Stora Teatern i Göteborg
7/9 2023
Var i högsta grad oinitierad när skivbolaget Ostron Records bjöd in mig på en i varje detalj genomarbetad scenversion, av ett färskt album betitlat String Fling. Artisten Paperwing, som står för all text och musik, har sedan 2016 släppt fem(!) skivor. Paperwing är ett alias för Jenny Soovik, vars minikonsert på Nef i början av karriären utgör enda ingång till en minst fängslande estetik.
Ska understrykas att sättningen skiljer sig åt från skivan, en skiva fylld av musik att uppslukas av. Arty pop-romantik möter stråkkvartett och basist vars instrument ibland låter som om de vore kopplade till elektronik.
På ett överraskande välfyllt Storan omger sig sångerskan och kompositören, i likhet med under inspelningen i studio av Sjöströmska Kvartetten. Vi ser Gabriel Garcia (cello), Klara Angawa (viola) jämte Adrian Littwold och Annie Svedlund på fioler. Stående i vinkel på motsatta sidan av scen gör den ofta anlitade Malin Almgren (Sisters of Invention) på trumpads & percussion bredvid ”syntskötarna” Jonathan Albrektsson och Kim Nkoubou. Kan flika in att jag inte är ovan vid stråkkvartetter och uppskattar vad de förmår på egen hand och när de adderas i exempelvis jazzig kontext, något jag njutit av ett antal gånger live senaste åren (Fredrik Lindborg, Jan Lundgren trio, Joakim Milder PS etc). Inte osannolikt att Kronos Quartet varit ett stilideal för framstående Sjöströmska Kvartetten.
Finns fler ansvarspersoner att framhålla i en lika ambitiös som fantasifull föreställning, vars längd uppgick till cirka femtio minuter. Den fantastiska resonansen i akustiken ska tillskrivas ljuddesigner Zimon Holmberg. Trots avsaknad av videoprojektioner förekom mycken visuell grannlåt. Joakim Augustsson tog med den äran hand om ljussättningen medan Liza Penkova hade konstruerat koreografin. Till sitt förfogande hade hon förutom huvudrollsinnehavaren fem personer klädda i svart eller vitt: Linda Blomgren, Mio Delibaltas, Sandra Krantz, Agnes Stålhammar samt Jeppe K Rasmussen. Eftersom det sker hela fyra iögonfallande klädbyten måste kostymören Xena Kriisins storartade jobb lyftas fram. I och med Kim Engdahls insats som ansvarig för peruk och mask är teamet komplett.
Så diametralt olika en tonal scenföreställning kan uppfattas. Bredvid mig sitter en yngre kvinna lockad av hur konserten beskrivits. Liknar missnöjt vad hon bevittnat med en skolföreställning oförmögen att behandla utbasunerat budskap. Vilken kontrast till en kollegas hänryckning. I sin rubrik koras liveversionen av String Fling till årets konsert. Utan att bli lika översvallande kan slås fast att det var en magnifik tillställning, en annorlunda upplevelse som vid flera tillfällen gav rysningar av välbehag.
Finns en aura kring artisten som samarbetat med bland andra Loney Dear. Mystifierande texter på med ett undantag engelska handlar möjligen om en trasslig kärleksrelation. Paperwings koncept bygger på lusten att kliva ur tid och rum, in i alternativa universum vilka drastiskt omformuleras via klädbyten. ”Röst och stråkar förenas med ljus, rörelse och elektroniska atmosfärer”. Skönjer stundtals stänk av shamanism.
I pampig öppningsscen alluderas på Marie-Antoinette. Med ironiska blinkningar iscensätts en utvecklingskedja från frustrerad härskarinna över nutida vampig och dominant rebell till en introspektiv själ utan fast förankring. Hyperintressant narrativ öppet för andra tolkningar. Musiken klarar av att trollbinda på egna meriter. Vad som adderas inklusive driften med divafasoner tillför emellertid en visuell extra dimension. Dansarna får i sann ironisk anda agera assistenter till den överordnade och självlysande Paperwing.
Den helgjutna vinylen jag lyssnat på med och utan Yamaha-lurar har ett medryckande, ibland dröjande sound. Associerar inramningen genomgående med den svävande, kliniska filmmusik Michael Nyman gjorde till Kocken, tjuven, hans fru och älskarinna. Liveadaptionen å andra sidan kombinerar kammarmusiken hemmahörande både i barock och samtida tonspråk med suggestiv electronica á la Kate Bush. vilket resulterar i en överrumplande och oemotståndlig fusion! Ska sägas att i minst en låt syresätts texterna av enbart stråkkvartett och instrumental fördjupning förekommer. Det ödesmättade vokala uttrycket skrider stolt fram för att i sekvenser blotta betagande sårbarhet, vilket blir tydligt när det sjöngs på svenska i finalen. Med sina svarta stövlar blir Paperwing, navet allt kretsar kring, längsta individen på scen.
Oklanderligt avvägd röst i all ära. Vad som främst tar en i besittning i denna praktfullt visuella show, denna anmärkningsvärda föreställning,, är musikens samverkande komponenter, ett hänförande suggestivt beat. I flera sekvenser uppstod en pirrande känsla, motsvarande den maffiga Kate Bush-tribut som gjordes härom året på samma scen. Jenny Soovik, ingift i en musikalisk familj, har att döma av String Fling remarkabel talang för att komponera genreöverskridande verk vars kraft trollbinder. Kan föreställa mig hur stimulerande det varit att kunna realisera sina idéer, genom att ha tillgång till förträffliga musiker.
Att föreställningen var förhållandevis kort jämfört med en vanlig konsert, gör att man vill spela skivan desto mer även om sound och sättning skiljer sig åt. Koncentrationen i uttrycket live utövar en särskild sorts magi. Klädbyten medför att inget forceras, istället införlivas intelligent en exakt rytm när klangliga världar smart integreras Projektet kan absolut kallas pretentiöst. Men Paperwing är inte fånigt pretto. Publiken jublade åt en makalös och minnesvärd väv av toner, grandiost gestaltade av en visionär musikskapare och hennes många duktiga medarbetare.
