• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Gruff Rhys: ”Jag ville att platserna skulle influera musiken”

29 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

gruff

Gruff Rhys slog igenom med bandet Super Furry Animals på 90-talet. Tidigare i år släppte den walesiska singer-songwritern sitt fjärde soloalbum American Interior.

I det lilla rummet bakom scenen på Debaser Strand sitter en trött, medelålders man. Han har knappt sovit en blund natten innan och stammar vänligt — men med långa pauser för att hitta rätt ord — fram svar på mina frågor. Av och till lyser ögonen upp av en närmast barnslig entusiasm och bredvid oss genom hela intervjun ligger en sliten docka som tycks ha följt med honom på hela turnén. Den föreställer en viss upptäcktsresande. Om man ska göra något, varför inte göra det med 100% inlevelse?

Ditt nya album handlar om din landsman John Evans som utforskade USA på 1700-talet. Vad drog dig till det här konceptet och tycker du att hans historia på något sätt resonerar med ditt eget liv?

– Jag började studera honom eftersom min far var besatt; han härstammar nämligen från John Evans farbror. [skratt] Fast i byn John Evans kommer från är alla besläktade till honom på något sätt! När jag turnerade i USA insåg jag att jag ibland korsade John Evans vägar, så det var en ambition att avsätta lite tid åt att följa hans spår. Jag gav en karta till min amerikanska bokningsagent där jag hade ritat ut vägen Evans vandrade från 1782 till 1789 och bad honom boka en turné längs den vägen. Ett år senare gjorde jag turnén och det var som en vild fantasi. Jag spelade på flera okonventionella ställen, bland annat ett reservat, det var intressant.

– Kanske finns det paralleller mellan mitt liv och John Evans resa. Han var i tjugoårsåldern, samma ålder många band är i när de börjar få galna, imperialistiska fantasier. Det kanske finns en korrelation mellan rockstjärnor och upptäcktsresande. Han var tjugonio när han dog i New Orleans, på sätt och viss var han en föregångare till dagens rockstjärnor.

Vad är skillnaden mellan att skriva om en historisk person istället för om sig själv? Tror du något av din egen personlighet återspeglas i musiken även om det handlar om John Evans?

– Jag tror det är oundvikligt, du skriver om dig själv genom linsen av någon annan. Även om jag tänker att jag bara skriver om John Evans skriver jag antagligen även om mig själv. Låtarna är enkla och relaterar till John Evans livshistoria, men jag försöker slå an de känslor han upplevde snarare än att mata in massa fakta, så jag hoppas att de resonerar med många människor.

Hur försökte du översatta konceptet till musik? Formade det även musiken eller var det bara texterna?

– Musiken influerades av geografin. Jag ville spela in musik längs vägen. Med mig hade jag Kliph Scurlock, en trummis från Kansas som bor i närheten av Missourifloden. Eftersom han bor där verkade han kvalificerad att få vara med på albumet. Vi spelade in i Omaha i Mike Mogis studio, han offrade sina alla hjärtans dag-planer för att spela in trummor åt oss. Jag ville att platserna skulle influera musiken, men jag var lite paranoid. Jag ville inte göra americana. Jag kommer från Wales, det hade varit löjligt. Eftersom det blev för mycket americana lade jag på synth när jag kom hem för att göra det europeiskt igen.

Hur viktigt är det för lyssnaren att vara medveten om konceptet? Tror du det går att njuta av musiken till fullo ändå?

– Jag hoppas det. Jag lyssnar mycket på Serge Gainsbourg och jag kan inte ett ord franska, men jag uppskattar hans album musikaliskt och känslomässigt. Så min förhoppning är att det går att njuta av musiken utan att veta vad som inspirerade den. Jag skrev en bok som kommer med albumet, så all fakta finns i den, på så sätt behöver jag inte oroa mig över att göra låtarna mer komplicerade än nödvändigt.

Precis. American Interior är inte bara ett album, utan även en bok, en film och en mobilapp. Kommer du även fortsättningvis ge ut album i flera olika format?

– Alla album behöver inte en bok, men det här kretsade kring en så annorlunda idé. Allt har varit överdrivet från första början, eftersom jag ville leva i ett parallellt universum i några veckor. American Interior är som en egen värld, den tog nästan två år att färdigställa, förhoppningsvis kommer mina framtida album bara handla om musik.

