Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Bo Kaspers Orkester har en remix av deras älskade låt “Att vara ung – Bassflow Remix” – bakom den nya versionen, som är milsvida från originalet, står producenten och låtskrivaren Peter Boström. Låten släpptes första gången 2015 och låg då på som första spår på bandets album “Redo att gå sönder”.
10/8 2023
Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg
3
Erkänner omgående att djupare kunskap om prisade artisten Seinabo Sey saknas. Så även om jag sett henne uppträda ett par gånger tidigare (Götaplatsen och WOW) och nöjd kunna notera odiskutabel kapacitet, har mina synpunkter ett utifrånperspektiv. Vi får veta att det är hennes fjärde besök på festivalen, varav jag borde ha formulerat mig i skrift om det senaste i elakt regn med stråkar och stor kör eftersom det var en fullödig, värmande konsert. Denna gång finns tre körtjejer med på scen jämte hennes band, fyra snubbar som varit kapellmästare. Samtliga presenteras med enbart förnamn. Sättningen är keyboard, trummor, elbas och gitarr. I en avdelning görs låtar i avskalad tappning utan uppbackning av trummor, vilket är ett lyckat beslut.
Det är en konsert med flera ansikten. Ska man vara ärlig hänger den inte ihop, även om mångfalden har sin tjusning.. Seinabo Sey skiner av självförtroende efter ett framgångsrikt decennium, vågar ge sig själv extra tid emellan låtarna även om önskvärd densitet tappas bort ibland. Absolut inga tecken på nervositet, istället beundransvärd avspänd hållning. Förmedlar patos paradoxalt nog närmast andaktsfullt sval stundtals. Uttrycker flera gånger tacksamhet gentemot sin publik, hur överväldigad hon är. Hedrande nog inte tillstymmelse till divafasoner. Avslöjar att hon håller på med ny skiva
Förmågan att skriva ömsom medryckande, ömsom själfulla låtar och vokalt framföra dem med stolt auktoritet utmärker en artist med stor röst, med påbrå från Gambia och musikaliska rätter i hip hop, gospel och electronica. En artist vars originalitet och driv fyller ett behov! Kan tänka mig att Angie Stone och hennes aura utgjort en förebild, någon hon studerat eftersom hon själv blivit en expert på själfulla, trovärdiga ballader.
Good In You förtjänar en guldstjärna i min bok. En hit med kvalitet! Shores är en annan stark låt som har sin givna plats på repertoaren. Och på slutet får publiken mer av den varan, euforin man längtat efter när Gärdestad-brödernas halvsekelgamla naiva kärleksballad Sol vind och vatten ljuvt tolkas till enbart pianoackompanjemang. (ungdomarna som är för unga för att minnas stämmer in i refrängen och myser) med respekt. Och den sköna stämningen fortskrider via dansvänliga stegringen i genombrottslåten Younger med sina innovativa breaks och pulserande Hard Time med sitt delikata driv.
Hör lite väl mycket inslag av diskant. Å andra sidan en befrielse att överlag slippa att det fläskas på med bas. Ett par gånger ges utrymme för gitarrist Emanuel(?) att dekorera ackordslingor. Att han därtill solar snyggt i slide-sekvens, blir en angenäm krydda, inte så vanligt förekommande i soulig r& b. Hamnar i framkant än mer med ett kvidande extensivt solo á la Little Wing (J. Hendrix). Kors i taket! Fäster mig vid vid engagerande melodier och vackert klingande sound. Och bedömningen skulle nå högre än 3+ om inte upplägget vore så ostrukturerat. Merparten låtar är som bekant nedtonade med sugande beat i sig, ibland med stimulerande övergångar. Samplade effekter förekommer på ett smakfullt sätt. I en låt överraskar en bassynt. Ibland kan man ha ansenlig behållning av omväxlande 3+ konserter.
Recension Tove Lo på Way Out West
Betyg 4
Tove LO, sist på den ena scenen dag ett. Känns som Robyns åtta år yngre syster med sin dansanta pop med starka refränger. Vi får en kavalkad av radio-hits. Tove har ett flertal gånger visat sin bröst på låten Disco tits, men här blir brösten väldigt synliga i den första klädseln, så blyg är hon inte.
Ganska nyligen hemkommen från en turné i Australien och Nya Zeeland landar hon tillfälligt på Way Out West näst största scen. En scen hon fyller med närvaro och en stor publik. Vi får höra de största hiten, som Cool girl, Habits och No one dies from love.
För tre år sen gjorde hon en cover på Veronica Maggios låt, jag kommer kallad I’m Coming. Hon börjar på den engelska versionen, men avbryter efter ett tag och säger att det känns dumt att sjunga den på engelska i Sverige, och då kliver Veronica Maggio upp på scenen till kvällens största jubel. Det märks också i publikhavet då det rusas mot scenen från många olika håll. Tove Lo 2023 är en träffsäker kvinnlig artist med mycket sex-appeal. Tror att varenda ton sitter där den ska, och till detta dansas det mycket av Tove. Vi bjuds på en riktigt bra show, med både hjärtformat konfetti och annan pyro.
