28/10 2023
Utopia vid Stigbergstorget i Göteborg
Sara Aldén släppte en ep som recensenten Bengt Eriksson rosade, särskilt Aldéns röst. I mars kommer första fullängdaren från en välutbildad 34-årig artist från Sala, som studerat åtskilliga år på Musikhögskolan i Göteborg. Läser för närvarande till en master om jag har fått fram rätt uppgifter. En mentor där har varit professor Anders Jormin, fast för närvarande är Isabella Lundgren verksam som sådan. Det var för min del premiärlyssning, därför kan fastslås att ytterligare en profilerad sångerska upptäckts.
Fick en pratstund i samband med konserten över två set på populära jazzkrogen. Aldén kände lustigt nog igen mig. Vi pratade i första hand om favoritröster, fick omgående bekräftat att hon som är aktiv i nätverket IMPRA älskar Norma Winstone.. (vi var båda på hennes konsert nyligen i Stockholm). Den upprymda sångerskan omgav sig av två diskret spelande musiker. Vikarien på flygel heter Gustav Elg Tyskling och på kontrabas syns Daniel Andersson. Elg Tyskling har jag haft förmånen att höra tidigare. Inrepeterade repertoaren var inte omfattande, vilket fick till följd att när en musicerande stammis infann sig var giget redan över. Istället för att sträcka ut betonades närvarokänslan, vilket gjorde att trion tidvis trollband krogpubliken. Lyssnades uppmärksamt när innerliga tongångar prioriteras framför partymusik. Med siktet inställt på internationell marknad sjungs det på engelska.
Man öppnar med slingrande introspektiv melodi som avlöses av ett inkännande arr på finstämda Moon River. I nästa låt vars refräng lyder Someday My Dream Come True träder musikerna fram i helfigur. Första set kulminerar i Let Go vars berörande patos från Aldén tar sig in i vårta hjärtan. Sedan sker vokal akrobatik i en tungvrickare som med emfas förmedlar hur galna vi kan bli när vi förälskar oss. Låten drivs på av inspängda monologsekvenser. Karismatiska Aldén och den lyhörda ackompanjerande duon kännetecknas av ett starkt uttryck som går hem.
Sveps iväg efter paus av en stämma med imponerande omfång i suggestiv scat. Efter standarden Can´t Take That Away Frpm Me serveras titelspåret från aviserade albumet. There´s No Future. Det förmedlas med djup inlevelse. Elg Tyskland levererar finurlig stride-sekvens i ett stick och Billie Holiday tolkas med hängivenhet. Apropå feministens inspirationskällor får vi veta att nämnda ep fått sin titel efter berömd essä av Virginia Woolf, som råkar vara en författarpionjär jag läst med stor behållning. (Vann till och med delat förstapris i tävling efter att ha recenserat Mrs. Dalloway.)
I 30-tals hitten Georgia On My Mind som blev en listetta för Ray Charles exponeras ansenliga röstresurser. i en tolkning som inte försöker imitera black music. Gripande ballad om att våga misslyckas framförs a cappella. Som extranummer på en strålande sammankomst bjuds på annorlunda, avskalad version av What A Wonderful World. Om ni undrar över Daniel Anderssons insats ska påpekas att han i skym undan skötte sin roll utmärkt, gav förväntad stadga åt trions snygga arr. Av mina anteckningar framgår att Sara Aldéns glädje att få framträda med sin vokala teknik inte går att ta miste på. Hon tillhör inte dem som ransonerar sin kapacitet. Känslorna ska ut och beröra mottagarna.