Jenny Wilson, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4
Även om Jenny Wilson inte har hunnit bli någon gigant hemma i Sverige är hennes status här i Danmark betydligt högre. Varför är svårt att sia om, men det brukar ju heta att en inte blir profet i sitt egna hemland – vilket vanligtvis brukar gälla författare och filmregissören, men givetvis gäller för många kulturarbetare och konstnärer – och låten Like a Fading Rainbow som blev en megahit hjälpte säkerligen till. Dock har hon arbetat upp en karriär under flera år nu, runt ett decenium, och visar ständigt att hon inte är någon one-hit-wonder utan förtjänar att verkligen ta plats med sina starka låtar, hårda melodier och engagerande dans.
Om hennes kariär har kantats av personliga, men aldrig för privata, texter är stämningen på scenen ungefär densamma: i början bär hon en scarf för ansiktet, och ser lite ut som en nydanande Beyonce utan sin Jay-Z och även om sången därmed inte hörs så bra är det ändå estetik före funktion som gäller, samtidigt som den kraftiga röken och bländande motljuset gömmer bandet i en mystisk dimma. Sången klarnar snart och showen är verkligen igång.
Speciellt engagerande är hennes självsäkra scennärvaro som cementeras genom hela spelningen genom hennes fräcka höftvickande som för tankarna till den för den tiden utmanande Elvis eller James Dean. Hon hinner även med att dansa på ett podium och hoppa ned till publiken för att ge de främsta kärnfansen handskakningar. Det uppskattas vilt! Dessutom hämtar hon upp några väl valda fans som fick komma upp och dansa på scenen, vilket gav dem ett lyckorus (och ett speciellt minne för livet) som smittade av sig på resten av publiken. Där avslutas första delen, men inte konserten.
När bandet återvänder in på scenen är det för att leverera några lugnare och äldre låtar. Det ger en skön kontrast till den annars så hårda och dansanta stilen hon anammat. Även om den elektropopiga uppdateringen av just Like a Fading Rainbow levereras förvånansvärt tidigt under konserten och samtidigt är både dov och än mer hänryckande än albumspåret, är skiftningen välbehövlig. Även om Jenny Wilson står för en fenomenal insats, trots genomkämpad cancersjukdom (vilket gav upphov till användandet av albumtiteln Demand the Impossible, som ursprungligen skrevs på en vägg i Paris under studentupproren, där hon återerövrat sin kropp och sitt liv och därmed krävt det omöjliga – att få lura döden och sen fortsätta på sina villkor), är hon inte ensam på scenen. Hon har även med sig en trummis och gitarrist som ger sin beskärda del av de musikaliska godbitarna. Trummisen leverar hård pondus och gitarristen ett stämningsfullt ylande. Tillsammans skapar de magi. Speciellt när Jenny själv spelar synth eller marackas samtidigt. Då är de en svårslagen enhet.
Text: Linou Gertz