medhjälpare hade lyckats, i en anda av dröm om fred och en mångfald av kreativa uttryck. Ljud och ljus sköttes på bästa sätt. Ligger i sakens natur att alla akter inte hade samma starka utstrålning. Dock, flertalet av dem etablerade uppseendeväckande förbindelse med publiken på den begränsade tid man förfogade över. Såg vi månne nästa stjärna födas, nästa Laleh, Karin Dreijer eller Christina Kjellson?

Småbarnsmamman, doktoranden och artisten Ida Kjellberg framträder i två sättningar. Först två låtar från ep:n Delarna i ett soloprojekt. Ida sitter vid flygeln medan Anton Alvin assisterar på synt. Intressant sound som söker sin form då hon inte hunnit finslipa på kompositionerna. Americana-influerade musiken hon gör i Blue House med följeslagaren Christopher Håkansson känns mer självklar, färdig till sina angenäma struktur. Sjungs finstämda duetter till akustiskt, soft gitarrspel. Skulle möjligen behöva tillföras dimension som särskiljer dem från andra begåvade indiefolk-band med likartad känsla för spröda nyanser.

Tilde Hjelms musik sägs bottna i framför allt mystiken som inramade kultserien Twin Peaks, därutöver finns fragment från 60-talets engelskspråkiga folkmusikscen. Som synes på bilden ovan tas harmonierna ut på tangenterna med proffsig assistans av skönsjungande kör, bestående av bland andra Elina Ryd och Klara Goliger vilka ju leder egna band. Tilde är en fena på att frammana drömska tillstånd. Det är vackert och rogivande! Sista låten visar sig vara en spänstig cover på Monica Mac (som jag såg på Liseberg i fjol), varvid en gitarrist gästar och levererar inspirerat inpass.

Sceniska verket På tunn is- ur nödvändighet skapat av koreografen och dansaren Anna Emilsson, dansaren och aktören Emilia Wärff och kompositören Xenia Kriisin skiljer sig radikalt från vad övriga medverkande gjorde. Rörelserna, musiken och filmen gestaltar erfarenheter av att bli mamma i kroppar med funktionshinder. På så vis ges en värdefull inblick till en för de allra flesta i publiken radikalt annorlunda tillvaro, där glädjen över barnen blandas med prövningar vi knappt kan föreställa oss. Dansaren i gröna leggings var typiskt nog höggravid och Kriisin frånvarande på grund av bebis. Rörande framträdande!

Erik Björksten är aktiv under aftonen, ingår med ackuratess i ett par konstellationer. Minns jag rätt var han dragspelare i romantisk låt om sorg och kärlek som blev sista nummer före paus. Detta sker tillsammans med gitarrist och Amanda som pianist i en ömsint visa. Vidare sjöng han till eget ackompanjemang sin medryckande dänga Stora havet. Excellerar i några delikata gitarrsolon med sina smakfullt inkopplade pedaler och delay. Vidare medverkar han i minst två andra konstellationer, färgar då på sitt härligt karaktäristiska vis.

Den ranka imposanta varelse som tagit sig artistnamnet Paperwing bekräftar sin status, tillsammans med sina profilerade musiker Jonatan Albrektsson på syntar, Malin Almgren bakom trummorna och Viktor Reuter med sina tajta basgångar. Skrev i entusiastiska ordalag om hennes senaste releasespelning på Storan med nämnda instrumentalister och stråkkvartett, en konsert min kollega Kai Martin utsåg till årets bästa. När stråkkvartett ratas blir produktiva låtskrivarens sound än mer hypnotiskt, mer avskalat och definitivt. Jenny Soovik har en betvingande röst som gifter sig med snärtigt pulserande beats i ett delikat massivt electronica-landskap. Paperwing äger instant appeal, tog auditoriet med storm.

The Mainstream Official måste betecknas som kvällens positiva överraskning. Bakom det anonyma namnet döljer sig Saga Björklund Jönsson och Nicola Bremer vilka förenas i en oemotståndlig orgie av housemusik och glädje. Saga tycks vara en mångsidig entreprenör som verkat på Folkteatern med Amanda Arnborg, drivit frigruppen Bataljonen som jag sett pjäser av och gjort nyopera på Atalante. I motsats till somliga av verken hon bidragit till, var denna vokala explosion till smittsamt pumpande melodier och breakbeats en hit rakt av. Till inspelad egenproducerad dansvibe fick vi ta del av Sagas imponerande stämma. Kul blänkande kreationer och moves från trion. Blev lite hemligt vilka som flankerar. Mainstream Official har turnerat i Europa och Mellan Östern med sin show. Och trots att det handlar om lättillgänglig klubbmusik, drar man sig inte för att spetsa anrättningen med politisk innebörd.

