Musik

12/9 2023

Stora Teatern i Göteborg

4

Mitt förhållande till Elvis Costello? Inget devot fan, någon som följer med i allt den prisade 69-åringen från London företar sig. Skaffade aldrig att de första slagkraftigt primitiva skivorna draperade i New Wave-estetik och har inte lyssnat på musiken skapad efter millennieskiftet. Bara under senaste femårsperioden har för övrigt tre album sett dagens ljus, vilka gått under min och mångas radar samtidigt som de inhöstat beröm från kritiker. Costello har ändå min djupaste respekt som oerhört produktiv och förtjänstfull låtskrivare, täcker som bekant flera stilar och genrer och räknas till en av vår tids främsta kompositörer av populärmusik.

Äger ett halvt dussin plattor inklusive mästerverket Painted From A Memory och oantastliga samlingen (i mitt fall dubbel-LP) Girls Girls Girls. Läste för några år sedan den späckade självbiografin av Declan Patrick MacManus. Hade lika stor behållning av tv-serien Spectacle E. C With…, hur påläst han var, alla fruktbara möten och förundrades över ödmjuka tonen hos medverkande stjärnor. Att Costello, som han själv påpekar på Stora Teatern, är en av två låtskrivare som fått samarbeta med Burt Bacharach (renderade i Grammy) är en värdemätare för hur högt han rankas i egenskap av kompositör.

Sångaren, musikern och låtskrivaren har släppt 32(!) studioalbum. Invald i både Rock And Roll Hall Of Fame och Songwriters Hall Of Fame och tilldelats två Grammy-statyetter. I motsats till mannen vars bilder jag fått använda är det premiär för Elvis Costello-konsert. Kan avslöja att förhoppningarna inte grusades, blev sålunda nöjd. Att tillsammans med uppemot 600 personer (så gott som fullsatt trots dyra biljetter) i en anrik teater, uppleva en artist av denna dignitet i avskalat format utan rytmsektion, bör betraktas som en ynnest. Kan inte erinra mig när jag senast erhöll motsvarande recensionsbiljett.

Satt perfekt framför PA-anläggningen. Ljud och ljus som ramar in på mest fördelaktigt vis behärskar man här till fullo. Costello och Steve Nieve, hans vapendragare sedan 45 år levererar nonstop i två timmar. Graden av variation gör att deras show aldrig blir seg. Men inte minst för duons skull, hade paus varit att föredra. Nu blev det istället några få korta avbrott för byten av instrument, installerande av bakgrunder och vätskepåfyllning mot torr strupe.

Costello med hundratals titlar ”på sitt samvete” torde haft en grannlaga uppgift att välja och omstrukturera material. Jag har tillgång till den planerade låtlistan från Stockholm kvällen före, men inte den faktiska från Stora Teatern vars innehåll bjöd på marginella skillnader. Öppningslåten Jack Of All Parades från hyllade King Of America känns oväntat ordinär, en energisk rocklåt som nästan trampar vatten. Finns några enstaka titlar till vilka saknar det där extra åtråvärda. Ett par kul bagateller ryms i duons händelserika show. Apropå muntrationer smugglas refrängen till ABBA-hit in i en långsam låt , Elvis Costellos sång hörs i högtalarna precis före entrén och rolig anekdot handlar om hans far (influensen han utgjort framgår tydligt av nämnda biografi).

Costello sätter sig ett par gånger vid flygeln, trots att han genom åren insett att han egentligen inte är någon pianist. I somliga nummer låter han sig ackompanjeras enbart av den fyra år yngre Steve Nieve (hoppade i ungdomen av Royal College of Music) som bland samtidigt trakterar flygel och sin korg-klaviatur. Vandrar därtill runt spelandes melodica med bravur ett antal gånger. Klaviaturspelaren från The Attractions och The Imposters plus egen karriär inkluderande såväl opera som filmmusik, framstår antingen som tryggt centrum eller oumbärlig sidekick. Klokt val att oftast färga melodierna akustiskt. Nieve agerande kännetecknas av kreativa löpningar i kombination med kraftfull stringens. Costello å sin sida väljer gitarr (somliga står uppställda på scen medan andra överlämnas perfekt stämda) efter det sound som ska frambringas. Minns jag rätt gjordes fräckt en megaförlängning av Watching The Detectives på en vintage Epiphone, inköpt samma dag i Göteborg.