Slottsskogen Göteborg
Betyg 4
Devo är ett av de där banden som jag lovat mig själv att om de kommer till Sverige så ska jag se dom. Det är 33 år sen de senast spelade i Sverige, och deras namn och budskap kommer ju från samma tes, att evolutionen gått för långt, och att vi behöver en De-volution. Vi lever idag den värld de tagit upp i sin musik, där mänskligheten utvecklats åt fel håll. Det känns som de förutsett allt från presidenter som ljuger till föraktet mot vetenskapen. De vad pionjärer när det gäller det visuella med många videor där dom såg ut som förvirrade vetenskapsmän.
Ja musiken, en dansant mix av punk och new wave. Det är 50 år sen deras första spelning, men de känns verkligen som moderna och med i tiden trots att säkert 85% av det som spelas på Way out west kommer från bandets storhetsdagar på 70-80-talet.
De kliver in på scenen med jackor det står Reverse Evolution, det låter väldigt bra. De bränner av den största hiten Whip it som låt nummer sex. Det är spänstigt och generöst, tar på sig typiska gula overaller som sen slängs ut till publiken. En souvenir jag gärna tagit mot.
Devo i version 2023 är kul, bra närvaro på scenen och det känns att de har kul. Vi på andra sidan har lika kul, och när freedom of choice klingar ut, så väntar jag på devos 100-årsjubileum, som utlovades till 2073. Det här var nog deras sista besök i Sverige och jag är glad att jag såg dom.
Flamingo – Slottsskogen i Göteborg
10/8
3
King Gizzard & The Lizard Wizard tillhör kategorin hajpade band som WOW gillar att utsätta sin väldigt blandade publik för. Apropå årets utbud kan hävdas att det är väldigt magert. Fjolårets WOW innehöll megastjärnor som Nick Cave, Herbie Hancock och vår egen Thåström. Bortsett från en viss Håkan, möjligen Sam Fender och i exklusiva kretsar Yo La Tengo finns nästan inga affischnamn i sin blomning. Blur var bland de största namnen på 90-talet, förvisso comeback som gett eko flera gånger efter millennieskiftet. Devo fick sitt genombrott på 80-talet och förknippas med eran av tidig synt och new wave.
Finns en Wikipedia-sida i mastodontformat om den excentriska sextetten från Melbourne som jag inte brytt mig om att studera. Nöjt mig med lyssning live på Youtube. Stu Mackenzie heter tydligen frontmannen i ett starkt gitarrbaserat band som bildades 2010. Övriga är Joey Walker (gitarr), Cook Craig (gitarr), Lucas Harvard (elbas), Michael Cavanagh bakom trumsetet samt på keyboard, tenorsax och munspel Ambrose Kenny-Smith. Bör ha varit den sättning vi såg på festivalens största scen under 65 minuter i skaplig väderlek. I studio förvandlas männen till multiinstrumentalister. Vad som framför allt definierar gruppen med det krångliga namnet är dels hejdlöst hopkok av stilar, dels osannolik produktivitet. Skulle tävling tävling i kreativitet anordnas skulle ytterst få kunna konkurrera. Enbart under fjolåret släpptes fem album. Hur de får tiden att räcka till är en gåta, då man dessutom frekvent turnerar världen över. Lätt att instämma i marknadsföringen. Vi har att göra med ett mäkta okonventionellt kollektiv.
Detta trash metal – psykedelia – punk – surfrockande gäng öppnar minst sagt offensivt. Slamrigt ös med distat sound. Går på knock genom att ägna sig åt mangel med vildsint riffande, ger sig hän växelvis också i sången. Rytmsektionen får använda sin maxkapacitet, övertygar. Älskar första låtens fräcka, snabba beat. Rycks med!. En sanslös orgie i leverans av energi. Det riffas med osannolik speed. När soundet är som fetast kommer respons från publiken. I musiken signerad dem själva trängs ett gigantiskt bibliotek av referenser. I mina öron blev det: Motörhead möter Cramps möter AC/DC möter TOOL möter Thin Lizzy. Tajt så det förslår, fast samtidigt klar risk för överkörning. Mycket feedback och tunggung av drivna musiker.
På backdrop visas nonfigurativ spektakulär ljusshow, stundtals med laser. Generöst ögongodis! Ska inte klaga på ljudet. Mycket vinande diskant förstås och faktiskt förunderligt väl avvägd bas. Några få låttitlar annonseras. Efter hyperintensiva första halvtimmen förändras soundet radikalt. Glipor uppstår, musiken syresätts, tempon skiftar och deras broderande blir på så vis mer effektfullt. Blir lite jammigt, en stämning som gjord för de gitarrfigurer man plockar fram. Fängslas av coolt, rytmiskt driv och grooviga basgångar. Både tenorsaxofon och tamburin tas i bruk. Intensiteten ökar igen. Förvånansvärt nog har långsamt, taggigt sjok stoppats in i repertoaren.. Det skruvas successivt onödigt upp varvid Ambrose Kenny-Smith omotiverat lämnar sitt instrument, rusar fram till scenkanten och vrålar snarare än sjunger.
Av smattrande bas och vinande diskant blir det i längden mer noise än låtar med substans. Klassiska kritikeromdömet ojämnt känns berättigat. Ganska slätstruken sång drar också ner betyget. En sammantaget kul käftsmäll med åtskilliga höjdarsekvenser. Hantverkskunnandet på respektive instrument var definitivt framstående. Kvantitetstänkandet borde stå tillbaka till förmån för noggrannhet i detaljer, rörelser som fångar lyssnare. Nöjer mig med att dela ut 3+ tack vare bristen på riktigt bra låtar jämte anonyma vokala prestationer.