Är det annorlunda att släppa aldum i dagens musikklimat jämfört när du låg på Creation på 90-talet?

– Industriellt är det väldigt annorlunda, det går inte ens att jämföra, men musikaliskt är det nästan exakt likadant. Men jag antar att den minst intressanta aspekten av musik är hur den släpps och distribueras.

Inspireras du fortfarande av samma saker?

– Jag försöker förfina mitt låtskrivande. Det är något jag fortfarande övar på. Jag är fortfarande helt besatt av att hitta nya sätt att skriva låtar och nå någon grad av originalitet.

Är det svårare att hitta inspiration idag? Oroar du dig över att återupprepa dig själv?

– Det kanske är för att mitt minne är så dåligt, men jag blir fortfarande uppspelt av att skriva låtar. Det har inte förändrats. Jag försöker hitta nya sätt att föra musiken i olika riktningar. Men det är klart, ju fler album jag släpper, desto större är chansen att jag upprepar mig själv. Kanske är det för att mitt minne är så dåligt jag kan återuppleva spänningen varje gång.

Identifierar du dig själv mer med din nationalitet efter arbetet med det här albumet?

– När det gäller min identitet har jag alltid känt… jag menar… jag har vuxit upp med det walesiska språket som är ett minoritetsspråk efter en period av förtryck. Det har aldrig förändrats. Jag växte upp på 80-talet med DIY-rörelsen och punken som bekände kärlek till alla kulturer och var en reaktion mot trångsynt nationalism. Jag har alltid influerats av den rörelsen som handlar om att fira alla kulturer, inklusive din egen. Att komma från en minoritetskultur har påverkat mig politiskt, men som musiker är det sista jag vill att definieras av min nationalitet. Jag bryr mig inte om varifrån det jag skriver och sjunger om kommer och jag är övertygad om att det är likadant för de flesta.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: American Interior, Debaser, Gruff Rhys, Super Furry Animals

Lyssna: Hey Elbow – Martin

29 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

HEYELBOWElinHoerberg

Malmöbandet Hey Elbow har snabbt etablerat sig som ett av landets mest spännande nykomlingar. Debutsingeln Blanca släpptes tidigare i år och jag kommer fortfarande på mig själv med att få gåshud av dess ödesmättade atmosfärer och suggestiva melodier. Nu släpper bandet ifrån sig sin andra singel Martin. Låten har en annorlunda karaktär. Stökig och jazzig. Den öppnar med dundrande trummor kring vilka övriga instrument gradvist reser sig. Men känslan av storslaget obehag kvarstår.

Hey Elbow består av Julia Ringdahl (sång och gitarr), Ellen Petersson (blås och elektronik) och Liam Amner (trummor). Martin släpps den 26 november och följs upp av ett debutalbum 2015.

Lyssna på Martin här nedan:

Foto: Elin Hoerberg

Arkiverad under: Musik Taggad som: Hey Elbow, Martin

The Afghan Whigs till Sverige

29 oktober, 2014 by Redaktionen

afghan

– Ärligt talat förväntade jag mig viss unken stank av alternativrockveteraner-försöker-utan-framgång-uppdatera-sitt-sound-till-dagens (*Pixies*). Den fällan glider de emellertid ur, delvis tack vare att soundet plockar godbitarna från deras 90-talsalbum, men framför allt eftersom de verkar ha insett hur givande det är att arbeta tillsammans igen, skrev vår recensent i sin recension av The Afghan Whigs comebackalbum Do to the Beast som släpptes tidigare i år.

Nu återvänder det återförenade Cincinatti-bandet till Sverige för två spelningar. Den 18 februari intar de scenen på Pustervik i Göteborg och dagen därpå kommer de till Strand i Stockholm. Så här står det i ett pressmeddelande:

”Med frontmannen Greg Dulli i täten slog The Afghan Whigs igenom i början på nittiotalet och räknas i dag som ett av nittiotalets bästa rockband med sin soulinfluerade rock. Efter att ha återförenats 2011 släppte de sitt nya album Do the Beast i våras och i februari kommer de äntligen till Sverige igen.

