Artist: The Afghan Whigs
Titel: Do to the Beast
Betyg: 4
The Afghan Whigs har alltid varit som bäst när Greg Dulli låtit brunstig nog att befrukta vad som helst med puls. Eller när han spunnit likt ett tämjt vilddjur som klias på hakan av en förförisk älva. Trots det faktum att sexton långa år gått sedan New Orleans-präglade 1965 har vare sig den djuriske sångaren eller de övriga i Cincinnati-bandet förlorat ett uns av varken det ena eller det andra. Do to the Beast bär med sig portioner av alla de stora album bandet åstadkom under 90-talet: Gentlemen, Black Love och 1965. Kort sagt; sex, kärlek, andlighet, ockultism.
Ärligt talat förväntade jag mig viss unken stank av alternativrockveteraner-försöker-utan-framgång-uppdatera-sitt-sound-till-dagens (*Pixies*). Den fällan glider de emellertid ur, delvis tack vare att soundet plockar godbitarna från deras 90-talsalbum, men framför allt eftersom de verkar ha insett hur givande det är att arbeta tillsammans igen. Originalgitarristen Rick McCollum lämnade förvisso gruppen under inspelningarna, vilket medförde att hans uppgifter fick fördelas på andra. Med sig i studion har de således omgivit sig med mestadels kompisar ur sin egen generations medmusiker från bland annat Queens of the Stone Age, men även soulförknippade namn som producenten Van Hunt och Usher/Britney Spears-gitarristen Natural. Förresten, glöm genast meriterna från det sista namnet, för här finns inte minsta spår av överproducerad radioskvals-R&B.
Den snart 49-årige Dulli trånar och trängtar efter förlorad kärlek i It Kills, bandet spänner muskulaturen med gitarrkaskaderna i Buffalo Tom-kusinen The Lottery medan kastanjetterna och Hal Blaine-trummorna i Algiers förvaltar de mjukare influenserna väl. Avslutaren These Sticks är Radioheads Street Spirit (Fade Out) med hår på bröstet.
Där man närmar sig andra comebackalbum med tillförsikt slänger man sig med fördel huvudstupa rakt in i Do to the Beast.
Bästa spår: It Kills, Algiers, Lost in the Woods, The Lottery
Text: Tommy Juto