Man bör vara restriktiv med att kommentera fysionomi på människor vilka uppträder på scen. Maja-Karin Fredriksson på bilden ovan flankeras av resliga gitarristen och skivbolagsbossen Erik och ungefär lika långa Frida Thurfjell på tenorsaxofon. Min poäng är att hon på ett alldeles lysande sätt förmår ta plats med sina kompositioner och sin röst, hon vars konsert med Ebba Lindqvist-tonsättningar på Storan jag strött beröm över. Vid det tillfället var också Frida och Erik med om jag inte missminner mig. Nu framförs en mix av nya och äldre låtar på svenska. Skapliga texter, men vad som fångar mig är hur hon arrat den melankoliska vispopen som ska släppas på en EP. Måste jag utse vad som utgjorde konstnärlig kulmen under Ostronfesten tronar Maja-Karin högst upp tillsammans med Paperwing.

Rockbandet Lilla Björn består av yngre män från Piteå, Umeå, Stockholm och Mölnlycke. Bandet som bildades på Musikhögskolan i Piteå gillar enligt uppgift att blanda det lågmälda med crescendon, För att vara uppriktig gör de inget bestående intryck på mig. Saknar bärkraftiga låtar och engagerande sång. Sannolikt hör andra kvaliteter jag inte uppfattar. Halvdissen uppvägs något av vitala solon från flitige Erik och gruppens klaviaturspelare. Denna sammantaget mycket lyckade och värmande tillställning avrundades perfekt av värdinnan Amanda Arnborg med hennes mollbeslöjade Vi blev som dom. Samtliga medverkande fanns på scen på sedvanligt maner. (se foto under rubrik).

FOTON: Anders Björksten

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Bländande spel av melodisk gitarrkomet i trioformat – Tom Ollendorff på Unity

25 februari, 2024 by Mats Hallberg

Tom Ollendorff – Viktor Nyberg – Jonas Bäckman

23/2 2014

Unity i Göteborg

Skulle ha befunnit mig på teaterpremiär hos frigrupp, men hade missat anteckna detta i almanackan. Åkte istället halvannan timme senare bussen hemifrån till hållplats Domkyrkan. Kände till de två svenska musikerna i trion, dock ej den engelsman som frontade på specialdesignad, vinröd italiensk gitarr. Hade i förväg endast lyssnat på en kortare livesekvens på Youtube. Hann i tid till sena kvällskonserten. Blev hänvisad till ett bord längst in bredvid scenen. Fick omgående sällskap av flera unga musiker, varav ett par instrumentkollegor till huvudattraktionen. ”monstergitarrist” och ”bag” blev de kärnfulla omdömen som fälldes av grabbarna. Musikern de gick igång på heter Tom Ollendorff, är från London och har på kort släppt minst tre skivor, turnerat med trio särskilt i UK och Spanien, agerat sideman hos andra och är dessutom gästhandledare vid flera skolor; bland annat på det Royal College of Music varifrån han själv examinerades. På turnén i Europa lanseras senaste albumet Open House där saxofonisten Ben Wendel medverkar. Turnén genomförs med kontrabasisten Viktor Nyberg som spelat en hel del live med Ollendorff och bakom trummorna sitter den ofattbart aktive Jonas Bäckman. Tycks mig som om jag prickat in allra flesta tillfällen då basisten bosatt i Paris och batteristen boende i Stockholm befunnit sig på publikt uppdrag i Göteborg.

Anmärkningsvärt att konserten pågående i uppskattningsvis 70 minuter ges utan stöd av noter. Visste som sagt inte vem gitarristen var. Lyckligtvis bar mitt spontana infall frukt. Nu vet jag lite mer, efter att ha läst på hemsida, lyssnat ett par gånger på utsökta hantverket på sprillans färska cd:n Solo ( fyra standards + två egna kompositioner) inspelad i en kyrka i Notting Hill och en pratstund efteråt med den sympatiske och mångsidige gitarristen. Betedde mig förvisso lite osmart genom att droppa gitarrhjältar jag skådat på scener vilka gjort djupa intryck på mig. Några av namnen verkar tillhöra de han influerats av. Nyberg upplyser om att Gilad Hekselman är den mest uppenbara influensen. Svenska rytmsektionen lägger efter konserten till att Ollendorff behärskar legatospel som få andra, att också i virtuosa avdelningar kan man haka tag i urskiljbar melodisk linje, att han som kontrast till flyhänta manövrar gärna ägnar sig åt etyder samt framhåller en skönjbar folkloristisk touch.