The Afghan Whigs bildades i Cincinatti 1986 och sin debutskiva Big Top Halloween två år senare. Efter att ha signat med legendariska indieetiketten Sub Pop släppte de uppföljaren Up In It 1990 och två år senare kom Congregation, som båda byggde upp en kultstatus kring bandet som ledde att de blev signade till majorbolaget Elektra. Deras riktiga genombrott kom året därpå med Gentleman, och under andra halvan av nittiotalet släppte de ytterligare två album innan de splittrades 2001. Det dröjde tio år, under vilka Greg Dulli hade en framgångsrik solokarriär i The Gutter Twins och The Twilight Singers, innan bandet återförenades 2011.

Efter en rad hyllade turnéer sedan återförening och med nya album Do the Beast, som möttes av lysande kritik när den släpptes, i ryggen återvänder The Afghan Whigs till Sverige för spelningar i Stockholm och Göteborg.”

Här kan du se bandets musikvideo till Algiers:

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Do to the Beast, Pustervik, Strand, The Afghan Whigs

José González släpper nya albumet Vestiges & Claws

28 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

gonzalez

José González släpper nya albumet Vestiges & Claws den 17 feburari nästa år. Det är hans första soloalbum på sju år. Däremellan har han släppt två album och turnerat världen över med sitt band Junip

”Om José´s tidigare skivor ’Veneer’ och ’In Our Nature’ bitvis har låtit karga och avskalade så låter ’Vestiges & Claws’ alldeles nytt, både varmare och mörkare än tidigare,” står det i pressmeddelandet. ”Ända sedan förra albumet ’In Our Nature’ släpptes 2007 har José González samlat på riff och låtidéer. En skiva bestående av sju års sparade musikaliska utkast riskerar naturligtvis att spreta vilt i såväl produktion som stil, men González har på ’Vestiges & Claws’ lyckats skapa en alldeles lagom sammanhållen samling låtar.”

– Från början tänkte jag att jag skulle fortsätta på samma minimalistiska spår som på mina två tidigare skivor, säger José. Men när jag började spela in så märkte jag snart att de flesta låtarna blev bättre med extra gitarrer och mer beat-aktig perkussion, och med fler körer. Jag tycker att det ledde till en mer spännande och varierad skiva.

Första singeln Every Age släpps den 5 november. Du kan se en albumtrailer här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: José Gonzalez, Vestiges & Claws

The War on Drugs: ”Jag har börjat tänka på nästa skiva”

28 oktober, 2014 by Redaktionen

Adam Granduciel of The War on Drugs

Adam Granduciel, ledare i Philadelphias hyllade psykedeliska countryrockare The War On Drugs, scrollar på mobilen i ett hörn i en bakre matsal på Münchenbryggeriet, platsen för kvällens spelning. Han har nyss kommit in igen från en rökpaus och lutar sig nu avslappnat tillbaka i en soffa. Dessförinnan har han och bandet genomfört ett förlängt soundcheck eftersom det är deras första spelning under Europadelen av deras turné. ”Yeah, vi har varit lediga en vecka, så vi behövde det”, säger han lugnt. Senaste veckorna har präglats av tjafset med Mark Kozelek som uppstod på en festival i Ottawa för en månad sedan, då ljudet från The War On Drugs samtidiga spelning på en annan scen läckte över till scenen där Kozelek spelade. Eller rättare sagt, den sistnämndes upprepade häcklande som kulminerade i den nyskrivna låten War On Drugs: Suck My Cock. Av det märks intet. Åtminstone inte förrän Kozeleks namn förs på tal mot slutet av vårt samtal.

Du har ett brinnande intresse för att fotografera. Hur uppstod det?

− Jag har alltid hållit på med det. Ett tag var det polaroidfoton som gällde, sedan slutade de tillverka det, allt blev superdyrt. Och jag hade av misstag sönder min kamera, så jag skaffade en uppfällningsbar SX-70. Sedan gick jag in för 35 mm film, men jag har fortfarande en massa rullar oframkallade. Jag filmade också en massa i Super 8-format, men jag framkallade inte en enda av dem.

Varför inte?

− Ingen aning. Jag borde göra det någon gång. Det tråkiga är att ett par av dem ligger på Colour Actichrome, och det finns inte någonstans i hela världen där du kan framkalla dem eftersom en nödvändig kemikalie har tagits bort för alltid. Man kan framkalla till svartvitt, däremot. Faktum är att en gammal flickvän en gång framkallade en rulle till min födelsedag. Det materialet användes i videon till Baby Missiles från vårt förra album Slave Ambient.