Hur värdera den vokala förmågan, förmodligen något påverkad av en mildare förkylning? Kan delvis sympatisera med dem vilka anser att den riskerar att live bli nasalt svajig. Vid några situationer är man rädd för att den ska spricka. På samma gång ska betonas att Costello utmanar sig själv, går i land med att sjunga krävande passager. Att påstå att det stundtals lät surt om hans röst ( kommentar jag stött på), är en anmärkning jag finner ganska orättvis. Ges åtskilliga goda exempel på att såväl rockröjig röst som innerlig crooner-stil praktiseras med framgång.

Konserten genomgår många faser i ett fängslande samling uppgående till ett tjugotal låtar. Tämligen nya alster, välkända hits i annorlunda tappning samt för Costello-nördar några rariteter. Kanske en märklig konnotation, men i verser frampressade i de mest muskulösa sekvenserna och i mellansnack, noterar mina öron en anstrykning av den svulstige The Boss (vars sista konsert på Ullevi i somras bevittnades). Mannen stundtals försedd med hatt är framstående på att vokalt skildra olika stämningar.

På repertoaren märks exempelvis She (C. Aznavour) som förekom i filmen Notting Hill, No Wonder skriven för samarbetet med Anne Sofie von Otter, Grammy-belönade I Still Have That Other Girl från magiska mötet med Burt Bacharach samt förstås melankoliska Shipbuilding om det lika obegripliga som vansinniga Falklands-kriget. Storartade kompositioner och tolkningar bortom snärtigt drivande rockriff. Ju mer man studerar hans imponerande cv, ju mer slås man av hur ramar vidgats, nya uttryck införlivats. Konserten undviker att gå i spretig fälla, känns istället väl sammanhållen trots stor variationsrikedom.

Uppskattade gitarrspelet Resulterar i funktionellt musicerande på en förhållandevis hög nivå. Costello har aldrig utgett sig för att vara sologitarrist med bländande teknik och specifikt sound, sådana som han ibland anlitat. Den fenomenale Richard Thompson hade (om jag minns rätt) enbart med sig en akustisk gitarr till solokonsert på Nef, vilket i längden innebar en rejäl besvikelse. Att Costello och hans team förser oss med sound från en ansenlig kollektion av stränginstrument utvecklas till en avsevärd plusfaktor.

Vill avslutningsvis förmedla fler höjdpunkter (ska försöka tyda anteckningar gjorda i mörkret). Anekdoter förekom förstås, fast i förvånansvärt komprimerad form och utan att referera till vår dystra tid.. Upplägget verkade vara att hinna lira så mycket man orkade i ett svep. Publikkontakten ökade Costello i omgångar genom att ställde sig framför mikrofonstativet och dirigera, få med oss i allsång.

Redan i andra låten Shot With His Own Gun demonstreras vokal vighet. Duons lysande samspel etableras på allvar. Följs snyggt upp av snärtiga Waiting For The End Of The World. Ej utgivna Like Licorice On Your Tongue excellerar i distat reverb, ljuvligt smutsigt rullande boogie á la John Lee Hooker. I en spännande avdelning associerar jag till Dylan och folk rock, i en annan konturer av suggestiv blues och i en tredje passage spanskklingande influenser. Om man relaterar till spelningen i Stockholm går vi tyvärr miste om I Want You. Istället framförs exempelvis med ackuratess musikalmelodin A Face In The Crowd vars kompositör ackompanjerar sittandes vid flygeln. Veronica (har maxi-singeln) görs i stimulerande ny tappning, ett par låtar draperas medryckande i baktakts-beat. Rycks med av ett läckert arr med förinspelat tema på When I Was Cruel No 2. En annan bitterljuv pärla inte att förglömma: Almost Blue.

