• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Roskilde: Slowdives sirensånger är hjärtskärande vackra

6 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Slowdive-6

Slowdive, Avalon Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 5

Det är första gången jag behöver använda öronpropparna. Slowdives sirensånger är hjärtskärande vackra, och framförs på en så hög ljudnivå att det nästan blir en fysisk upplevelse. Efter tre album splittrades Slowdive i mitten av nittiotalet, kanske berodde det på att skivbolaget Creation hade fullt upp med att kassera in pengar från Oasis succé, men deras sound har knappast åldrats. Nya band fortsätter ständigt hitta inspiration i shoegaze-scenen och dess drömska lager av fuzziga gitarrer. Och antagligen finns det bättre effektpedaler på marknaden idag.

När den återförenade kvintetten intar Avalon-tältet har klockan passerat midnatt för mer än två timmar sedan. Borta är pottfrisyrerna från de gamla bandbilderna. En skäggprydd Neil Halstead iförd flanellskjorta står på ena sidan av scenen medan Rachel Goswell, iförd glittrande klänning, står på den andra. Mellan de två vokalisterna står basisten Nick Chaplin — som ser ut att kunna vara med i typ The Cure. Inledningsvis pågår fortfarande Major Lazers spelning på Orange Stage, så när Slowdive avslutat en låt och ska börja en annan överhörs spill därifrån.

Likt många andra kultband från 90-talet har de fått större genomslag efter sin splittring, men frågan är om något fick utstå lika dåliga recensioner som Slowdive. Idag räknas åtminstone deras två sista album — Souvlaki och lite mer elektroniskt utforskande Pygmalion — som klassiker. Men på 90-talet sågades de ofta av pressen, helt enkelt för att de kategoriserades som shoegaze. Även om de redan fått sin revansch så är återföreningsturnén en möjlighet, både för unga fans och de som var med när det begav sig, att se ett band som både är legendariskt och i toppform.

Låtar plockas från samtliga deras album. Alison, When the Sun Hits och Machine Gun blandas med tidiga pärlor och Pygmalion-material (som de ju aldrig fick chansen att spela live eftersom de splittrades innan de hann turnera med det albumet i ryggen). Men det är när de Mogwai-liknande crescendona i den avslutande covern på Syd Baretts Golden Hair sköljer över oss som konserten når sitt absoluta klimax. På väg till mitt tält efteråt håller solen på att gå upp. Om det här är ljudet av himlen vet jag vart jag vill hamna efter detta liv.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Slowdive-7

Slowdive-1

Slowdive-2

Slowdive-3

Slowdive-4

Slowdive-5

Slowdive-8

Arkiverad under: Musik Taggad som: Avalon, Roskilde, Slowdive

Roskilde: Jenny Wilsons tid är nu

5 juli, 2014 by Redaktionen

Jenny-Wilson-6

Jenny Wilson, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4

Även om Jenny Wilson inte har hunnit bli någon gigant hemma i Sverige är hennes status här i Danmark betydligt högre. Varför är svårt att sia om, men det brukar ju heta att en inte blir profet i sitt egna hemland – vilket vanligtvis brukar gälla författare och filmregissören, men givetvis gäller för många kulturarbetare och konstnärer – och låten Like a Fading Rainbow som blev en megahit hjälpte säkerligen till. Dock har hon arbetat upp en karriär under flera år nu, runt ett decenium, och visar ständigt att hon inte är någon one-hit-wonder utan förtjänar att verkligen ta plats med sina starka låtar, hårda melodier och engagerande dans.

Om hennes kariär har kantats av personliga, men aldrig för privata, texter är stämningen på scenen ungefär densamma: i början bär hon en scarf för ansiktet, och ser lite ut som en nydanande Beyonce utan sin Jay-Z och även om sången därmed inte hörs så bra är det ändå estetik före funktion som gäller, samtidigt som den kraftiga röken och bländande motljuset gömmer bandet i en mystisk dimma. Sången klarnar snart och showen är verkligen igång.

