Voltfestivalen
Uppsala konsert och kongress
Lördagen den 6:e juni 2015
Tidigare i våras kom chockbeskedet: årets upplaga av endagsfestivalen Volt, den sjunde i ordningen, blir den sista. Att skriva någon minneskrönika vore inte riktigt på sin plats för mig, eftersom jag endast varit på fyra av dessa sju kvällar, och inte riktigt vet hur det såg ut i början, men det är ändå svårt att inte tänka tillbaka på de upplevelser en haft under dessa Volt-kvällar.
Jag har fått se den forne Kraftwerk-medlemmen Wolfgang Flür uppträda som Musik Soldat, jag har upplevt poesiuppläsning av Stig Larsson som tonsats av gruppen Differnet och flera spelningar med Andreas Tilliander (som mestadels spelat under namnet Mokira men även TM404). Men utöver de flertalet musikaliska upplevelserna har det varit mycket lekfullhet, experimenterande och förhandsvisningar på t.ex. applikationer under utveckling. Tyvärr har de sistnämnda fått stryka på foten alltmer sista tiden, och de två sista kvällarna har inte ens ovanvåningen varit öppen. I fjolas hade de åtminstone avsatt en korridor där besökarna kunde koppla in sina smartphones för att vara med och skapa musik. I år hade de inte ens något sådant. Vilket känns lite tråkigt, faktiskt.
I sal C inledde den Uppsala-baserade konstnären tillika musikern Anna Karin Brus (som även är medlem i Differnet) kvällen med ett audiovisuellt självporträtt med hjälp av stulna selfies. Hon projicerade alltså kända porträtt (där hon photoshoppat in sitt egna ansikte) på en plåtvägg hon målade på för att lyfta fram just den bildens starkaste drag. Till en början trodde jag hon bara låtsades måla, och att de ljusare partierna som uppstod var en del av projiceringen, men icke. Hon bar inte snickarkläder fulla med färg inte för intet. Varje penseldrag skapade ljud, som blev en del av det hav av oljud som tillsammans skapade ljuv musik. Likaså den bullrade plåtväggen på likt en åskig höstkväll under vad som inte kan kallas konsert utan snarare konstnärligt performance.
Med anledningen av den uteblivna övervåningen gick jag neråt istället, där folk halvlåg i de något speciella sofforna som var utplacerade i foajen. Intill dem fanns det en DJ som underhöll med musik, men speciellt många som lyssnade tycktes det sällan vara (än färre som dansade där). Dock var det mer drag inne i D-salen alldeles intill där det konstant var mycket publik som bjöds på bra musik. Två livekonserter, Sonae och Xosar, hanns också med i lokalen under aftonen.
I våras var jag på konsert med I Break Horses där Uppsala-bördiga Klara Lewis agerade som förband. Därför var hon ett givet stopp för mig under kvällen, och visst kom hennes mardrömslika oljud till sin rätt när hon fick än mer tid att uppträda och allt fokus låg på henne och inte vad som skulle komma därefter. Men att lyssna till hennes musik är inte som att lyssna på vanlig radiopop direkt, utan är snarare mer meditativ i sin karaktär. Kanske var det därför några få stod och dansade, men de allra flesta bara satt ned och satt stumma och stirrade in i de lika mardrömslika filmprojektionerna. Allra bäst blev det att sitta ned och bara blunda.
Något av det bästa med att vara på en festival, även om den råkar vara under en dag och i ett stort stålskellet, är att inte alltid veta vad en vill se och uppleva. Att bara strosa omkring och kraschdyka in i någonting en aldrig hört talas om tidigare, oavsett om det är på Bråvalla, Roskilde eller Volt, är så himla mäktigt. Nya världar öppnas; och så skedde igår när jag helt ovetandes ramlade in på spelningen med Quiltland i Sal C, där minimalistiskt blippande ala Berlinsk underground-klubb eskalerade till mäktig arenapopp för större fotbollsarenor. Hoppas innerligt jag får möjlighet att se henne fler gånger framöver, speciellt in-house där hon tycks känna sig som hemma.
Som enda Sverige-spelning uppträdde Mokira därefter i C-salen. Det hade i förhand utlovats bli ett helt nytt set med lovande dubb (liksom tidigare) men öppningen påminner starkt om ljudläggningen av hans egna Tomas Tranströmer-hyllning, dock utan text. Kanske har han planer på att släppa den löst också. Hursom spelar det inte så stor roll, det är bra och väldigt dansant. Likt resten av hans spelning. Det är alltid lika spännande att se honom vrida på rattar och slå på trummaskiner. Att det också är helt nytt material gör att hans sista spelning på Volt blir mer än en i mängden. Även om visst material kan kännas igen sen tidigare, men det tycks mer bero på försök till utveckling genom att återbesöka gammalt material och sedan bygga vidare därifrån. Han är pionjär inom sitt område men lutar sig inte tillbaka på gamla meriter utan använder dem snarare för att komma framåt. Resultatet är igenkänningsbart men spännande. Publiken hyllar Tilliander mot slutet och visar innan dess uppskattning genom dans. Mycket bättre hade det inte kunnat bli.
Därefter börjar jag gå hem, jag är trött och känner mig lite nedstämd. Riktigt varför kan jag inte sätta fingret på. Kanske för att jag fått vänta lite mer än vanligt eftersom den översta lekhörnan återigen var avstängd? Knappast över bokningarna i alla fall, som alla höll toppklass. Nej, det beror snarare på en någon tom begravningskänsla. Det blev nämligen en bra festival bland andra, men inget extraordinärt. Arrangörerna tycks inte ha hört ordspråket att det är bättre att brinna ut än att långsamt slockna. För det var precis vad de gjorde. Slocknade. Och även om jag velat stannat kvar och tackat dem för dessa år med all underbar musikupplevelser i olika former, tänker jag på hur volten har slocknat och hur Uppsala förlorat en viktig musikscen. Och det regnade inte ens.
