• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholm Jazzfestival: Bernt Rosengren Quartet på Plugged Records – Delikat gig av harmonisk konstellation

14 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Stockholm jazzfestival: Bernt Rosengren Quartet på Plugged Records
10 oktober 2015
Betyg 4

Timide Rosengren var verksam så långt tillbaka som sent 50-tal. I tonåren tog jag delvis till mig dubbel-LP:n Notes from Underground, som egentligen var för mycket fri form för min smak. Kommer också ihåg ett teveporträtt som gjorde intryck.. På 90-talet hörde jag honom live vid ett par tillfällen, inhandlade i ett tidigare skede hans härliga storbandsplatta från 80-talets gryning. Vad gäller karriär finns inget större namn på svenska jazzscenen. Stockholmaren har fått hederspris, erhållit Gyllene Skivan ett antal gånger och uppbär vad som kommit att kallas för konstnärslön. Idag behandlar han tenorsaxen mer återhållsamt än förr, innerligare enligt en publikröst. Mest aktuell är han med CD:n Ballads vars musiker är samma fyra personer vi njuter av i den knökfulla skivaffären på Stora Nygatan.

Man utgick från några skalor av Rosengren för att raskt övergå i förväntat tonspråk. Efter Ever blue och The hug av frontmannen, kom ytterst välkända tongångar. När jag försökte erinra mig balladens namn antecknade jag Lush life, Crazy he calls me samt Willow weep for me. Sist nämnda titel rätt svar. Det lustiga är att de två andra låtarna också återfinns på nämnda CD. Kunde iaktta vispar mot trumskinn och cymbaler, löpningar över tangenter och fingrars vandrande över basen. Fokus flyttades på sedvanligt vis runt. Hur det lät? Elegant, skickligt och absolut utsökt när kvartettens beståndsdelar samverkade. Vi hörde åtskilliga läckra melodier, även när 77-åringen pausade sitt spel. Var som om man återvänt till det spelsätt, som till fullo behärskades av såväl Coleman Hawkins som Ben Webstes smågrupper. Att Rosengren idag ligger nära mainstreamfåran , ska enbart ses som beröm. Känns totalt opassande att efterlysa förnyelse av några som är så genuint säkra förvaltare av ett arv.

Visst var ljudet bra, men i små lokaler hörs trummorna starkt och tyvärr ofta på bekostnad av pianots spröda volym. Stefan Gustafson kom till korta emellanåt när kompet tryckte på ordentligt. Den lite kantige robuste Bengt Stark hittade omgående rätt linjer och basmannen Backenroth var som alltid till sin fördel, ett fundament för övriga att förhålla sig till.

Mot oss, den exklusiva publiken fyllda av vördnad, strömmade ett flöde av behagliga toner. Fanns många solon som belönades med applåder. Fäste mig vid en soft komposition vars sound sökte sig fram väsande och tassande. Vi hörde titelspåret från prisade skivan I´m flying, agenämna Hip walk, Little girl blue och som extranummer Autimn leaves med sitt igenkännbara tilltalande tema. Vill beteckna högtidsstunden som en böljande organisk helhet. Nestorn presenterade inte vad som framfördes, därför ska tilläggas att jag fått låtlista från den sympatiske basisten.

Arkiverad under: Musik

”Vi ville göra en video som kändes så Dolores Haze som möjligt”

13 oktober, 2015 by Jonatan Södergren

dolores

Dolores Haze är Groovy Fuck, Groovy Nicks, Lucky Lollo och Foxy Sagz. Med två EP-släpp i ryggen har de under det senaste året rört om på den svenska musikscenen. Deras debutalbum, The Haze is Forever, släpps snart men redan nu delar de med sig av en musikvideo till dess första singel, Touch Me, som du kan se här nedan. Vi mailade lite med dem.

Jämfört med förra singeln, I Got My Gun, är Touch Me något av en omvändning. Kan ni berätta lite om hur låten kom till?

