I Break Horses
Uppsala konsert och kongress, B-salen
Betyg 4
Det är inte alltid lätt att agera förband. Alltför ofta ser publiken den första akten som någonting tidsödslande och som onödigt fokusförflyttande från huvudanledningen till att de kommit till konsertlokalen just där och då. Och under gårdagens konsert med I Break Horses fick Uppsalatjejen Klara Lewis den tuffa uppgiften. Och även om bara en bråkdel av den publik som skulle bli under kvällen närvarade under denne första timme visade hon självsäkert upp sin ljudkonst. Hon svävar elegant mellan ljudbilder av religiösa undertoner, David Lynch-mardrömmar och utomkroppsliga rymdfärder. Trots, eller snarare tack vare, att hon rör sig långt ifrån den kommersiella mellanfåran av elektronisk musik lyckas hon på allvar förlösa våra själar från våra kroppar och låta dem dansa på egen hand. Och det är en känsla jag inte kan få nog av.
Men om Klara höll hand med våra själar, greppar istället Maria Lindén tag om våra fysiska kroppar och skakar om oss med sin Shoegaze-electro som sprudlar av såväl glädje som dans. Tyvärr var ljudet lite väl lågt till en början, men det styrdes upp ganska så omgående. Efter lite pianoplinkande ställde hon sig vid synthen – där hon uppenbarligen hör som mest hemma – och levererade 80-talsdoftande filmmusik, som om hon och Fredrik Balck flörtar lika mycket med Nicolas Winding Refn som med publiken.
Tyvärr blev det lite teknikstrul i början, men det var ändå någonting som snabbt klarades upp och inte förstörde kvällen nämnvärt (annat var det när jag såg Slagsmålsklubben på bottenvåningen i samma hus några år tidigare, där konserten avbröts lite titt som tätt under längre stunder). Dock var publiken mer av en mood-killer än den lilla incidenten; trots uppmaning från bandet om dans var det mycket få som tycktes villiga att röra sig rytmiskt till framträdandet, inte ens när trummorna lät som starkast. Men mot slutet, när indierockgitarren började yla friskt, var det trots allt fler som vågade lossa på tyglarna och låta känslan styra över förnuftet. Det är ett gott betyg i sig.
Allt som allt var det en mycket lyckad kväll, även om publiksiffran verkade oförtjänt låg. Jag tycker faktiskt synd om alla Uppsalaiter som missade denna helafton, speciellt som biljettpriset var så lågt, men så är det också tydligt att det här bandet är ett typexempel på att ”en inte blir profet i sitt egna land” eftersom de tycks dra betydligt större publiker utanför Sveriges gränser än inom. Men de som ändå haft vettet att ta sig dit fick en rejäl upplevelse värt så mycket mer än biljettpriset.
Även om konserten i helhet var lyckad, med bra tempoväxlingar och sparsmakat mellansnack, kunde jag ändå känna att det var betydligt bättre drag i dem när de spelade på Roskildefestivalen, och den explosiva första avslutningslåten borde ha sparats till andra encoren som fick avsluta kvällen alldeles för lågmält. Men förutom den konstiga prioriteringen var allt som gott som på topp.