Ska knyta ihop säcken genom att lyfta fram en stark trippel levererad på slutet. Syftar på ovan nämnda Shipbuilding (hade gärna hört originalets finstämda trumpetsolo av Chet Baker) som bör betecknas som en vokal bedrift, covern på Nick Lowes geniala låt från 1974 (What´s So Funny ´Bout) Peace, Love And Understanding samt som alternativ till extranummer, en avskalad delikatess i form av magnifika Alison. Nu med lite distans blickas tillbaka med tacksamhet mot ett 4+ evenemang jag hade betydligt mer utbyte av än Bruce Springsteen och Håkan Hellström på Ullevi. Till samma episka nivå som Nick Cave på fjolårets WOW når man dock inte, men absolut i paritet med Graham Nash på Lorensbergsteatern och David Crosby på Konserthuset.

ps Av rubriken att döma njuter recensenten på GP inte bråkdelelen lika mycket som undertecknad, i motsats då till när tidningen skriver om de spektakulära Ullevi-galorna med Håkan Hellström och Bruce Springsteen.

FOTON: Leif Wivatt

6/9 2023

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangörer: Musik i Lerum och Knutpunkt

Vokalkvartetten Stockholm Voices består av grundaren Gunilla Thörnfeldt (sopran), Maria Winther (alt) Alexander Lövmark (tenor) samt barytonstämman Jakob Sollevi. 10-års jubileum firas genom att dra ut på turné med tämligen färsk skiva i bagaget. Första anhalt var ett sensommarsoligt Lerum, något som tyvärr medförde att den stora publik man förtjänar uteblev. Ligger nära till hands att jämföra jazzande vokalkvartetten med The Real Group, även om namnet är en blinkning till New York Voices.

En avgörande skillnad är dock att de samtrimmade stämmorna jobbar med fast band. I Lerum backades man upp av fyra välkända musiker vilka därför har många bollar i luften, fyra jazzlirare jag ofta njutit av live och på skiva. Av dem är det enbart basklippan Svante Söderqvist (recenserat i entusiastiska ordalag dennes skiva och spelning på Utopia), som är identisk med de som ingår i ordinarie band, stommen på vokalgruppens två skivor. På Dergårdsteaterns scen omges Söderqvist av Filip Ekestubbe (bland mycket annat kapellmästare hos Amanda Ginsburg) vid flygeln, bakom trummorna Jonas Bäckman (hört live ett tiotal gånger senaste åren) i samt den med kort varsel inkallade Axel Mårdsjö (medverkar på ett spår på skivan New Horizon) som nästan uteslutande trakterar altsaxofon. Sett Stockholm Voices i Falkenberg och när de gästade Lerum senast. Vidare kan upplysas om att nya cd:n recenserades i JAZZ/ OJ (2/2023).

Beträffande stil pendlar SV elegant emellan swingens mylla och tassande i nordisk viskonst av äldre datum. Sparsmakade katalogen baseras på två skilda teman. Debuten Come Rain Or Come Shine är en tribut till ikoniska Bill Evans – Monica Z samarbetet på Waltz for Debby från 1964, genom att samma låtar tolkas. Senaste projektet inspelat i Nilento – utgivningen pausades på grund av cancerbehandling för en av medlemmarna – utgår från kompositioner signerade Paul McCartney (nämnde för Törnfeldt vid merch-bordet att jag befann i Scandinavium då Wings var där under sin första Europa-turné). Alster har hämtats i ett spann från oförglömliga Beatles-hits till solomaterial, ibland av obskyr prägel. Konserten inleds emellertid med deras sprittande singel Social Call (G. Gryce/ J. Hendricks).

Redan i nästa låt infaller en topprestation . Fröjdas åt Paperback Writer från Rubber Soul, vars text framhävs konkret på ett fyndigt sätt. Stämmor vandrar intrikat in och ut ur melodin medan batterist Bäckman accentuerar Beatles beat och crescendon. Dergårdsteatern goda akustik är omvittnad. Vill ändå påtala att basen lät svagt denna gång, något som Söderqvist kunde kompensera för i ett par pregnanta features.