– Vi skrev den andra versionen (spår två på singeln och den version som är till videon) först och sen lät vi en jätteduktig och söt producent som heter Jonas Quant leka med den och så föddes Touch Me – Edit, aka den version ni hör på radion. Quant har tidigare jobbat med artister som Leona Lewis och September så vi ville se vad som skulle hända om vi blandade vår värld och hans.

I låten sjunger ni “I don’t need your hands to touch me”, men det släpiga sättet det framförs på låter nästan apatiskt. Hur tycker ni sångstilen i kontrast till soundet överlag bidrar till det ni vill saga med låten?

– Jag vet inte om vi vill ”säga” så mycket med låten egentligen, det är Saga som skrivit texten och den handlar typ om att hon är kär i nån kille hon såg i nån YouTube-video. Men vi gillar ju att vara både porriga och obrydda så på det sättet tycker jag att soundet tillsammans med apatin representerar oss ganska bra!

Vad var ni ute efter med videon, och på vilka sätt tycker ni den fångar låtens kärna?

– Vi ville göra en video som kändes så Dolores Haze som möjligt samtidigt som vi ville ge rätt fria händer åt våra duktiga vänner Rikard Jarl och Natan Gullström som gjort den. Vi hade en del möten med dem innan inspelningen och kom fram till att nyckelorden för projektet var ”äckligt, dekadent och råa ägg”. Sen utgick vi helt enkelt bara från det, vi hittade massa grymma statister som gick med på att göra vad vi än sa åt dem och vipps så hade vi en video!

Det är många som er fram emot ert debutalbum, The Haze is Forever, som släpps den 13 november. Om albumet var ett djur, vad skulle det vara för djur?

– Jag tror att det skulle vara en mjuk och rund liten bichon frisé som vi kan hålla i vår famn och krama om när vi känner oss ledsna och ensamma.

Skulle ni kunna lista några saker ni haft som inspiration under arbetet med albumet?

– Princess Bride CD-ROM, Daniel Jerome på Soundcloud, mjölkdrinkar, Holland och hundar.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Dolores Haze, The Haze is Forever, Touch Me

Stockholm Jazzfestival: Torbjörn Zetterberg & Den stora frågan – Dominant spräck gjorde det svettigt för åhörarna

12 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Torbjorn_Zetterberg

Stockholm Jazzfestival:
Torbjörn Zetterberg & Den stora frågan på Scalateatern 9 oktober 2015 3

Begeistrad efter invigningskonserten i Kulturhuset, släntrar jag bort till privatteatern ovanför LO-borgen. Kritik måste riktas till ansvariga för obefintlig skyltning. Tjugo minuter sena drar basisten (ytterligare en bandledare på detta instrument) igång sin release av nya vinylskivan På liv och död. Produktive Zetterberg har släppt en drös plattor i eget namn. För mig är han mest känd från Kullhammars kraftfulla kvartett, vars pregnanta tenorsax även hörs i detta ystra sammanhang.

En modig skara letade sig ner för trapporna. Anföraren välkomnade oss, genom att betona äran att spela på festivalens invigningsdag, dessutom få inviga en jazzklubb. I sista stund hade Konrad Agnas blixtinkallats, något vi fick veta under presentationsrundan, vilken avslutades med spetsfundigheten ”om ni inte vet vem jag är undrar jag vad ni gör här.” Den blåsartäta ensemblen drar igång avsiktkligt trevande med Det ena leder till det andra, som inte finns på nämnda skiva. Sedan följde, i vad som mest liknade ljudcollage där långlivade solister alternerade, ett stycke döpt till Säkra tvivel.

