Flamingo – Slottsskogen i Göteborg
10/8
3
King Gizzard & The Lizard Wizard tillhör kategorin hajpade band som WOW gillar att utsätta sin väldigt blandade publik för. Apropå årets utbud kan hävdas att det är väldigt magert. Fjolårets WOW innehöll megastjärnor som Nick Cave, Herbie Hancock och vår egen Thåström. Bortsett från en viss Håkan, möjligen Sam Fender och i exklusiva kretsar Yo La Tengo finns nästan inga affischnamn i sin blomning. Blur var bland de största namnen på 90-talet, förvisso comeback som gett eko flera gånger efter millennieskiftet. Devo fick sitt genombrott på 80-talet och förknippas med eran av tidig synt och new wave.
Finns en Wikipedia-sida i mastodontformat om den excentriska sextetten från Melbourne som jag inte brytt mig om att studera. Nöjt mig med lyssning live på Youtube. Stu Mackenzie heter tydligen frontmannen i ett starkt gitarrbaserat band som bildades 2010. Övriga är Joey Walker (gitarr), Cook Craig (gitarr), Lucas Harvard (elbas), Michael Cavanagh bakom trumsetet samt på keyboard, tenorsax och munspel Ambrose Kenny-Smith. Bör ha varit den sättning vi såg på festivalens största scen under 65 minuter i skaplig väderlek. I studio förvandlas männen till multiinstrumentalister. Vad som framför allt definierar gruppen med det krångliga namnet är dels hejdlöst hopkok av stilar, dels osannolik produktivitet. Skulle tävling tävling i kreativitet anordnas skulle ytterst få kunna konkurrera. Enbart under fjolåret släpptes fem album. Hur de får tiden att räcka till är en gåta, då man dessutom frekvent turnerar världen över. Lätt att instämma i marknadsföringen. Vi har att göra med ett mäkta okonventionellt kollektiv.
Detta trash metal – psykedelia – punk – surfrockande gäng öppnar minst sagt offensivt. Slamrigt ös med distat sound. Går på knock genom att ägna sig åt mangel med vildsint riffande, ger sig hän växelvis också i sången. Rytmsektionen får använda sin maxkapacitet, övertygar. Älskar första låtens fräcka, snabba beat. Rycks med!. En sanslös orgie i leverans av energi. Det riffas med osannolik speed. När soundet är som fetast kommer respons från publiken. I musiken signerad dem själva trängs ett gigantiskt bibliotek av referenser. I mina öron blev det: Motörhead möter Cramps möter AC/DC möter TOOL möter Thin Lizzy. Tajt så det förslår, fast samtidigt klar risk för överkörning. Mycket feedback och tunggung av drivna musiker.
På backdrop visas nonfigurativ spektakulär ljusshow, stundtals med laser. Generöst ögongodis! Ska inte klaga på ljudet. Mycket vinande diskant förstås och faktiskt förunderligt väl avvägd bas. Några få låttitlar annonseras. Efter hyperintensiva första halvtimmen förändras soundet radikalt. Glipor uppstår, musiken syresätts, tempon skiftar och deras broderande blir på så vis mer effektfullt. Blir lite jammigt, en stämning som gjord för de gitarrfigurer man plockar fram. Fängslas av coolt, rytmiskt driv och grooviga basgångar. Både tenorsaxofon och tamburin tas i bruk. Intensiteten ökar igen. Förvånansvärt nog har långsamt, taggigt sjok stoppats in i repertoaren.. Det skruvas successivt onödigt upp varvid Ambrose Kenny-Smith omotiverat lämnar sitt instrument, rusar fram till scenkanten och vrålar snarare än sjunger.
Av smattrande bas och vinande diskant blir det i längden mer noise än låtar med substans. Klassiska kritikeromdömet ojämnt känns berättigat. Ganska slätstruken sång drar också ner betyget. En sammantaget kul käftsmäll med åtskilliga höjdarsekvenser. Hantverkskunnandet på respektive instrument var definitivt framstående. Kvantitetstänkandet borde stå tillbaka till förmån för noggrannhet i detaljer, rörelser som fångar lyssnare. Nöjer mig med att dela ut 3+ tack vare bristen på riktigt bra låtar jämte anonyma vokala prestationer.