Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Do to the Beast

The Afghan Whigs på Debaser Strand

by

Afghan1

The Afghan Whigs, Debaser Strand
19 februari 2015
Betyg: 4

”I have to admit it’s getting better” upprepar Greg Dulli likt ett mantra innan bandet kliver av scenen för första gången. Dessförinnan har han stått nere i publikhavet och sjungit. Visst känns det som att han lugnat ner sig en aning, tonat ner badboy-imagen och funnit någon slags inre frid, men när han väl vrålar känns han minst lika angelägen som någon 20-åring.

I grungens kölvatten dök The Afghan Whigs upp under 90-talet, men till skillnad från många av sina Sub Pop-kollegor kom de inte från Seattle, utan Cincinnati, och de hämtade lika mycket inspiration från svart soulmusik som rock’n’roll. Kanske är det därför album som Congregation, Gentlemen — deras största kommersiella framgång — och Black Love åldrats förvånansvärt bra jämfört med så många andra band från den eran?

Efter gruppens upplösning 2001 har Dulli spelat med band som The Twilight Singers och The Gutter Twins, och det dröjde mer än ett decennium tills det att de något otippat återförenades för en serie spelningar, däribland på Way Out West 2012. Då handlade det, bortsett från tolkningar av Marie “Queenie” Lyons bortglömda låt See and Don’t See från 1970 samt Frank Oceans mer samtida Lovecrimes, om nostalgi. Men ifjol släpptes Do to the Beast, deras första album på sexton år, och givetvis kretsar deras första Stockholmsspelning sedan återföreningen kring denna.

Debaser Strand är välfyllt när sextetten kliver på scen strax efter utsatt tid och inleder med albumets två öppningsspår, Parked Outside och Matamoros, följt av Gentlemen-spåret Fountain and Fairfax. Någon i publiken ropar ”I wanna fuck your body” och en leende Dulli svarar ”you can’t use my own words against me”. Men om det till en början är något ojämnt, är konsertens andra hälft helt förkrossande bra. Kontrasten från när Dulli sitter bakom ett elpiano och de utlösande gitarrerna i låtar som Royal Cream och My Enemy ger konserten en dynamik som det inte riktigt fanns utrymme för på de tidigare festivalspelningarna. Höjdpunkten är när Dulli sjunger Across 110th Street (RIP Bobby Womack) över episka avslutningsnumret Faded och en gång för alla visar att The Afghan Whigs i allra högsta grad lever i nuet — och har stått för ett av de senaste årens starkaste comebacker.

The Afghan Whigs till Sverige

by

afghan

– Ärligt talat förväntade jag mig viss unken stank av alternativrockveteraner-försöker-utan-framgång-uppdatera-sitt-sound-till-dagens (*Pixies*). Den fällan glider de emellertid ur, delvis tack vare att soundet plockar godbitarna från deras 90-talsalbum, men framför allt eftersom de verkar ha insett hur givande det är att arbeta tillsammans igen, skrev vår recensent i sin recension av The Afghan Whigs comebackalbum Do to the Beast som släpptes tidigare i år.

Nu återvänder det återförenade Cincinatti-bandet till Sverige för två spelningar. Den 18 februari intar de scenen på Pustervik i Göteborg och dagen därpå kommer de till Strand i Stockholm. Så här står det i ett pressmeddelande:

”Med frontmannen Greg Dulli i täten slog The Afghan Whigs igenom i början på nittiotalet och räknas i dag som ett av nittiotalets bästa rockband med sin soulinfluerade rock. Efter att ha återförenats 2011 släppte de sitt nya album Do the Beast i våras och i februari kommer de äntligen till Sverige igen.

The Afghan Whigs bildades i Cincinatti 1986 och sin debutskiva Big Top Halloween två år senare. Efter att ha signat med legendariska indieetiketten Sub Pop släppte de uppföljaren Up In It 1990 och två år senare kom Congregation, som båda byggde upp en kultstatus kring bandet som ledde att de blev signade till majorbolaget Elektra. Deras riktiga genombrott kom året därpå med Gentleman, och under andra halvan av nittiotalet släppte de ytterligare två album innan de splittrades 2001. Det dröjde tio år, under vilka Greg Dulli hade en framgångsrik solokarriär i The Gutter Twins och The Twilight Singers, innan bandet återförenades 2011.

Efter en rad hyllade turnéer sedan återförening och med nya album Do the Beast, som möttes av lysande kritik när den släpptes, i ryggen återvänder The Afghan Whigs till Sverige för spelningar i Stockholm och Göteborg.”

Här kan du se bandets musikvideo till Algiers:

Foto: Emma Andersson

Skivrecension: The Afghan Whigs – Do to the Beast

by

afghan

Artist: The Afghan Whigs
Titel: Do to the Beast
Betyg: 4

The Afghan Whigs har alltid varit som bäst när Greg Dulli låtit brunstig nog att befrukta vad som helst med puls. Eller när han spunnit likt ett tämjt vilddjur som klias på hakan av en förförisk älva. Trots det faktum att sexton långa år gått sedan New Orleans-präglade 1965 har vare sig den djuriske sångaren eller de övriga i Cincinnati-bandet förlorat ett uns av varken det ena eller det andra. Do to the Beast bär med sig portioner av alla de stora album bandet åstadkom under 90-talet: Gentlemen, Black Love och 1965. Kort sagt; sex, kärlek, andlighet, ockultism.

Ärligt talat förväntade jag mig viss unken stank av alternativrockveteraner-försöker-utan-framgång-uppdatera-sitt-sound-till-dagens (*Pixies*). Den fällan glider de emellertid ur, delvis tack vare att soundet plockar godbitarna från deras 90-talsalbum, men framför allt eftersom de verkar ha insett hur givande det är att arbeta tillsammans igen. Originalgitarristen Rick McCollum lämnade förvisso gruppen under inspelningarna, vilket medförde att hans uppgifter fick fördelas på andra. Med sig i studion har de således omgivit sig med mestadels kompisar ur sin egen generations medmusiker från bland annat Queens of the Stone Age, men även soulförknippade namn som producenten Van Hunt och Usher/Britney Spears-gitarristen Natural. Förresten, glöm genast meriterna från det sista namnet, för här finns inte minsta spår av överproducerad radioskvals-R&B.

Den snart 49-årige Dulli trånar och trängtar efter förlorad kärlek i It Kills, bandet spänner muskulaturen med gitarrkaskaderna i Buffalo Tom-kusinen The Lottery medan kastanjetterna och Hal Blaine-trummorna i Algiers förvaltar de mjukare influenserna väl. Avslutaren These Sticks är Radioheads Street Spirit (Fade Out) med hår på bröstet.

Där man närmar sig andra comebackalbum med tillförsikt slänger man sig med fördel huvudstupa rakt in i Do to the Beast.

Bästa spår: It Kills, Algiers, Lost in the Woods, The Lottery

Text: Tommy Juto

The Afghan Whigs återvänder till Sub Pop och släpper sitt första album på sexton år

by

Whigs_cover_noband

Som vi kunde rapportera i fredags är The Afghan Whigs redo att släppa sitt första album på sexton år. Bandet — som bildades 1986 och splittrades 2001 — återförenades som bekant 2012 för en turné som bland annat innefattade ett stopp på Way Out West. Nu släpper de alltså sitt första album sedan 1965 som gavs ut 1998; albumet heter Do to the Beast och ges den 14 april ut av Sub Pop som även gav ut de två albumen Up In It och Congregation från 1990 respektive 1992.

Nedan kan du se bandets musikvideo till Debonair: