26/1 2024
Nefertiti i Göteborg (arrangör: SWEJS)
Ideella föreningen SWEJS ( Swedish Executive Jazz Society) bildades av ett kompisgäng för tjugofem år sedan med syftet att för sina medlemmar i Stockholm och Göteborg anordna lunchkonserter. Blev inbjuden och besökte en regnig fredag gamla Nef, vilket torde vara första gången för evenemang mitt på dagen för min del. Förhåller sig nämligen på det viset att jag i uppskattande ordalag recenserat de två skivproduktioner sångerskan Ulla Fluur gjort, vilka båda släppts i närtid.
Det har varit en lång väg fram till debuten för en jazzig vokalist jämnårig med undertecknad. I ungdomen spelades piano och sjöngs i kör. Kvinnan som varit allätare testade att sjunga jazz första gången i 25-års åldern. Men det blev inte någon musikrelaterad karriär. Annat kom emellan. Efter att ha gått kurs i jazzsång stakades pågående verksamhet ut, vilket vi hängivna lyssnare är tacksamma för.
Hon hade aldrig stått på någon scen i Göteborg tidigare trots att mamma kommer från Munkedal. Ulla reste med tåg från huvudstaden utan sin producent och arrangör Martin Höper ( träffade kuriöst nog honom härom veckan på Utopia), tillika skivornas basist. Resesällskap var istället pianisten Leo Lindberg som anlitade sin vän Arvid Jullander från Hisingen, en numera oerhört efterfrågad musiker, till att framställa basgångarna. Har hört den unga duon otaliga gånger live och i inspelad form, i synnerhet Arvid eftersom han bor och mestadels verkar i Göteborg med omnejd. Båda förtjänar stämpeln före detta underbarn, fast de inte fokuserar på att visa upp bländande tekniska färdigheter, även om dylika drag ibland kan urskiljas.
Spelningen genomförs i ett svep under cirka 65 minuter inför en skapligt stor skara sittande publik. Den reslige Mats Ander som synts i åtskilliga storband presenterar lunchkonserten, gästar därtill med ljuva toner på trumpet i långsamt framskridande ”schlager-floppen” En gång i Stockholm. Kan framhållas att det blivit något av ett idiom hos Ulla Fluur att gå bortom vad som rubriceras som amerikanska sångboken. Förstlingsverket One är döpt efter U2:s berömda rockballad medan uppföljaren fått sin titel efter Melodifestivalbidrag från -66 skrivet av legendaren Jan Johansson och dennes svägerska. Okonventionella strategin att ägna sig åt ädelschlagers från främst 60-talet och en brokig flora av covers på kompositioner av Nisse Hellberg, Nick Drake, Tom Waits, Peter Gabriel, Prince med flera, har visat sig vara ett alldeles utmärkt koncept, blivit Fluurs nisch. Och med konstnärlig frihet som ledstjärna arbetas arr. fram i visjazzig tappning. Att utan överdriven respekt för originalen utvinna en egen touch har blivit en framgångsformel.
Trions angenäma gig innehåller närmare dussinet låtar. I en sättning utan varken pådrivande/ understödjande trumbeat eller följsamma ackordföljder på gitarr lyfts texter förtjänstfullt fram. Hävdar att Fluur utvecklat sin vokala förmåga sedan inspelningarna av debuten. Föredömlig frasering och tajming kombineras numera med ett större omfång. I alla fall är det vad mina öron noterar utifrån hur rösten låter live. Upprymd inledning hakar tag i mig i form av svensk version av uppiggande Jeepers Creeper. Följs av ett av alla lysande exempel på icke ”exploaterade” låtar. Mollinlindat tema från prisbelönta spelfilmen (såg den på bio) Cold War kryper in under huden. Soundtracket från polska historiska dramat görs i suverän samklang emellan unga instrumentalister och frontande sångerska. Grabbarnas gemensamma bravader i stick är oerhört snitsiga. En första sådan remarkabel sekvens infaller i det svepande gung som uppstår i tolkning av det danska vinnarbidraget i ESC 1963.
Har oftast hört Leo Lindberg traktera orgel och andra varianter av keyboard. Vid några tillfällen har jag fått möjlighet att försjunka i hans kapacitet på välstämd flygel. Löpningar av eftertänksam eller undantagsvis rask art, i form av elegant broderade melodier jämte nästan osannolikt precisa pauseringar, gjorde att det var en fröjd att lyssna på den fantastiskt begåvade pianisten. En handfull gånger var musicerandet på en sådan berörande nivå, att ilningar av välbehag spreds inombords. Lindberg glänser i ett kompletterande nyskrivet alster av Niklas Lind Gabrielsson på duo med ljuvligt textande sångerska. Bitterljuv, ypperlig visjazz från låtskrivare som turnerat med Eagle Eye Cherry.
Kände ju som sagt till nästan hela repertoaren. Visste att Fluur och hennes musiker åstadkommit en underbar version av Owe Thörnqvists När min vän. Att den tävlade tidigt 60-tal i vår inhemska schlagerfestival ter sig smått obegripligt, eftersom den, åtminstone i detta arr, befinner sig åtskilliga nivåer över Mello-genren. Rytmiserande förmågan från vokalist och ackompanjemang i Jan Johanssons intrikata En röd vals är också enastående. Vilken frapperande kvalitet melodifestival-låtar kunde ha på 60-talet.
Tidig hit av Dylan som klätts i svensk språkdräkt av Ola Magnell görs i kul, studsande harmonik. Arvid Jullander levererar här avancerat solo med stråke. Extranumret hämtas från Lill Lindfors sambadoftande 80-tal. Kännetecknas av strålande frasering. Dessutom får vi en slags fortsättning på de dramatiska verser som utgör Trubbel, Olle Adolphsons klassiker på samma melodi signerad Niklas Lind Gabrielsson, samt beträffande attack och tempo en radikalt nedtonad cover på sprudlande Wilmer X-dänga. Genom att ta bort Nisse Hellbergs drivande beat avrockifieras deras humoristiska hit. Firma Lindberg & Jullander briljerar med dels bluesiga ackord, dels flyhänt framtagna basgångar. Tippar på att mycket nöjd publik lade ett nytt namn på minnet, rent av fick en ny favorit. Och i detta avskalade skick motsvarade melodierna live definitivt högt ställda förväntningar.
Kort efter sin medverkan på hyllningskonserten till Peter LeMarc i Tele2 Arena har Iiris Viljanen släppt singeln ”Själsligt uppvaknande vid Slussen”. Låten är första smakprovet från ett likadant betitlat album som kommer 26 april.
Den brittiska americana-sextetten Brown Horse består av Emma Tovell, Nyle Holihan, Patrick Turner, Rowan Braham, Ben Auld och Phoebe Troup och debutalbumet Reservoir spelades in sommaren 2023 tillsammans med producenten Owen Turner i Sickroom Studios. Med ett sound där sjuttiotalets countryrock möter nittiotalets indierock med influenser från artister såsom Uncle Tupelo, Jason Molina, Silver Jews och Lucinda Williams har bandet redan fått fin kritik i hemlandet och etablerat sig som ett av Storbritanniens mest spännande unga band.
