Musik

21-22/10 2023

Är en långsamt arbetande skribent med många skrivuppdrag som i frustrerande omgångar dragits med en strejkande dator. Därför har inte rapporter från alla spelställen jag frekventerade redovisats tidigare. Ska försöka att med hjälp av anteckningar och fotografier försätta mig i de tillstånd jag var i då för cirka en och halv vecka sedan.

I mycket ogästvänligt blött huvudstadsväder hinner jag till Glen Miller Café i god tid till andra set efter att sett tribut-programmet ”Blossom Dearest” på nya Cirkus. Knökfulla GMC frontas av svensk-isländskan STINA MISSNASTI AGUSTSDOTTIR och hennes minst sagt potenta powertrio. Med spänd förväntan manövrerade jag mig till en minimal yta längst bort i den lätt klaustrofobiska lokalen. Välkomnades av isländskan och det föll sig naturligt att inte bara tacka, utan också prata med en nöjd artist efteråt. Hade inte tidigare hört henne live, däremot i entusiastiska ordalag recenserat två senaste albumen. Och sångerskan serverade en stekhett anrättning tillsammans med Morgan Ågren bakom trumsetet, Andreas Hourdakis sittandes med sin klangrika gura och bakom i jämnhöjd kamperar Henrik Linder med sin vidunderliga elbas.

Osannolikt att någon med kännedom om vad dessa fyra individer kan uträtta gemensamt, var inställd på en prydligt tillbakalutad spelning. Ändå måste stormvinden som i sjok drog genom GMC definieras som sensationell, blev en sanslös happening att bära med sig resten av livet. Kan inte erinra mig ha upplevt lika sugna, lika motiverade musiker som i samma utsträckning förvaltat omfattande glipor. Dylika impulsiva infall skulle knappast kunna inträffa i studio. Linder står genomgående för osviklig stabilitet när Ågren triggar Hourdakis att på fusionröjigt manér ge sig av på expanderande utflykter, vilka Ågren kontrar på som en extatisk rytmläggare. Imposanta huvudrollsinnehavaren lät sålunda männen ta över i perioder, leka av sig rommen för att nyttja en sliten kliché. Deras sound kanske inte innehöll så många procent jazz. Men vem på en vidsynt festival bryr sig?

Till att börja med görs Lover Man i sparsmakat ”dirty” groove. Ågren varvar upp, bjuder på kontraster medan Hourdakis ägnar sig åt eldfängt coolt riffande. Augustsdottir firar triumfer i sin egen Body om att inte längre tukta den kropp som i uppväxten led av balettens fysiska begränsningar. Hip Hop-soul och reggae korsas i gungande brygd och garneras med bedårande excesser på elgitarr.

Stina berättar att när hon flyttade till Kanada kände hon inte till Joni Mitchell. Hämtat från ett isländskt projekt tolkas Both Sides Now genomsyrad av vindlande förföriska klanger. Oantastlig sång förstås och ett tema som grant dekoreras av Hourdakis. Njuter av oväntad cover med feature från basist Henrik Linder. Lyckas identifiera syntigt svepande 80-tals hitten Killing Moon av Echo & The Bunnymen. Här svärs ingen trohet mot originalet. Tvärtom tas majestätiska anslaget vidare genom vildsint energi och snyggt utsmyckade linjer. Det 6-strängade bandlösa instrumentet binder samman Hourdakis angenäma eskapader som Ågren kuggar i och för musiken framåt, furiöst krängande.

Är skapligt förtrogen med Andreas Hourdakis sound efter att ett antal gånger hört honom live, men aldrig förr hört honom omsätta så många idéer. Han betedde sig som en genuin gitarrhjälte när rytmsektionen med Ågren i spetsen iscensatte dueller, utmanade till stordåd bortom sedvanligt spel i genren jazzgitarr. Och fyrverkeriet av kaskader från Morgan Ågren skapade en extraordinär nerv i detta trånga utrymme. Sångerskans stämband och passionerade inställning inbjöd till den exceptionella energi som alstrades av publik och utövare. Hon jublar åt att regelbundet få sjunga med uppbackning av ena halvan från Mats & Morgan.

