• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Judas Priest är ett säkert kort

7 juni, 2015 by Redaktionen

Metal God

Jag gillar verkligen Judas Priest och har sett dem live en handfull gånger sedan mitten av åttiotalet. Jag har aldrig lämnat en spelning med bandet och varit besviken. För fem år sedan såg jag dem här på Sweden Rock och jag tyckte de var ruskigt bra. Mina förväntningar då var ganska lågt ställda eftersom det trots allt var över tjugo år sedan jag då såg dem senast. Många hjältar falnar och faller på den tiden. Men de blåste skallen av mig med eufori och glädje. När det då utannonserades att de skulle avsluta festivalen även detta år så blev jag både glad och rädd. En vacker dag har ju alla hjältar passerat sin topp och kanske fanns risken att så skulle skett med prästerna i år. Men artistbokningen på Sweden Rock hade koll på läget.

Gitarr GodEnergin som tillförts bandet med den nye gitarristen Richie Faulkner, verkade ha gett en rejäl boost till allt från sången till spelglädjen. Jag tyckte hans spelstil på många sätt påminde om Randy Rhodes men andra omkring mig, som säkert vet bättre, tyckte han påminde om Zakk Wylde. Inte de sämsta förebilderna. Skönt nog slapp vi allt för vidlyftiga gitarrsolon även på denna spelningen. Det kan annars ta ned humöret rejält.

Hitparaden med låtar från bandets långa karriär är inte att leka med. Det staplas slagdängor på varandra och publiken är med på noterna. Allsång i var och varannan låt och stora jubel såväl efter låtarna som mitt i dem. Mitt i publikhavet är förbrödringen total och så gott som alla omkring mig ler med hela ansiktet. Det här är festivalrock när den är som allra bäst.

En fundering under konserten handlar om hur många lastbilar de har som fraktar Halfords scenkläder och annan rekvisita. Han går ut mellan i stort sett varje låt och kommer in i någon ny klädnad. Det är fler klädbyten än på en genomsnittlig Eurovisionfinal. Den 63-årige sångaren har rösten i behåll. Ja han sjunger faktiskt bättre än för fyra år sedan. Det teatraliska framträdandet blir aldrig löjligt utan varje scenförändring har sin plats i texter och musik. Det står ”Metal God” på den första ryggpatchen han har på sig, och få har förtjänat det epitetet bättre än Rob Halford.

Artist: Judas Priest
Plats: Sweden Rock Festival
Betyg: 5

Arkiverad under: Musik, Recension

Voltfestivalen – rapport från den sista

7 juni, 2015 by Redaktionen

volt2015

Voltfestivalen
Uppsala konsert och kongress
Lördagen den 6:e juni 2015

Tidigare i våras kom chockbeskedet: årets upplaga av endagsfestivalen Volt, den sjunde i ordningen, blir den sista. Att skriva någon minneskrönika vore inte riktigt på sin plats för mig, eftersom jag endast varit på fyra av dessa sju kvällar, och inte riktigt vet hur det såg ut i början, men det är ändå svårt att inte tänka tillbaka på de upplevelser en haft under dessa Volt-kvällar.

Jag har fått se den forne Kraftwerk-medlemmen Wolfgang Flür uppträda som Musik Soldat, jag har upplevt poesiuppläsning av Stig Larsson som tonsats av gruppen Differnet och flera spelningar med Andreas Tilliander (som mestadels spelat under namnet Mokira men även TM404). Men utöver de flertalet musikaliska upplevelserna har det varit mycket lekfullhet, experimenterande och förhandsvisningar på t.ex. applikationer under utveckling. Tyvärr har de sistnämnda fått stryka på foten alltmer sista tiden, och de två sista kvällarna har inte ens ovanvåningen varit öppen. I fjolas hade de åtminstone avsatt en korridor där besökarna kunde koppla in sina smartphones för att vara med och skapa musik. I år hade de inte ens något sådant. Vilket känns lite tråkigt, faktiskt.

