Manus: Per Umaerus och ensemblen
Regi: Robert W Ljung
Ansvariga för scenrum/ föreställning: Pepperland, Robert W Ljung, Anders Johansson samt Göteborgs Stadsteater
Kostym: Hélène Otterbeck
Mask: Maria Agaton
Ljud: Dan Andersson
Ljus: Anders Johansson
Musikaliskt urval: Micke Isacsson och ensemblen
Musik: The Beatles
På scen: Marta Andersson-Larsson, Micke Isacsson, Benny Karlsson, Stephen Sahlin, Per Umaerus, Mathias Gian Kündig och Stefan Sporsén
Premiär 27/10 på Stora scen
Spelas till och med 3/1 2024
Minns jag rätt har två uppsättningar av världens främsta Beatles-tolkare (enligt sir George Martin) recenserats. Dels den om milstolpen Sgt. Pepper där Adde Malmberg intervjuade gäster i samband med halvsekels-jubiléet. , dels den centrerad kring hur The Fab Four arbetade i studio efter att turnerandet lagts på hyllan. Har därtill sett shower på Nef och i Mölndal då Pepperland (före detta Lenny Pane) i första hand beter sig som det förstklassigt ensidiga coverband de är.
När jag beträder den röda mattan och står vid inre entrén kommer jag i trevligt samspråk med vd och nya konstnärlige ledaren. Påminns om att det är på dagen 60 år sedan Beatles framträdde på Cirkus, ett stenkast från Stadsteatern. Blev inte klarlagt, underligt nog, om någon ur premiärpubliken var där i sin ungdom. Själv är jag åtminstone fem år för ung för att utgöra målgrupp. Ändå finns vaga minnen jämte ett par singlar plus ett biobesök med mamma för att se Let It Be. När nördiga Beatles-arkeologerna ställde samman sin föregående produktion, upptäcktes att det fanns mer att berätta, fler låtar som förtjänade att lyftas fram. Därför en ny uppsättning som sannolikt kommer bli lika populär för olika åldrar. De som var med när det begav och senare generationer musikintresserade. Pepperlands Per Umaerus deklarerade när Stadsteatern presenterade innevarande säsong inför två fullsatta salonger, att han och antagligen ingen annan i bandet fanns till när Beatles spelglädje golvade tonåringar på Cirkus, fast recensenterna pinsamt nog inte fattade grejen. Något som Stefan Sporsén gör oss varse.
Kan inflikas att jag är mer än måttligt intresserad av vad de fyra från Liverpool åstadkom innan de ens passerat 30-års strecket, fast jag bara sett utdrag ur och analyser av Peter Jacksons tredelade långa dokumentär Get Back. Däremot lästes i somras mycket gedigen och utförlig biografi om Paul McCartney. Berikande läsupplevelse! Och tidigare i höst recenserades Stockholm Voices live och på skiva, vilka tolkar McCartney i jazztappning. Kom på att en av mina allra första konserter utan föräldrar var när Wings kom till Scandinavium 1972 (min morbror presenterade faktiskt konserten) och cirka tjugo år senare såg jag Ringo Starr och hans All Star Band på Heden. Bara halvannan månad efter att John Lennon skjutits ihjäl studerade jag i ett England chockat över dådet. I Sverige sände P3 (Eldorado) ett två timmars extrainsatt hyllningsprogram, vilket nog många i min ålder minns. Äger förresten en pubspegel med Lennon i profil som motiv plus att refrängen till Imagine bifogats. Hans Give Peace A Chance finns vackert inkluderad i föreställningen.
Den lavinartat växande hysterin och den dramatiska konstnärliga utvecklingen ter sig i backspegeln ofattbar. Man hade ju fått tummen ner hos Decca. Ojämna debuten producerad av legendaren George Martin påvisar potentialen, men den skvallrar inte om vad komma skulle. När Pepperland grandiost river av en snabbversion av första fullängdaren, uppstår samma känsla som när jag såg Backbeat, lyckad bio-pic i svartvitt. Såväl Pepperland som musikerna på soundtracket befinner sig på en högre konstnärlig nivå än Beatles anno 1963. Nämnda turné i Sverige hade planerats med Trio Med Bumba som huvudakt, en komiskt beslut skrikande tonårstjejer raskt såg till att ändra på. Att Beatles minus Ringo starr redan var fabulöst sammansvetsade sedan intensiva maratonspelandet i Hamburg ska inte underskattas, utgjorde ett fruktbart embryo i vidare, hisnande utvecklingskurva..
Tillbaka till Pepperlands nya produktion. Man fortsätter på inslagna vägen att också lansera kvinnligt perspektiv. Följaktligen har programhäftets essä skrivits av skribenten och programledaren Anna-Charlotta Gunnarsson (sågs tidigare i år som konferencier på Manifest-galan) som föddes när Beatles splittrades. Väsentligt yngre torde Marta Andersson – Larsson vara, sopran som gjorde avtryck på samma scen i lysande bakom kulisserna- stumfilms-pastisch härom året. I Yeah! Yeah! Yeah! ikläder hon sig med auktoritet rollen som Yoko Ono. Med besked tar hon plats som kavat kvinna! Uppskattar frejdigheten, lärorika berättelserna och glimten i ögat. I denna polariserande och skrämmande tid behövs en glädjespridande gemensam källa mer än någonsin. Pepperlands nostalgikick skulle kunna utgöra den lägereld att samlas kring som Hylands hörna när Beatles nådde sin kulmen.