Vilka avgörande händelser ägde rum avslutande set? Stina på duo med Henrik Linder gör en ömsint spröd sak, nämligen I Won´t Grow Up. från 50-tals musikalen Peter Pan. Därefter anför Stina i makalöst ösigt paradnummer. Att jag förnimmer Björk-vibe beror på att på repertoaren finns Birthday av Sugarcubes. Jazzrockig urladdning som heter duga med finurliga figurer på gitarr jämte ett pulserande groove och fladdrigt avancerat bassolo. En av aftonens definitiva toppnoteringar! Var dessutom födelsedag för bandets påslagne strängbändare, vilket självfallet uppmärksammades. Febrigt utflippade tendenser fortsätter och fördjupas än mer i What A Little Moonlight Can Do, filmschlagern från 30-talet som blivit en tidlös klassiker. Extranumret utvecklas till en seans av afro-beat. Powertrion lägger in turbon. GMC kokar av upphetsning när Andreas och Morgan ursinnigt duellerar. Magi uppstår!

Söndagen 22/10 tar jag mig mitt på dagen till Södermalm med SL. Går till Mosebacke där utsikten beundras och vandrar upp till Ivar Lo-Parken. Laddar upp för tidig eftermiddagskonsert på Källarbyn i Gamla Stan. STELLA GUSTIN är som det brukar heta ung och lovande. Bakom sig har hon terminer på Fridhem och förmodligen musikgymnasium i Västerås. Närmsta åren kommer ägnas åt förkovran på KMH. Vad beträffar skivinspelningar vill sångerskan skynda långsamt i motsats till flera andra jämnåriga kollegor. Jag stiftade bekantskap med Gustins sångkonst på jazzfestivalen i Ystad och skrev en uppskattande recension av en 2/3 konsert. Konstaterade då att förutsättningar för en framgångsrik karriär finns tack vare erforderlig teknik och utstrålningen är en plusfaktor. Ser inget skäl till att ändra uppfattning efter upp emot en timmes festivalkonsert.

Tillgodogör mig i det vita valven under jord i Gamla Stan (första besöket på Källarbyn) en hel konsert med henne och en kvartett för första gången. Ackompanjerar gör Eskil Larsson på tenorsaxofon, pianisten Milos Lindegren och en rytmsektion bestående av Mattias Nyman bakom trummorna och vid kontrabasen den rutinerade vikarien Tomas Sjödell. Gustin som undviker att låta som någon av sina förebilder är influerad av bland andra Nancy Wilson, Carmen McRae och Betty Carter. Arren på spännande standards har sammanställts av sångerskan. Scat förekommer, fast sparsamt jämfört med frekvensen hos många andra kollegor.

Gustin ger oss direkt pang på ett supersnabbt alster signerat Jon Hendricks. Borde nog inte ha valt en för stämband och tunga så krånglig harmonik. Låter smidigare i ljuvligt ledig version av Together med feature på bas. Fäster mig vid sömlöst samspel sångerska – instrumentalister och hur angenämt Lindegren broderar ut melodin. Soundtrack betitlat Someday In New York introduceras. Originalet sjöngs faktiskt av hör och häpna en manlig stjärna. Dängan Mel Tormé tog hand om innehåller elastiskt smeksamma fraser från Eskil Larsson. Hans mogna spel får mig att associera till Fredrik Lindborg. En av konsertens krön nås av en vacker röst enbart ackompanjerad av piano i Then I´ll Be Tired Of You från 1934. Båda uppvisar utsökt handlag med balladen.