I festivaltidningen har Martin Hederos skrivit krönika med rubriken Alla spelar alla toner samtidigt. Sådan slags kakafoni är inte detta gig, däremot genomgående atonalt och väldigt mycket spräck. Första solot tilldelas trumpetaren Susana Santos Silva Hon avlöses av Mats Äleklint på trombon och därefter den oerhört begåvade Agnas. Efter ett tungt trumsolo infinner sig de första melodiska stötljuden och musiken ges struktur. Hittar refrenser till Sun Ra, Mingus, Don Cherry och Albert Ayler. Genomgående soloutflykter och anmärkningsvärt lite ensemblespel! En låt indränkt i moll och inledningsvis uppbyggd lite som en raga, heter Vad är inte en metafor? Jag noterar ett felparkerat störande sällskap bredvid mig ute efter en glad kväll. De lämnar medan vi tålmodiga får vår belöning efter närmare trrekvart. Då levereras ett befriande rakt beat a´la Art ensemble of Chicago, under ledning av Albero Pinton på barytonsax. Annars var det för en oinvigd mest toner huller om buller.

I Springa runt i hjul kom tvärflöjter fram jämte sordinerad trumpet, vilket var trevligt. Vad är det egentligen som dör? – hade i slutet ett bräkig trombon inskriven. Och det exakta slutet på låten blev väldigt snyggt. Tacksamt tog vi emot extranumret 1 + 1 = 1 som gasade på med oemotståndlig drivkraft.

Merparten låtar inleddes med utförligt basintro och Zetterberg hade egendomliga utläggningar om varför de hette som de gjorde. Trots att jag vill vara vidsynt live, undrar jag vem musikerna och initiativtagaren vänder sig till. Musikerna höll, enligt mig, betydligt högre klass än de överlag ostrukturerade låtarna. Efteråt träffade jag en skrivande kollega, knappt hälften så gammal och musikutbildad, utsänd av OJ. Men det är en annan historia.

Arkiverad under: Musik

Stockholm Jazzfestival: Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records – Högkvalitativ och lättlyssnad bebop

12 oktober, 2015 by Mats Hallberg

jazzfestival2

Stockholm Jazzfestival:
Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records 9 oktober 2015
Betyg 5

Till synes helt plötsligt kom han välförtjänt i rampljuset för cirka femton år sedan med sitt Seven Piece Machine. Jag såg dem på Skeppsholmen och köpte senare deras första skiva. Patrik var basisten i förgrunden, tillika bandledare, låtskrivare samt arrangör. Tror också att han varit producent.

Den välklädde mannen påminner utseendemässigt en del om instrumentkollegan Dan Berglund. Sedan försvann han från scenen eller var det jag som tappade bort honom? Nu har ny konstellation bildats och och skivsläppet sker naturligt nog i Gamla Stans förnämliga affär. Bandledaren introducerar därför med att säga: gillar vi musiken kan vi ta med den hem, fast just öppningslåten inte finns inspelad. I denna glidande komposition blir det solo av i tur och ordning saxofonisten Amanda Sedgwick, gitarristen Max Schultz och pianisten Carl Orrje.

Noterar direkt att ljudet är sensationellt bra, även om pianot i början drabbas av smärre tekniska problem. Efter nämnda behagliga låt i halvfart med mycket tilltalande rytmisk figur, blir det hetsigare i Cyber Sam. Samspelet blåsare – komp är raffinerat.

Den för mig obekante Magnus Wiklund levererar ett snyggt rivigt trombonsolo. En härlig duell mellan trumslagaren Chris Montgomery (som jag frapperande ofta hört live på sistone) och Schultz, övergår i ett långsamt intro. Vi får reda på att väsande blås och tassande komp framför inledningen på Melancholy Albert, som låtskrivaren tillägnat sin son. Mitt i stycket görs en drastisk förändring, varvid jag associerar till Headhunters och temat i So What.