Speciellt engagerande är hennes självsäkra scennärvaro som cementeras genom hela spelningen genom hennes fräcka höftvickande som för tankarna till den för den tiden utmanande Elvis eller James Dean. Hon hinner även med att dansa på ett podium och hoppa ned till publiken för att ge de främsta kärnfansen handskakningar. Det uppskattas vilt! Dessutom hämtar hon upp några väl valda fans som fick komma upp och dansa på scenen, vilket gav dem ett lyckorus (och ett speciellt minne för livet) som smittade av sig på resten av publiken. Där avslutas första delen, men inte konserten.

När bandet återvänder in på scenen är det för att leverera några lugnare och äldre låtar. Det ger en skön kontrast till den annars så hårda och dansanta stilen hon anammat. Även om den elektropopiga uppdateringen av just Like a Fading Rainbow levereras förvånansvärt tidigt under konserten och samtidigt är både dov och än mer hänryckande än albumspåret, är skiftningen välbehövlig. Även om Jenny Wilson står för en fenomenal insats, trots genomkämpad cancersjukdom (vilket gav upphov till användandet av albumtiteln Demand the Impossible, som ursprungligen skrevs på en vägg i Paris under studentupproren, där hon återerövrat sin kropp och sitt liv och därmed krävt det omöjliga – att få lura döden och sen fortsätta på sina villkor), är hon inte ensam på scenen. Hon har även med sig en trummis och gitarrist som ger sin beskärda del av de musikaliska godbitarna. Trummisen leverar hård pondus och gitarristen ett stämningsfullt ylande. Tillsammans skapar de magi. Speciellt när Jenny själv spelar synth eller marackas samtidigt. Då är de en svårslagen enhet.

Text: Linou Gertz

Jenny-Wilson-1

Jenny-Wilson-3

Jenny-Wilson-4

Jenny-Wilson-5

Jenny-Wilson-2

Arkiverad under: Musik Taggad som: Arena, Jenny Wilson, Roskilde

Roskilde: Den nya stjärnan Kelela visar upp sin talang

5 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Kelela-1

Kelela, Pavillion Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 3

– Jag är glad över att vara del av en kultur, och ha så många DJ-vänner vilket tillåter mig att sjunga över nya remixer på mina egna låtar, säger Kelela Mizanekristos. Den nytända R&B-stjärnan verkar uppriktigt rörd över att så många kommit för att se hennes spelning på Pavillion Stage; scenen som fokuserar på uppstickande musiker. Uppväxt i USA med etiopiska föräldrar har hon sedan barnsben pendlat mellan olika kulturer.

– I’ve grown up feeling very American but being constantly othered by people — there’s internalized racism and feeling weird about being second-gen, berättade den numera Los Angeles-baserade sångerskan i en intervju med Pitchfork förra året. På sin utmärkta mixtape Cut 4 Me, som också den släpptes ifjol, blandandes R&B med framåtskridande klubbmusik, och den eklektiska sångerskan, som kommit att bli en självklar del av skivbolagen och kollektiven Fade to Mind och Night Slugs, hade tidigare i år en plats på BBC:s inflytelserika lista över 2014 års genombrott. Uppbackad av en DJ inleder hon med The High, som släpptes tidigare i år, innan det är dags för låtar såsom Enemy och Floor Show från Cut 4 Me.  Den fyrtiofem minuter långa spelningen är jämnstark, men lyfts en aning mot slutet då hon framför Bank Head följt av Cut 4 Me. Stundtals känns det mer som showcase än fulländad festivalspelning, men Kelela har potential i massor. Framöver kommer hon troligtvis bara att växa.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Kelela-2

Kelela-3

Arkiverad under: Musik Taggad som: Cut 4 Me, Kelela, Pavillion, Roskilde

Roskilde: Future Islands har klivit in på de stora scenerna

5 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Future-Islands-4

Future Islands, Avalon
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 4

Årets Roskilde har redan bjudit på några spektakulära konserter. Jag trodde inte att någon skulle kunna toppa Damon Albarns spelning i Arena-tältet, men Future Islands — med den inlevelsefulla sångaren Samuel T. Herring i spetsen — var nära nog. Redan i öppningen med Back in the Tall Grass rör han sig som en kobra, och det råder inga tvivel kring vem som äger scenen. Han studsar runt, growlar, bankar sig själv mot brösten och gesikulerar så vilt att han ser ut att vara på bristingsgränsen. Som en ringledare får han även publiken att vakna till liv, trots att klockan redan passerat midnatt.