Gustin påpekar att tempot skrivas upp tredubbelt The Song Is You, marinerad i energiska passager. Samtliga behärskar galant den uppdrivna svårighetsgraden. Lovande jazzsångerskan har en fäbless för berörande ballader. Hennes favorit är romantiska I Only Have Eyes For You som framförs utomordentligt balanserat och rytmsektionen adderar en subtil utvikning inklusive effektfulla kantslag. I en annan sekvens konverserar Nyman snitsigt med saxen. Uppskattar verkligen den boppiga energi kvartetten levererar. Blir förtjust i hur Gustin och musikerna rytmiserar Love You Madly och den obesvärade frejdigheten i musikalnumret A Lot Of Living To Do. Allra sist excelleras i smeksamt sound präglat av förstklassig frasering. Belåten publik tar tacksamt emot interpretens fina framförande av Some Other Time var i Nymans vispspel och Lindegrens anslag bör lyftas fram. Ur musikaliskt hänseende ser framtiden ljus ut för Stella Gustin.

Den tredje intima konserten i min del 2- redogörelse går av stapeln på klassiska Engelen och är märkligt nog utan entréavgift. Hör merparten av första set och början av andra med den garvade Tessan Milveden, som jag träffat i samband med festivaler men inte tidigare hört sjunga live. Däremot recenserat och rosat hennes skivdebut Openness härom året Att jag inte kan förmedla en samlad bild beror på på att Milveden i förväg hade dissat spelningen och att jag inte ville stressa till Nalen plus att jag tog fel buss. Verksam sedan 80-talet omger sig Milveden av en pianolös kvartett bestående av flitigt förekommande solisten Catharina Wiborgh (med i Bag Ladies som recenserats live och på skiva) på altsaxofon, Sven-Eric Granholm på gitarr, trumslagaren Nils Danell (minns honom från Lars Sjöstens kvartett) samt på kontrabas Jean-Claude Brival.

Registrerar en avspänd tillställning där väl valda jazzstandards mixas med bluesigt material. Chosefria Milvedens genuina framtoning påminner ibland om den på sin tid fabulösa Nannie Porres. Hör expansiva och mustiga tolkningar av standards som Autumn Leaves, On Green Dolphin Street (där vi får veta hur den kom till och i vilket sammanhang) Hinner också njuta av bedårande All The Things You Are och This Masquerade. Har för mig att den först nämnda låten övergår i svensk översättning. Dessutom görs en instrumental sprudlande framställan av Take The A-Train. Hade önskat att jag kunnat höra mer av detta exklusiva gig som också innefattar sofistikerade All The Things You Are och The Masqaurade

Blir upplyst om att framträdandet genomförs orepeterat. Trots att det sker på uppstuds hittar man varandra. Allt sitter som det ska.. Musiken är snyggt skrudad, anspråkslös hållning rymmer samtidigt en omsorg om detaljer. Gitarrist Granholm intar en tämligen försynt position och vad jag kunde höra endast enstaka solo, medan aktive altsaxofonisten tjusigt smyckar ut i princip varje melodi. Gillar Danell som markerar rytmen utan större åthävor.

Tillsammans med cirka 700 förväntansfulla R & B-fantaster befinner jag mig på anrika Nalen för att kolla in hajpade LELLA JAMES. Souldivan från L.A som enligt programhäftet gjorde succé på festivalen för femton år sedan (Skeppsholmen?) har haft sju radiohits plus två listettor på Billboard. Ett helt album har tillägnats Etta James och har delat scen med flera storheter. Goda förebilder en masse framhålls av en artist som live inte kan låta bli att vara tröttsamt skrikig, som en mycket fattigare upplaga av Millie Jackson, Missy Elliott eller nämnda Etta James (som jag sett och golvats av utomhus i Göteborg). Blev sammantaget en väldigt konstig konsert på cirka 70 minuter. Lämnar flådiga forna jazzpalatset förvirrad.