I denna påtagligt beatbaserade spelglädje fyrar Sedgwick av ett inspirerat solo. Ensemblen spelar verkligen ut för fullt, allt sitter oklanderligt. Fjärde låten bjuder på lagom intrikata rytmer med basens melodislinga lagd ovanpå. Detta nummer hade en skönt harmonisk struktur, kombinerad med ett fladdrigt spelsätt. Helt enkelt mycket angenäm bebop! Stor konst att kunna förena lättlyssnade toner med ypperlig kvalitet. Musiken kändes oerhört fräsch och upplyftande. Min bedömning grundar sig på närvaro under två tredjedelar av spelningen. Var tvungen att skynda vidare till festivalens officiella öppningskonsert.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Stockholm jazzfestival

Stockholm Jazzfestival: Rickie Lee Jones – Fanns mycket att jubla åt

12 oktober, 2015 by Mats Hallberg

rickieleejones

Stockholm Jazzfestival
Rickie Lee Jones & Stockholm Art Orchestra på Stadsteatern – 9 oktober 2015
Betyg 5

Av någon anledning blir invigningen förskjuten. Efter uppskattningsvis tjugo minuters försening är man redo. Då har Christina Jutterström och Sarah Riedel hunnit framföra några väl valda meningar. Apropå kvällens begivenhet säger konstnärlige ledaren Riedel två väsentliga saker. Dels att hon anser att skivan Pop Pop befriade jazzsången, dels att aftonen blir startskottet för en ny föränderlig ensemble. Jag har sett 60-åringen en gång i Göteborg utan att det gjorde något större avtryck. Vidare har jag fyra LP som vårdas ömt.

Svartklädd iförd hatt äntrar Rickie Lee Jones den rymliga scenen tillsammans med sitt band från Montreal och eminente vibrafonisten Mattias Ståhl. Hon hälsar den utsålda salen med orden ”vi är så exalterade över att få spela med den här utvalda orkestern.” Blir omgående igenkännbara takter och dito sång. Weasel and the white boys cool är först ut. Därefter hörs ett koppel av sånger från nya plattan The other side of desire. Den är helt okej, men ändå inte riktigt i paritet med hennes tidiga material. Damen som föredrar att vara utan sina röda högklackade skor, stuvar spontant om i planeringen. Hon lägger in Chuck E´s in love från -79 eftersom hon vet att publiken efterfrågar hennes genombrott som kryddas med fingerknäpp.

Jag vill ge mina motiveringar till fullpoängaren. Det liksom distanserade ljudet var excellent, vilket nog kan ha berott på hur det var extra uppmickat inför radiosändning. Öronproppar behövdes inte trots att jag satt nära. Vi slapp också fullständigt störande bas. Arren från Frank Plante och alldeles särskilt Carl Bagge var ytterst smakfulla.. Musikerna var till mer än belåtenhet, faktiskt helt ljuvliga. Den inhemska stråkkvartetten förstärkte det lyriska draget som präglade konsertens hundra minuter. Och till och med gitarrsolot med hjälp av effektpedaler var en enorm njutning. Klangrika melodier vilade på en bädd av Americana, kammarmusik och blusaktiga underground-visor.

Några randanmärkningar kan dock framföras. Jones tappade något greppet om mig i det avsnitt där hon gjorde ett knippe standardballader. Vidare blev trion träblås ganska njuggt behandlade, fast Lisen Rylander fick visa framfötterna. Men Jonas Kullhammar var trist nog ganska malplacerad.
Kvällens stjärna har en gäll gripande röst som frambringas genom att forma munnen på ett märkligt vis. Genrerna var som antytts många, till och med recitation till barnbok och Louisiana-style förekom. När hela okestern gjorde On Saturday adternoons in 1963 var det andlöst vackert. Hon avslutade solo på akustisk gitarr med en vidunderlig version av Satelites. Andra hits vi indentifierade var It must be love, The horses och Coolsville. I sist nämnda klassiker var det stompigt värre, fast ändå på halvfart. En makalös låtskrivare som kan vara lynnig, verkade lika nöjd som oss i publiken: God bless you, hope you live to see my next show here.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Rickie Lee Jones, Stockholm jazzfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 503
  • Sida 504
  • Sida 505
  • Sida 506
  • Sida 507
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in