Smeksam start med klangfullt dröjande intro. När rytmsektionen fyller i stegras successivt energin, vars intensitet Bäckman påtagligt bidrar till. Låten visar sig heta Three Bridges och är tillägnad Skottlands huvudstad. I nästa lät, en snabbfotad sak signerad Charlie Parker, bär det sannerligen iväg. Raska tempot övergår en stund i pregnant basfeature. Fäster mig vid hur sömlöst ackord levereras från en ny stjärna i vardande som förlitar sig till sitt instruments klang och matchande förstärkare. Spelar utan pedaler, svajarm eller andra effekter, bortsett från loop-apparatur i konsertens slutskede. Verkar stimuleras särskilt av Bäckmans frejdiga och inkännande spelstil, som antingen lockar fram ekvilibristisk konversation eller lyhört understödjer i reflekterande alster. Trion behärskar definitivt konsten att växla emellan tekniskt uppdrivet sound och stillsamt framflytande kompositioner. Uppskattar expansiva dynamiken i exempelvis en vacker ballad, som om jag hörde rätt var en tonsättning av dikt skriven av kvinnlig poet.

Mitt i konserten registreras idealisk sammansmältning av solist och rytmsektion kryddat av smidiga licks. I outro på åsyftad låt läggs snyggt en doft av latin in. Virtuosens stil låter i mina öron som vore den påverkad av storheter som Scofield, Frisell, Coryell och Doug Raney. Missade att fråga i vilken mån dessa haft betydelse för hans utveckling. I mina anteckningar betonas att den kaskad-offensive Bäckman är en attraktion i sig, oftast som en integrerad, skicklig dynamo.

En exceptionellt stillsam ballad, självfallet med vispar, förmedlar en vibe av John Williams berömda soundtrack till känslobomb från omvälvande Deer Hunter. Fridfulla stämningen övergår i uppsluppet bossa-stuk där nästa basfeature infaller. Urläcker prestation av Viktor Nyberg! Melodier i medium-tempo lämpar sig utmärkt för Ollendorffs eleganta riffande, också för att etablera uppfinningsrika dialoger med rytmtillverkaren vars fötter och överarmar jag ser ihärdigt sysselsatta på två meters håll. En längre komposition döpt till Istanbul introduceras, ett lagom intrikat stycke med finurliga bågar. Bäckman står för aftonens kanske svettigaste synkande bravad. Och låtskrivaren använder lika diskret som oväntat loopar. Underhållande lek med ljudbilden! Fragment av folklore hade högst njutbart införlivats.

Tom Ollendorff påtalar hur upplivad han känner sig över publikens mottagande och sina duktiga medmusiker. Extranumret vetter åt Al Di Meola-style. Vi bjuds på uppvisning av en Londonbo tillsammans med svensk ryggrad. Extraordinär motorik, chops, densitet och sväng! Vad som i övrigt verkligen föll mig i smaken var deras klangliga kontraster. Blev som framgått så positivt överraskad att det absolut var värt åtskilliga timmar av skrivande på datorn.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Ale Möller i högform i Göteborg

24 februari, 2024 by Gästskribenter

Ale Möller, Mats Öberg och Olle Linder gav releasekonsert på Konstepidemin i Göteborg (Foto: P-O Alfredsson)

Multimusikanten Ale Möller levererar igen, den här gången tillsammans med keyboardisten Mats Öberg och slagverkaren Olle Linder. Trion är ute på landsomfattande releaseturné för nya albumet ”Andras”, där de tolkar kända låtar på sitt speciella sätt. Jag ser dem framträda i lilla mysiga Gröna rummet på Konstepidemin i Göteborg. Det blir givetvis en storslagen succé och publiken vill bara ha mer och mer.