Ett skäl till min högst berättigade besvikelse beror på omgivningen. Endast två bastanta instrumentalister ansvarar för soundet. Dels en bombastisk trumslagare med ansenlig utrustning driver massivt på likt piskrapp från baskaggen, dels en snubbe på klaviaturer vars slingor inte tränger igenom förrän efter cirka 40 minuter. Smått skandalöst! I hans instrument är en hysteriskt uppumpad bas lagrad till förfång för ljudbilden. Istället för sväng låter det statiskt och vi dränks i obalans. Ytterst tveksamt om liknande stenhård volym förekommit tidigare genom festivalens historia. Frekventa tjatet på publiken att ge större respons är en total felfokusering, dessutom bara onödigt att kräva att lampor ska tändas, eftersom folk faktiskt är med på noterna. I kanske en trekvart var tillställningen fånigt forcerad., oftast med onaturligt extatisk framtoning i en mer än hundraprocentig satsning. Varför vilja köra över en blandad välvilligt inställd publik?

Leela James, hennes två körsångerskor och musikerduon är inte i närheten av att vara på samma nivå som sina. förebilder. Någonstans i hysterin gömmer sig troligen listettan Don´t Want You Back. När jag checkar av mina anteckningar hittas ändå ljuspunkter. I andra låten etableras tillfälligt ett åtråvärt groove. Och jag noterar röstens skärpa och bett och i bästa fall exalterad soulfunk som funkar. Saknar dock elbasist, blås och i viss mån riffande gitarrist. Underhållande referens till suggestiv 80-tals funk á la Mary Jane Girls genomförs. Fragment av framvällande neo-soul borde ha spunnits vidare på. Straka singeln Complicated från 2021 är dock i för hög utsträckning centrerad kring feta beats. Å andra sidan applåderas lusten att referera till svart musikhistoria, exempelvis I Rather Be With Uou (B. Collins).

Sista fasen inträffar en glädjande kontrast. När jag hade gett upp förhoppningen om vettigt ljud frånkopplas basen och trumslagaren tar paus. Trevligt nog tillverkas ballader genom övertygande sång till ackompanjemang av digitalpiano. Förföriska Fall For You i denna avskalade version möts av konsertens största bifall, vilket också beror på att folkhavet framför mig (håller till allra längst bak i salen) vill bli förlösta. I extranumret svänger det plötsligt och kroppen gungar med. Perfekt rytm framkallar feststämning och omedelbart gensvar. Onekligen en konstig konsert med flera olika faser!

26/10 2023

Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Produktive ”klaviatur-hanteraren” Jeff Lorbers katalog består av cirka 25 album, i eget namn eller angivna som Jeff Lorber Fusion. 2018 tilldelades han högst välförtjänst en Grammy för bästa samtida instrumentalalbum. Vill hävda utan att ha skivorna att 70-åringens erfarenhet och raffinerade samspel med utvalda vänner lämpar sig bäst att tillägna sig live. Jag hörde honom minst en gång under perioden då jag kunde använda mitt publikombudskort på Nef. Han har samarbetat med flera av de största namnen inom fusion och funk. Men också gjort mer tillrättalagd ”smooth” jazz och pop som session-musiker (Kenny G, Herb Alpert, Laura Branigan med flera). På Youtube finns videor med honom tillsammans med exempelvis Chick Corea och George Duke.

I höst är hans virtuosa powertrio ute på Europaturné. Betraktar dem på liknande sätt som med respekterade gitarristen Carl Verheyen när han gästade Kungsbacka under pandemin. Gitarristen i all ära. Att han hade anlitat giganterna Alphonso Jonson och Chad Wackerman förlänade det eventet en extra lyster (fick dessutom träffa musikerna efteråt) Jeff Lorbers partners på scen är inga mindre än Jimmy Haslip på elbas och bakom trumsetet den tio år yngre Sonny Emory. Haslip, en av grundarna av Yellow Jackets har jag också sett på Nef och dessutom på Nalen etc. Emory som också är låtskrivare och sångare har senaste sex åren turnerat med Eric Clapton. Annars bygger hans berömmelse på att ha varit medlem i Earth, Wind & Fire, det beat som präglade dansant dänga av B´52:s, att ha ingått i Bruce Hornsby´s band samt samarbeten med Al Jarreau, Steely Dan, Bette Midler, David Sanborn, Phyllis Hyman, Chic, Lee Ritenour med flera.

