Trentemøller, Orange Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2014
Betyg: 3
Även om producenten och låtskrivaren Anders Trentemøller snabbt gjort sig ett namn inom musikvärlden, och dessutom byggt upp ett respektabelt band, med sin indierocktechno finner jag det svårt att falla för hypen. Således är jag skeptisk när spelningen inleds med ljud som påminner om vatten som droppar mot tinningen så det ekar i hela hjärnbarken. Det lyfter inte riktigt. Jag får känslan av någon som försöker för hårt, men inte lyckas övertyga. Det verkar även mångfalden i publiken göra, eftersom de vallfärdar därifrån långt innan konserten är över.
På sätt och vis tror jag att det har mycket med framställningen att göra: det är en liten upplevelse i en alldeles för stor förpackning – vilket mestadels påminner om ett barn som får en jättestor present, som sen visar sig vara mycket mindre när paketet har öppnats. Från entusiasm till besvikelse på alldeles för kort tid för att det nästan ska bli chockartat. Det är således inget fel på bandets musikaliska lekar, men förpackningen och varudeklarationen känns fel.
Någonting som förvånar mig är dessutom hur svårt bandet tycks ha att verkligen engagera publiken. Nog för att den emellanåt verkligen är med på noterna, när den mer populistiska delen av technoframförandet görs, men alltför ofta står det still. Bandet klappar händer, men alltför ofta är det ingen som följer med (utöver fansen lägnst fram då) som tomheten tar vid. Liksom den ökade känslan av att detta hade varit en så mycket bättre konsert om de bara flyttat den till en intimare scen så de gränsöverskridande ljudexperimenten inte skulle behöva jaga iväg så många , plus att besökarna skulle vara där för att de verkligen uppskattar Anders och hans musik snarare än för att det är sista bandet som uppträder på största scenen på fredagskvällen.
Världen må hylla honom, men jag såg inte mycket ikväll som fick mig att göra detsamma. På sin höjd dansade jag lite för att inte frysa. Fast jag hade förväntat mig så mycket mer.
Text: Linou Gertz