Ale Möller njöt av publikhyllningarna. (Foto: P-O Alfredsson)

Ale Möller är multiinstrumentalisten, som varit ute på scenerna i över 50 år. Ale har spelat jazz, folk- och världsmusik samt allt däremellan. Han har medverkat i den framgångsrika folkmusiktrion Frifot, lett en egen världsmusikorkester samt turnerat runt landet flera år med julkonserten ”Jul i folkton”. Mats Öberg har samarbetat med Ale Möller i många år men även framträtt som jazzpianist med egen trio och kvartett. Olle Linder, ”Little Linder” kallad, för att särskiljas från pappa Anders, har, även han, spelat i många år med Ale. Det är således en mycket samspelt trio, som går upp på scenen på Konstepidemin. Att de dessutom gillar varandra sinsemellan står utom allt tvivel.

Konserten startar med en vårvisa, som visar sig vara George Harrisons fina ”Here comes the sun”. Den görs i svängig 6/8 takt, en utsökt version med mycket känsla, där Ale firar triumfer som flöjtsolist.

-Det här är låtar som alltid har suttit i bakhuvudet och jag brukar kalla dem ”Efterhängslen”, berättar Ale Möller. Vi älskar att spela dem men vi gör dem på vårt sätt.

Genommusikaliske Mats Öberg vid sitt keyboard (Foto: P-O Alfredsson)

Det kan man verkligen säga. Nästa låt blir en begravningshymn, ”S:t James Infirmary”, som minner om Ales tradjazztid i Malmö. Den blir en ösig bluesversion med våldsamt sväng, där Mats Öberg utmärker sig med ett fint munspelssolo.

Så följer en grekisk folkmelodi, där Ale spelar på en liten, grekisk klarinett. Han brister också ut i klagosång och är då är slående lik Anthony Quinn i filmen ”Zorba, the Greek”…

I Hoagy Charmichaels ”The Nearness of You” trakterar Ale en minitrumpet och sjunger dessutom mycket känslosamt.

Pål Karl var en känd spelman från Evertsberg i Dalarna och hans trolska folkvals blir nu till en jazzvals. Den övergår i Beatles ”Can´t Buy Me Love” med publik allsång och därefter i kollektiv improvisation mellan alla tre musikerna, Ales bouzouki, Mats keyboard och Olles slagverk. De skapar en magisk stämning och har publiken helt i sin hand.

I första låten efter paus vill Ale hylla Trafikverket.

– Det är inte så många som vill hylla dem, säger han sarkastiskt.

Olle Linder var suverän slagverkare men även gitarrist (Foto: P-O Alfredsson)
Skickat från min iPhone

Olle Linder svarar för introt med virtuost tamburinspel. Linder är helt magnifik i sitt slagverkspel med sin säkra rytmkänsla och perfekta inprickningar. Därefter plockar Ale Möller fram sin panflöjt och så småningom får vi höra Beatles ”Daytripper” med en mängd taktbyten. Mats Öberg briljerar med härligt hammondorgelsound.

Vi får oss till livs en otrolig och livsbejakande tolkning av Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien” med ett vildsint solo av Mats Öberg. Han är verkligen genommusikalisk. Plötslig övergår låten i reggaetakt och därefter strax tillbaka; en fantastisk version!

Publiken är nästintill i extas och kräver mer. Extranummer blir en Bob Dylan-låt och finstämda ”These Foolish Things” med känslomässig sång av Ale samt munspelssolo av Mats.

Vilka musikanter och vilken spelglädje! Det märks att att musikerna själva
njuter av att stå på scenen och det smittar av sig på publiken.

”Det här var den bästa konserten på mycket, mycket länge” var den allmänna meningen när publiken lämnar den intima konsertlokalen.

Visst, det är bara att instämma.

Text: Ulf Caresten

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Föredömligt musikaliskt porträtt av Tove Jansson – ”Hon är som havet” på Göteborgs Stadsteater

20 februari, 2024 by Mats Hallberg

v 7 2024

Lunchteater – Göteborgs Stadsteater

Blir ibland lite orolig för att det kan uppfattas som om jag sysslar med att promota vissa kulturarbetare. Vad och vilka jag recenserar handlar mycket om slump, inbjudningar och positiva erfarenheter. Tycker det är hälsosamt att ventilera, kanske till och med problematisera vänskapsband. Till syvende och sist handlar det dock för mig, om att ägna sig åt företeelser värda nedlagd tid och ansträngning. Blir så tom på inspiration av vad som visar sig mediokert, att jag helst vill slippa offra tid på att redovisa argument varför ett verk inte höll måttet. Amanda Arnborg & Erik Björksten har förekommit här ett antal gånger, vilket beror på inbjudningar jämte en lust att ta emot vad de gör, eftersom ett angeläget tilltal på i princip varje gång hög nivå är standard hos dem.