I sal C inledde den Uppsala-baserade konstnären tillika musikern Anna Karin Brus (som även är medlem i Differnet) kvällen med ett audiovisuellt självporträtt med hjälp av stulna selfies. Hon projicerade alltså kända porträtt (där hon photoshoppat in sitt egna ansikte) på en plåtvägg hon målade på för att lyfta fram just den bildens starkaste drag. Till en början trodde jag hon bara låtsades måla, och att de ljusare partierna som uppstod var en del av projiceringen, men icke. Hon bar inte snickarkläder fulla med färg inte för intet. Varje penseldrag skapade ljud, som blev en del av det hav av oljud som tillsammans skapade ljuv musik. Likaså den bullrade plåtväggen på likt en åskig höstkväll under vad som inte kan kallas konsert utan snarare konstnärligt performance.

Med anledningen av den uteblivna övervåningen gick jag neråt istället, där folk halvlåg i de något speciella sofforna som var utplacerade i foajen. Intill dem fanns det en DJ som underhöll med musik, men speciellt många som lyssnade tycktes det sällan vara (än färre som dansade där). Dock var det mer drag inne i D-salen alldeles intill där det konstant var mycket publik som bjöds på bra musik. Två livekonserter, Sonae och Xosar, hanns också med i lokalen under aftonen.

I våras var jag på konsert med I Break Horses där Uppsala-bördiga Klara Lewis agerade som förband. Därför var hon ett givet stopp för mig under kvällen, och visst kom hennes mardrömslika oljud till sin rätt när hon fick än mer tid att uppträda och allt fokus låg på henne och inte vad som skulle komma därefter. Men att lyssna till hennes musik är inte som att lyssna på vanlig radiopop direkt, utan är snarare mer meditativ i sin karaktär. Kanske var det därför några få stod och dansade, men de allra flesta bara satt ned och satt stumma och stirrade in i de lika mardrömslika filmprojektionerna. Allra bäst blev det att sitta ned och bara blunda.

Något av det bästa med att vara på en festival, även om den råkar vara under en dag och i ett stort stålskellet, är att inte alltid veta vad en vill se och uppleva. Att bara strosa omkring och kraschdyka in i någonting en aldrig hört talas om tidigare, oavsett om det är på Bråvalla, Roskilde eller Volt, är så himla mäktigt. Nya världar öppnas; och så skedde igår när jag helt ovetandes ramlade in på spelningen med Quiltland i Sal C, där minimalistiskt blippande ala Berlinsk underground-klubb eskalerade till mäktig arenapopp för större fotbollsarenor. Hoppas innerligt jag får möjlighet att se henne fler gånger framöver, speciellt in-house där hon tycks känna sig som hemma.

Som enda Sverige-spelning uppträdde Mokira därefter i C-salen. Det hade i förhand utlovats bli ett helt nytt set med lovande dubb (liksom tidigare) men öppningen påminner starkt om ljudläggningen av hans egna Tomas Tranströmer-hyllning, dock utan text. Kanske har han planer på att släppa den löst också. Hursom spelar det inte så stor roll, det är bra och väldigt dansant. Likt resten av hans spelning. Det är alltid lika spännande att se honom vrida på rattar och slå på trummaskiner. Att det också är helt nytt material gör att hans sista spelning på Volt blir mer än en i mängden. Även om visst material kan kännas igen sen tidigare, men det tycks mer bero på försök till utveckling genom att återbesöka gammalt material och sedan bygga vidare därifrån. Han är pionjär inom sitt område men lutar sig inte tillbaka på gamla meriter utan använder dem snarare för att komma framåt. Resultatet är igenkänningsbart men spännande. Publiken hyllar Tilliander mot slutet och visar innan dess uppskattning genom dans. Mycket bättre hade det inte kunnat bli.

Därefter börjar jag gå hem, jag är trött och känner mig lite nedstämd. Riktigt varför kan jag inte sätta fingret på. Kanske för att jag fått vänta lite mer än vanligt eftersom den översta lekhörnan återigen var avstängd? Knappast över bokningarna i alla fall, som alla höll toppklass. Nej, det beror snarare på en någon tom begravningskänsla. Det blev nämligen en bra festival bland andra, men inget extraordinärt. Arrangörerna tycks inte ha hört ordspråket att det är bättre att brinna ut än att långsamt slockna. För det var precis vad de gjorde. Slocknade. Och även om jag velat stannat kvar och tackat dem för dessa år med all underbar musikupplevelser i olika former, tänker jag på hur volten har slocknat och hur Uppsala förlorat en viktig musikscen. Och det regnade inte ens.