− Alla våra albumomslag gjordes av mina foton, förutom det senaste där inte jag tog fotot, men det är jag som har designat det. Jag tycker helt enkelt om det, att göra film och samla den. Jag gillar att köpa utgången film, men den ser inte alls så bra ut som du tror att den ska. Den blir riktigt grynig. Man tror att den ska bli psykedelisk, men det blir den inte. Himla synd, faktiskt, man tänker ”åh, den här filmen är från sjuttiotalet!”, man tror att den ska se ut så och så är den bara suddig.

− Jag funderade på att köpa en riktigt schysst digitalkamera, men egentligen är det inte att ta foton jag är förtjust i, utan att framkalla foton, om du förstår vad jag menar?

Blir du inspirerad av fotografi så att du kan ha användning av det när du gör musik, eller är det mer ett sätt att koppla av och ta en paus från allt?

− Ja, det är det. Däremot blir jag inspirerad av fotografier i allmänhet. Som ikoniska foton av band och artister jag älskar när de är i studion. Man ser Dylan i studion ’65, vid pianot, med sitt band. Och du vet, man känner att ”jag måste till studion!”. Men inte särskilt mycket vad beträffar kombinationen fotografering och att tänka på musik.

Under arbetet med senaste albumet Lost in the Dream gick du igenom en rätt så svår period i ditt liv. Skulle du helst vara utan en sådan period och fortfarande kunna skapa musik, eller är det rent av nödvändigt att gå igenom det svåra så att albumet blir mer personligt?

− Jag tror att vad livet än kastar dig in i, om det så handlar om att göra musik eller något annat, hur du än uttrycker dig för att bearbeta det måste du liksom… inte bara följa med, det är ju inte så att man är tacksam för det. Jag tror inte att min musik hade varit sämre om jag bara tog allt med en klackspark, men det här var något som exponerades i musikskapandet. Det är en del av livet, antar jag. Men jag har tur som har musiken som en kanal att komma över det, jag tränger djupare in i den.

Har du dagar när du inte står ut med musik?

− Ja, helt klart.

Vad gör du istället?

− Jag ser filmer. Jag gillar inte ens filmer längre. Ibland är det skönt att bara sitta i tystnad. Jag menar, ibland är det enda jag gör att lyssna på musik, sedan blir jag less. Vanligtvis när jag gör ett album brukar jag inte lyssna på särskilt mycket musik. Inte så att jag bestämmer mig för det, men när jag väl har kommit igång med en massa demos vill jag enbart lyssna på materialet jag själv arbetat med. Och så kör jag runt på kvällar och nätter och lyssnar på det. De perioderna tenderar jag att bara lyssna på mina favoritartister. Inte för att jag struntar i allt annat, utan för att jag inte är intresserad. Jag vill bara leva i min egen lilla bubbla.

− Märkligt, vi turnerade så mycket efter Slave Ambient, sedan satte vi igång med nästa. Från arbetet med Slave Ambient mindes jag varje liten ton, varje enskilt spår, och plötsligt hade jag fyra eller fem låtar. Sedan går du djupare in i dem, vare detalj, och sedan tar det ytterligare sex eller sju månader. Men jag tycker det är det roligaste, och då är den enda musik du är intresserad av den du gör själv. Därför är det svårare att gå in i studion och bara göra en skiva på tre veckor, för du måste gå igenom allt om och om igen. För två år sedan trodde jag inte att jag skulle skriva en enda låt någonsin igen, men nio månader senare var jag superbesatt av några nya låtar. Där är jag just nu, jag har börjat tänka på nästa skiva. Men inte för hårt, man måste ha kul när man gör musik.

Dina låtar löper ofta upp emot sex-, sju- eller till och med åttaminutersstrecket. Finns det en anledning till varför de är så långa? Som att du vill att lyssnaren ska begrunda vad du just sjungit i sångtexten?

− Realistiskt sett tror jag det beror på att när jag arbetar på slutversionen av låten fortsätter jag bara, som att jag är uppslukad i den. Sedan slutar det med att man lägger på så många saker, alla dessa små moment. ”Åh, pianot låter så bra här! Vi måste behålla saxofonen, för den höjs här!”. Så plötsligt kan du inte ta bort något och så varar den i sex minuter.

Många artister, när de skriver låtar, börjar de ofta med samma ackord, ungefär som att de har ett favoritackord. Har du något sådant?