Med olika samarbetspartners har paret gjort Lunchteater-program med olika teman, ofta tillsammans med konstnärlige ledaren Marie Delleskog. Så ock i inkännande porträttet på den finlandssvenske författare och illustratör som ju blev en megakändis i och med skapandet av Mumintrollen. Den fjärde personen på scen är Ida Görsch, initiativtagare till denna fullödiga presentation i ord och ton, huvudansvarig för innehållet. Jag såg veckans avslutande föreställning. Märkte att flera kom fram efteråt och tackade för en exceptionellt bra Lunchteater. Kvartettens framträdande på den höga scenen lockade sammanlagt över femhundra (fullsatt) matgäster vid lunchtid eller på AW.

Omväxling förnöjer! Den truismen tas det fasta på. Kvinnorna turas smidigt om att berätta och ta ton. Ibland sjungs duett och minst en gång sjunger man unisont. Till sin hjälp har de ett bildspel på backdrop. När Amanda belyser den industri av prylar och verk som Mumintrollen genererat, beklagas att man på grund av rättighetsskäl inte kan visa några bilder. Ackompanjerar gör Erik sömlöst på gitarr, munspel och dragspel samt enstaka gång Amanda med diskret pianospel.

Borde kanske inte komma som en överraskning. Måste ändå verkligen understrykas vilka strålande stämmor vi hör. Varje ord och nyans förmedlas med högsta hörbarhet på ett frapperande vitalt vis. Ett omdöme som också fullt ut stämmer vad beträffar de upplysningar vi får om Tove Jansson. Hennes bedrifter och åsikter, de många konstnärliga uttrycken och passionen för Paris och havet. Att låta tre röster bytas av för att ge hållpunkter i biografin gör att framställningen vibrerar, ett rikt liv dramatiseras med enkla medel. Vid några tillfällen förvandlar sig Amanda till huvudpersonen, återger yttranden i jagform.

Ett tiotal sånger/ visor interfolierar berättandet under den timslånga föreställningen vars precision i anslaget ör häpnadsväckande. Det sjungs på svenska, franska och finska. Fyra av den porträtterades texter har tonsatts av Erna Tauro. Deras samarbete kröntes ju av framgången med Höstvisa, logiska finalen på Hon är som havet. Ida Görsch och hennes medskapare vet efter noggrann research vad som ska finnas på repertoaren, hur materialet ska sändas ut. Blir så tillfreds, så tacksam när proffsiga utövare med noga genomtänkt rytm sammanställer sina produktioner. Noterar en osviklig, inarbetad tajming hos detta rutinerade gäng, vars skiftningar av stämning betonar att vi ser på lunchteater och inte på konsert med mellansnack.

Marie redogör för Tove Janssons passion för teater. Det citeras ur Mumin-bok där det lustiga begreppet ”uppfostringsanstalt” ingår. Kvinnorna avlöser varandra med uppgifter om Tove Jansson, hennes drömmar, kärleksliv, imponerande cv och var hon ville vistas. Framhålls hur självständig konstnären och författaren var. Jag har tyvärr inte sett den biopic som kom för några år sedan. Däremot läst ett par novellsamlingar. Lyssnerskan lästes med behållning i lustläsarcirkel. Dockskåpet och andra berättelser finns i bokhyllan i en utgåva från Bonniers 1978.

Vill ånyo betona det ur ett vokalt perspektiv stora registret, vilket framkommer i följsamma ackompanjemang av Erik Björksten. Den gemensamma bravaden i Arja Saijomaas paradnummer Jag vill tacka livet, finstämda finalen som omnämnts och anmärkningsvärda bedriften från framför allt Ida i Bizets mest klassiska aria utgör tre av topparna. Införlivandet av Satumaa/ Sagolandet, Finlands ”nationaltango” skickar en förbindelse till ett annat Lunchteater-program jag skrivit om, nämligen den släktkrönika Anna Heikkinen och Längtans Kapell turnerat med. Arctur Hernández skötte som vanligt ljud och ljus med den äran.

Foton: (troligen) Arctur Hernández

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in