Efter ytterligare två låtar från senaste albumet Singles — Sun in the Morning och A Dream of You and Me — gräver de djupare i sin katalog och plockar fram Inch of Dust från 2010 års In Evening Air. Om något så visar det hur hajp-maskinen fungerar. ”This might be the biggest crowd we’ve ever played for,” säger Herring från scen. Baltimore-trion har egentligen gjort lika stark och 80-talsdoftande synthpop under en tid, men det krävdes ett visst uppträdande hos David Letterman för att få den publik de förtjänar. Jag tycker det går att dra paralleller till The War on Drugs som i och med sitt senaste giv nått ut på ett bredare plan, trots att de gjort mer eller mindre likadan musik i flera års tid.

Singles är för övrigt en passande albumtitel, då varenda låt känns som en singel. I och med albumet har Future Islands klivit in på de stora scenerna, och spelningen på Roskilde visar att det var på tiden. En mer underhållande liveakt är svår att hitta.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Future-Islands-1

Future-Islands-2

Future-Islands-3

Future-Islands-7

Future-Islands-8

Future-Islands-6

Arkiverad under: Musik Taggad som: Avalon, Future Islands, Roskilde

Roskilde: Trentemøller bjuder på en liten upplevelse i en alldeles för stor förpackning

5 juli, 2014 by Redaktionen

trentemoller

Trentemøller, Orange Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 3

Även om producenten och låtskrivaren Anders Trentemøller snabbt gjort sig ett namn inom musikvärlden, och dessutom byggt upp ett respektabelt band, med sin indierocktechno finner jag det svårt att falla för hypen. Således är jag skeptisk när spelningen inleds med ljud som påminner om vatten som droppar mot tinningen så det ekar i hela hjärnbarken. Det lyfter inte riktigt. Jag får känslan av någon som försöker för hårt, men inte lyckas övertyga. Det verkar även mångfalden i publiken göra, eftersom de vallfärdar därifrån långt innan konserten är över.

På sätt och vis tror jag att det har mycket med framställningen att göra: det är en liten upplevelse i en alldeles för stor förpackning – vilket mestadels påminner om ett barn som får en jättestor present, som sen visar sig vara mycket mindre när paketet har öppnats. Från entusiasm till besvikelse på alldeles för kort tid för att det nästan ska bli chockartat. Det är således inget fel på bandets musikaliska lekar, men förpackningen och varudeklarationen känns fel.

Någonting som förvånar mig är dessutom hur svårt bandet tycks ha att verkligen engagera publiken. Nog för att den emellanåt verkligen är med på noterna, när den mer populistiska delen av technoframförandet görs, men alltför ofta står det still. Bandet klappar händer, men alltför ofta är det ingen som följer med (utöver fansen lägnst fram då) som tomheten tar vid. Liksom den ökade känslan av att detta hade varit en så mycket bättre konsert om de bara flyttat den till en intimare scen så de gränsöverskridande ljudexperimenten inte skulle behöva jaga iväg så många , plus att besökarna skulle vara där för att de verkligen uppskattar Anders och hans musik snarare än för att det är sista bandet som uppträder på största scenen på fredagskvällen.

Världen må hylla honom, men jag såg inte mycket ikväll som fick mig att göra detsamma. På sin höjd dansade jag lite för att inte frysa. Fast jag hade förväntat mig så mycket mer.

Text: Linou Gertz

Arkiverad under: Musik Taggad som: Orange Stage, Roskilde, Trentemøller

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 711
  • Sida 712
  • Sida 713
  • Sida 714
  • Sida 715
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in