− Jag skulle nog säga att mitt förmodligen är Fmaj7. Så många av mina låtar börjar med det, men med ett capo hamnar de i olika tonarter ändå, i Gmaj7 eller Amaj7. Och jag har alltid gillat C#m eller C#, många låtar har börjat i dem också, eller Eb.

Förra året gjorde din vän Kurt Vile ett av det årets bästa album. I år har du gjort ett av dem. Tror du att Kurt kommer att göra ett kanonalbum även nästa år, som att ni turas om?

− Yeah! Han kommer alltid att göra fantastiska album!

Är det sporrande för er båda att ha varandra som inspiration när det går bra för den andre av er?

− Ja. Men jag tror det var annorlunda när vi spelade ihop. Nu handlar det mest om att stötta varandra från sidan om, som när vi ses och är tillsammans. När vi snackar om skivan han påbörjat blir det liksom ”kom över så spelar vi in lite”. Vi pratar om vilken studio han ska använda, som för att hålla igång honom. Vi börjar bli äldre och det är svårare att hitta samma glöd som vi hade när vi var tjugofyra. Eller, det är inte svårt att hitta den, men det blir lite av ett malande ibland. Som jag sade förut, man går så djupt in i en skiva, sedan måste du göra en massa åtaganden och turnera i ett och ett halvt år. Sedan måste du plötsligt börja om från början igen. Då är det skönt att ha folk som stöttar dig och gör dig upprymd. Plus att det är någon vars musik jag älskar, respekterar och uppskattar.

Finns det till och med en viss rivalitet mellan er? Inte negativt, menar jag, utan positivt?

− Hmm… visst, åtminstone har det funnits det. Inte så mycket nuförtiden, dock. Jag vet inte. Det känns som att vi båda har vuxit till oss en hel del och istället glatt ser på våra liv att vi är tursamma som har det vi har, musik, vänskap eller familj. Men i tjugoårsåldern fanns det definitivt… inte rivalitet, men vi var aningen tävlingsinriktade, antar jag. Samtidigt som vi pushade varandra.

På tal om rivalitet, Mark Kozelek. Vad hände där?

− Aldrig hört talas om honom.

Inte? Okej. Men då tror jag att det var det sista…

− Alltså, i rättvisans namn, vad den idioten sade i den där låten… för mig var det egentligen inga problem alls förrän jag hörde låten. Först av allt, han har aldrig träffat oss, och sade ändå alla de där sakerna. Han är en sådan skithög. Jag bad någon om hans mejladress, för jag ville inte dra igång något jädra Twitter-bråk, jag kände mig bara påhoppad. Jag hörde med en gemensam bekant som förklarade att han inte ville lämna ut den. Så jag fick bara ett mejl från den här vännen som sade att ”Mark kommer till The Fillmore, han kommer att skriva en låt som heter War On Drugs: Suck My Cock, ni kompar honom på den och han får spela ’Beer Commercial Guitar’, sedan kompar ni honom på Dogs, en av låtarna på hans senaste album. Och sedan spelar han ’Beer Commercial Guitar’ på en av era låtar”.

− Vi var på turné och jag tänkte ”det där är faktiskt en rätt cool grej, jag har ingenting emot snubben, det låter bra”. Så jag var riktigt förtjust i idén och tänkte svara honom ett par dagar senare, för jag var upptagen just då. Två dagar senare får jag sedan ett mejl igen från honom där han sade att ”erbjudandet hade löpt ut, kanske går jag till Starbucks och köper er skiva när jag kommer hem från min turné”. Jag kände bara ”du är ett sånt jävla svin”. Han var ett sånt arsel, jag hade inte ens sagt någonting. Sedan går han ut på nätet och ”utmanar” oss på den där grejen, men för mig var det ”ditt jävla svin, du har ju redan sagt ’Nej!'”. Han är ett sånt jävla barn. Och sedan den idiotiska låten, han är bara en jävla idiot. Jag har inte tid med idioter. Jag blir bara så förbannad över hur han försökte framställa det som att han utmanade oss. Jag hade praktiskt taget redan gått med på det, och sedan den där Starbucks-kommentaren… vad fan. Vem i helvete tror han att han är?

Hur tror du att spelningen går ikväll?

− Skitbra! Nu har jag eldat upp mig!

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Kurt Vile, Mark Kozelek, Münchenbryggeriet, Philadelphia, The War on Drugs

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 643
  • Sida 644
  • Sida 645
  • Sida 646
  • Sida 647
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in