Arkiverad under: Musik

Skivrecension: SOAK – Before We Forgot How to Dream


7 juni, 2015 by Petter Stjernstedt

soak

Artist: SOAK
Titel: Before We Forgot How to Dream
Betyg: 3

SOAK levererar ett fint första album med flera beröringspunkter, en debut som lovar gott inför framtiden. Men i längden når hon inte fram då ledan och tristessen slår till.

Med en smärtsam stämma sjunger den 16-åriga Bridie Monds-Watson från Irland, om tonårsångest, skilsmässa och olycklig kärlek. Inledningsfrasen ”A teenage heart is an unguided dart” sammanfattar skivan. Before We Forgot How to Dream är träffsäker, som en dartpil rakt i hjärtat på den oskuldsfulla ungdomen, vibrerande och vacker, fylld med smärtsamma minnen och jobbiga känslor som hör tonåren till. B a noBody är en uppväxtskildring med en Bridie i identitetskris, en perfekt liknelse av övergången från tonåring till vuxen. “Blud” behandlar föräldrarnas skilsmässa, ett i popmusiksammanhang ovanligt ämne, här framfört med styrka och fysisk närvaro.

Bridie, idag en tuff och självsäker artist iklädd silvrig jacka och slitna jeans, fick sitt genombrott 2012 då Chvrches valde att släppa singeln Blud på deras label Goodbye Records. Tre år tidigare tog hon upp gitarren för första gången och började skriva egna låtar, flera av vilka hamnat på debutplattan Before We Forgot How to Dream.  Det är naivt och känslofyllt, personligt och naket, med Bridies vackra sångröst som ledsnöre i en kall och bräcklig värld: “They dont know what love is. Throwing it around like its worthless.”

Musiken, en blandning av soul och folk med inspiration från brittiska The Foals och the 1975, är fin och avskalad; med piano, akustisk gitarr och stråkar. Men få låtar sticker ut. Förutom fiolbaserade A Dream to Fly och orkestrala Oh Brother låter låtarna snarlika. Melodierna flyter ihop och blandas samman. Bridies debutalbum saknar dynamik och spänning. Och Bridie befinner sig stundtals farligt nära tråkighetens brant. Det räcker inte med att ha känslofyllda texter för att skapa ett bra album. Det krävs en indrapering i spännande musik och ett bibehållet engagemang hos lyssnaren från början till slut.

Med Before We Forgot How to Dream lyser en ny ung talang upp en klarblå pophimmel. Men lyskraften är svag. Bridie Monds-Watson har känsla men musiken blir enahanda. 
Before we forgot have to dream har sina stunder, men når inte hela vägen.

Text: Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Before We Forgot How to Dream, SOAK

Jerusalem håller fanan högt

6 juni, 2015 by Redaktionen

Jerusalem är slitvargar inom kategorin kristen hårdrock, företrädesvis på svenska.  När de nu spelar på Sweden Rock Festival  samlar de en liten men hängiven publik som sjunger med i texterna.  Bandet är spelskickligt  och energiskt. Ulf Christianssons röst låter lika bra som den alltid gjort.
Störst jubel möter de förstås i klassikern Pappa vem har gjort?
Lite samma fenomen som för progrocken ställs man inför här.  Publiken är liten på en bred festival.  En solig eftermiddag framför den bästa scenen borde det kunnat vara en större publik, men genren är smal och den djävulska musikens andra representanter lockar fler av de svartklädda.

jerusalem

För mig är det en hel del nostalgi att se det här bandet  igen. Jag förvånad över att de flesta texterna fortfarande sitter i bakhuvudet. Under min uppväxt i Dalsland såg jag Jerusalem många gånger,  i skolaulor, på sommarfester och i kyrkor. De var illa sedda bland de äldre frikyrkliga medlemmarna medan vi unga älskade det. Som grundaren av Frälsningsarmén sa: varför ska djävulen ha all bra musik? I grunden spelat de rak och bra melodiös hårdrock och budskapet blir inte irriterande eller påträngande, men är ändå inte suddigt eller halvkvävt. Det går inte att ta miste på att de tror på sitt budskap.