Konserten behövde flyttas till ett hörnrum på andra våningen där ett ordenssällskap annars håller till. Folk satt antingen kring två långbord eller intog ståplatser. Ljudet var lyckligtvis alldeles lagom dimensionerat. Lorber presenterade merparten av låtarna, fast försmädligt nog var titlarna svåra att uppfatta. Man överraskar genom att lira utan paus. Blev så entusiastisk att jag glömde ta tiden, fast tippar att konserten pågick i halvannan timme inklusive extranummer. Bandledaren trakterade stundtals ett Nord keyboard med vänsterhanden medan den högra tog ut melodislinga på vad jag tror var fender rhodes.

Redan första låten antar olika skepnader, innehåller fräcka övergångar. Vi informeras om att Water Sign och He Had A Hat framförs. Sprudlande optimistiskt sound slår över till avspänt, flödande groove med ypperligt bas-feature. Oklanderlig inledning fungerar delvis som uppvärmning. Sedan blir det åka av i spännande förlopp.

Emory agerar ibland pådrivare. Och efter tv-tre potenta låtar kreeras uppbruten rytmik på förväntat virtuost maner från trion. Avlöses av snärtig, sprittande melodi med makalös leverans från den taggade Haslip som spelat med Lorber under tio års tid.. Noterar att musikernas vidunderliga teknik och deras samhörighet, som så snyggt ramar in låtarna, resulterar i önskvärd livekänsla. Är övertygad om att publiken är mycket nöjd, fast det är musikerna som attraherar i högre grad än kompositionerna. Tekniken förlöser och förhöjer värdet på låtarna tillgängliga på studioinspelningar. Otroligt smidiga bassolon lägger ett par gånger grunden till vidare instrumentala konversationer. Med infallsrika betoningar styr melodimakaren skeendet på sina tangenter, med avbrott för intron och solon från basist respektive batterist.

När rytmsektionen anförd av sammanhållande kraften Haslip drar iväg svänger det hejdlöst. Associerar hans prägling lika mycket till legendaren John Entwistle som till genrekollegan Jeff Andrews. Sonny Emorys bedrifter är egentligen ett kapitel för sig. Kännetecknas i egna upptåg av en snabbhet vars blixtrande kaskader kan konkurrera med overkligt snabba trummisar inom speed metal. Vid ett par hisnande utbrott var det som om han vistades på en annan planet, gick loss kopiöst. Kul och smått chockerande uppvisning i denna kontext! Givetvis tillför han i övrigt ett tajt och läckert groove och i ett par sekvenser behagliga kontraster i långsamt, framglidande beat.

Svängigt popfusionbeat i medium tempo genererar glipor att brodera i, vilket Haslip förvaltar strålande. Det stretchas ekvilibristiskt inom ramarna i en av deras favoriter, som sägs fokusera på den svåröversatta musiktermen ”chops”. What´s New presenteras liksom den av flera hip hop stjärnor samplade Rain Dance från 1979. Efter en subtilt luftig låt garnerad med vispspel växlas över till den bekymmerslöst lediga stil man brukar benämna som Västkust-sound. Kan ha varit Tune 88. Kanske en illusion, tycker mig höra att fragment från andras hits vävts in. Ett avspänt gung med aptitligt häng bevisar sannerligen att trion kommunicerar på samma våglängd. Värt att ånyo betona vad man visste på förhand. Nämligen hur oerhört tajt dessa tre kapaciteter interagerar.

På begäran serveras ett extranummer vars titel indikerar att en av orgeljazzens och boppens funkiga ambassadörer hyllas, nämligen Horace Silver. Denne pionjär tillägnas en underbart pulserande melodi. Initiativrika Lorber och Haslips flinka fingrar upprättar en avancerad dialog. Här får vi en groovig anrättning där vad jag brukar kalla självgående sväng uppstår.