På albumet New Horizon har respektive sångare fått välja ut en personlig Sir Paul McCartney-favorit. (hans fullmatade biografi rekommenderas). Att organisera gruppen så att någon utgör leadsinger är ett grepp som fungerar utmärkt. Plussar extra för två dröjande melodier i moll. Dels sorgliga klassikern Fool On The Hill som deras sopran insiktsfullt lyfter fram, med benäget bistånd av broderande pianist och föregånget av sublimt basintro. Dels balladen Calico Skies från -97 innerligt framförd av altstämman i SV, magnifikt assisterad av Ekestubbe i bortsvepande slinga. Även herrarnas respektive bidrag har avsevärda förtjänster, medför att vokala färdigheter raffinerat kan visas upp i helfigur. Jakob Sollevi tar chansen att sjunga likt en crooner medan Alexander Lövmark drar på sin vana trogen och toppar med avancerad scat. Honom har jag ofta kunnat höra live i egna och andra konstellationer i Göteborg och hans två skivor har recenserats (den senaste i JAZZ/ OJ). I K-bloggen skrevs 2017 om Gunilla Thörnfeldts skivdebut i eget namn.

Det är ju alltid en avvägning hur man vill ta sig an melodier, hur mycket man vill putsa på dem i sinnrika arr. SV gör inte anspråk på att ha suveräna Manhattan Transfer som måttstock. Samtrimmade vokalkvartetten gör sin grej där somliga influenser införlivats. I lugna, vackra tongångar såsom Olle Adolphsons Om natten och traditionella visan Vindarna sucka uti skogarna kan paralleller dras till anrika Gals and Pals. Deras lyckade arbetsmetod framgår med önskvärd tydlighet i titellåten från debuten. Till skillnad från giganten Ray Charles omvandlas Come Rain Or Come Shine till subtilt sväng.

I första set framförs också ett renodlat vitalt swingnummer plus en utbroderad höjdarversion av With A Little Help Frpm My Friends då SV formerar om sig. Basen styr i framkant och rytmläggaren, den nyligen prisade Jonas Bäckman, agerar särskilt i standardlåten It Could Happen To You pigg pådrivare. Och melodileverantörerna på piano respektive altsax står för ypperliga inpass. Stigande mångsidige stjärnan Axel Mårdsjö förtjänar extra beröm, snabbt behövde han lära sig låtar. Spelar sina solon förbluffande moget med fullständig kontroll och utsökt känsla. Är för övrigt aktuell med första studioinspelade skivan i eget namn, (som jag haft förmånen att recensera för JAZZ/ OJ).

Inte odelat förtjust i hur de tar sig ab två sena, episka Beatles-alster. Syftar på extranumret Let It Be ( har singeln i min ägo) vars svepande mollanstrukna refräng blivit synonym med Live Aid-galans förbrödring och på raskt gungande Get Back nästan renons på karaktäristisk basgång. Vad beträffar den legendariska uppmaning som väl blev Beatles sista hit med ”Maccan” på piano, ska framhållas att den kom med orepad, efter önskemål från en grabb i publiken.

Ambivalensen inför dessa tolkningar uppvägs med råge av genuina skimret i Monicas vals, prydliga kreativiteten i So Long Big Time där element av stompig blues ramar in samt popdängan Say Say Say som ju var ett klatschigt samarbete emellan ”Maccan” och ”King of Pop”. Den sist nämnda låten med fräckt framställt beat bör betraktas som gruppens tredje toppnotering. Alla är på tårna anförda av oemotståndlig shuffle från Jonas Bäckman.

Som framgår av den kanske alltför omfattande recensionen/ redogörelsen en lyckad konsert. Det var som vanligt värt att göra resan hit med tågbyte. Att konserten inte svepte mig med än mer, inte riktigt blev en upplevelse att bli fullständigt uppslukad av. – även om dess avtryck kan komma att växa – har sin naturliga förklaring. Uppslutningen borde varit betydligt större, applåder skulle då ha rungat högre. Tändningen från de på scen var ändå oklanderlig, rent av beundransvärd.