-De säger att religiösa människor kan inte spela rock’n roll, men det skiter jag i, säger Christianssons och får skratt och applåder.

44 år har Jerusalem spelat,  turnerat och gjort skivor. Äntligen har de fått komma till landets största rockfestival och det var faktiskt på tiden.

Artist: Jerusalem
Plats: Sweden Rock Festival
Betyg: 3

Arkiverad under: Musik, Recension

Några frågor till Mariette som gjort årets Pridelåt

6 juni, 2015 by Rosemari Södergren

mariette2015

Marietta gör årets Pridelåt. Kulturbloggen fick chansen att ställa några frågor till henne.

En uttjatad fråga, men trots allt aktuell: Hur känns det att ha skapat årets Pridelåt?
– Det känns väldigt stort! En ära såklart att vara ambassadör för Stockholm Pride!

Hur vill du beskriva årets Pridelåt?
– ”My Revolution” är en glad uptempo låt som har budskapet: Följ din magkänsla, gör revolution mot saker du inte vill ha i ditt liv!

Hur har du jobbat fram den?
– Tillsammans med Linnea Olsson och Fredrik Samsson en tisdag i april… Vi skrev den på vår första ”date”, det gick väldigt snabbt som det brukar göra med bra låtar.

Vad betyder Pridefestivalen för dig?
Glädje, öppenhet och en av Sveriges viktigaste veckor. En frizon för alla

Hur många gånger har du medverkat där?
– Jag har spelat där tre gånger, och det är alltid sååå himla kul! Ser fram emot att spela där iår igen med min nya singel och pridelåt ”My Revolution

Hur ser vårt samhälle ut när det gäller allas lika rättigheter och Prides frågor, tycker du?
– Sverige har kommit väldigt långt i dessa frågor, vi är helt klart en förebild men det finns mer att göra … Det finns fortfarande väldigt mycket okunskap ute i landet. Det glädjer mig att nya Pridefestivaler poppar upp även i mindre städer, Pride gör ett fantastikst jobb men vi behöver fler som ansluter för att verkligen göra skillnad..

Du släpper snart en EP. Hur har du jobbat med den och med vilka musiker? Hur vill du beskriva din kommande EP?
– Jag är så stolt över min EP! Jag har fått den stora äran att jobba med helt fantastiska låtskrivare och producenter, allt från ”The Family” som nyligen vann ESC med ”Heroes” samt en amerikansk tjej som bla skrivit Rihannas FourFive seconds. Andra som jag jobbat med är Ace Wilder, Linnea Olsson, Miss Li, Sonny Boy, Fredrik Samsson och Smith&Thell.

2008 släppt du ett egenproducerat album under artistnamnet MaryJet. Använder du fortfarande det namnet ibland eller är det Mariette helt och hållet nu?
– Från och med i år är det Mariette som gäller, nytt år, nytt sound, nytt material. Så MaryJet har gått i pension!

Är det någon skillnad på musiken du skapar under de olika namnen?
– Det är fortfarande samma tjej bakom musiken men jag har utvecklats som låtskrivare och artist så det är klart att det låter annorlunda nu men det är inte en ny genre.

En sak jag missade förra året var när du spelade tillsammans med Ace Wilder. Hur var det?
– Kul! Alice har blivit en god vän samt är en grym artist. En riktigt rolig sommar, fick vara med om många roliga gigg och myscket skratt!

mariette2Vad väntar dig i sommar och i höst, har du någon turné på gång?
– Jaaa, sommarturnen drar igång denna vecka med mitt nya band och det känns magiskt!

Var bor du?
– Hägersten

Hur lever du privat? Sambo? Gift? Singel?
– Sambo/Singel

Jobbar du heltid med musiken?
– Mer än heltid

Vad gör du när du inte sysslar med musik?
– Sover

Arkiverad under: Intervju, Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 555
  • Sida 556
  • Sida 557
  • Sida 558
  • Sida 559
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in