Kan inte nog understryka att samtliga på scen, finurligt instruerade av regissör och av impulser från bandmedlemmar, ständigt löser upp fiktionen. Hur naturligt som helst porträtteras historiska personer, dokumenterade anekdoter ageras fram.. Scener som kommenteras när de klivit ur rollen och på ett mycket underhållande sätt pendlas emellan deras olika jag och vad som ska gestaltas. När Pepperland flyttar in på Stadsteatern förvandlas de till något oändligt mycket större än ett tributband. Två som på ett förbluffande vis odlat sina dramatiska talanger och tajming är trumslagaren Benny Karlsson och basisten (ofta spelandes karaktäristisk Höfner). Karlsson undervisar i Bennys beat-skola och Giam Kündig glänser som bland annat porträttlik demonproducent. Stephen Sahlin frontar också på egen hand Stefan Sporséns komiskt teatrala aktioner tillför också åtskilliga leenden i publiken. Han äntrar scen som tokrolig robot/ avatar i silvrig utstyrsel med knasig röst för att övergå till att gestalta en allt i allo-fixare. Kul!
Ljudet är kristallklart och på lagom nivå, spetsigt och fett om vartannat. Ljuset bäddar in och speglar snyggt skiftande stämningar. Belamrade vridscenen utnyttjas maximalt. innehåller en mängd pinaler, ett flertal klaviatur- och stränginstrument. Indiska äventyret 1968 återskapas mästerligt direkt efter paus. Stor möda har framgångsrikt lagts på att utforma scenkläder och frisyrer. Manus som Per Umaerus knåpat ihop med god assistans måste i vanlig ordning betecknas som föredömligt. Knappologisk trivia blandas fiffigt med omvälvande händelser.
Föreställningens längd anges till två och halv timma inklusive paus. När jag fått ut min rock i garderoben hade över tre timmar passerat sedan första ackorden i Magical Mystery Tour. Absolut ingen i den saliga premiärpubliken kan ha beklagat tidsöverdraget. Inte heller att beprövade scener från tidigare uppsättningar togs fram, inklusive odiskutabla favoriter hos både utövare och mottagare vilka var en repris från föregående show. Var längden felkalkylerad eller blev man extra inspirerad av premiärpublikens bifall? Faktum kvarstår att omslutande värme sprids i och med världens bästa singel (de två A-sidorna) och gåshud framkallas i avslutande trilogi plus skämtsamt appendix från Abbey Road. Andra akten kan rent dramaturgiskt kritiseras för att falla i sär. Men man gör klokt i att bortse från dess disparata natur. Och ska man vara löjligt petig är inte all musik från Beatles eftersom smakprov ges på låtar komponerades av dem som soloartister.
Något man tänker på denna gång bortsett från hur en komisk och dramatisk ådra kontinuerligt växt fram i gruppen, är vilken för ändamålet lysande vokal förmåga man besitter. Stämsången hos multiinstrumentalisterna hänför.
Ska försöka avrunda en exalterad text genom att kika i anteckningarna. Noterade att snäll pop varvas med oborstade alster, ett förhållande som bidrog till Beatlemania. Vi delgavs nyheten om kommande sensationellt släpp i november av outgiven singel med pålägg, vilket den observante kunnat läsa om. Beatles utforskande pionjäranda demonstreras lysande i framföranden av exempelvis Tomorrow Never Knows och I´m The Walrus (det utflippat utdragna outrot skippas).som jag för övrigt spelat på Every Vinyl Tells A Story på Bengans. Fick lära mig att temat i Because influerats av Månskenssonaten. En av åtskilliga musikaliska fullträffar var något otippat versionen av George Harrisons I, Me Mine. En annan bedrift var hur de tog sig an While My Guitar Gently Weeps med feature på elgitarr av Micke Isacsson. Marta Andersson-Larssons tonsäkra aningen veka sopran. En överraskning som refererar till jazzig music hall i melodi signerad Jim McCartney (Pauls pappa) toppad av mycket blås. Av allehanda oklanderliga instrumentala insatser, förtjänar ett par trumpetsolon av Stefan Sporsén jämte Benny Karlsson solida trumspel och Stephen Sahlins intro till Hey Jude särskilt beröm.
Som framgått en mycket underhållande uppdaterad version av Yeah! Yeaj! Yeah! All härlig musik framstår nästan som en bonus, i en sprakande konsertföreställning med intelligent inlagd dramaturgi. Fram till sista halvtimmens eufori bidrog dess rytm till att publiken lever sig in i vad som sker på scen. Sedan blir det publikfrieri som klarar sig utan regi. Vi behöver under rådande omständigheter definitivt sådan här samvaro och trivselkänslor, att få berusa sig på högklassig musik och underfundiga scener på dokumentär bakhrund.