Stockholm Jazzfestival:
Torbjörn Zetterberg & Den stora frågan på Scalateatern 9 oktober 2015 3
Begeistrad efter invigningskonserten i Kulturhuset, släntrar jag bort till privatteatern ovanför LO-borgen. Kritik måste riktas till ansvariga för obefintlig skyltning. Tjugo minuter sena drar basisten (ytterligare en bandledare på detta instrument) igång sin release av nya vinylskivan På liv och död. Produktive Zetterberg har släppt en drös plattor i eget namn. För mig är han mest känd från Kullhammars kraftfulla kvartett, vars pregnanta tenorsax även hörs i detta ystra sammanhang.
En modig skara letade sig ner för trapporna. Anföraren välkomnade oss, genom att betona äran att spela på festivalens invigningsdag, dessutom få inviga en jazzklubb. I sista stund hade Konrad Agnas blixtinkallats, något vi fick veta under presentationsrundan, vilken avslutades med spetsfundigheten ”om ni inte vet vem jag är undrar jag vad ni gör här.” Den blåsartäta ensemblen drar igång avsiktkligt trevande med Det ena leder till det andra, som inte finns på nämnda skiva. Sedan följde, i vad som mest liknade ljudcollage där långlivade solister alternerade, ett stycke döpt till Säkra tvivel.
I festivaltidningen har Martin Hederos skrivit krönika med rubriken Alla spelar alla toner samtidigt. Sådan slags kakafoni är inte detta gig, däremot genomgående atonalt och väldigt mycket spräck. Första solot tilldelas trumpetaren Susana Santos Silva Hon avlöses av Mats Äleklint på trombon och därefter den oerhört begåvade Agnas. Efter ett tungt trumsolo infinner sig de första melodiska stötljuden och musiken ges struktur. Hittar refrenser till Sun Ra, Mingus, Don Cherry och Albert Ayler. Genomgående soloutflykter och anmärkningsvärt lite ensemblespel! En låt indränkt i moll och inledningsvis uppbyggd lite som en raga, heter Vad är inte en metafor? Jag noterar ett felparkerat störande sällskap bredvid mig ute efter en glad kväll. De lämnar medan vi tålmodiga får vår belöning efter närmare trrekvart. Då levereras ett befriande rakt beat a´la Art ensemble of Chicago, under ledning av Albero Pinton på barytonsax. Annars var det för en oinvigd mest toner huller om buller.
I Springa runt i hjul kom tvärflöjter fram jämte sordinerad trumpet, vilket var trevligt. Vad är det egentligen som dör? – hade i slutet ett bräkig trombon inskriven. Och det exakta slutet på låten blev väldigt snyggt. Tacksamt tog vi emot extranumret 1 + 1 = 1 som gasade på med oemotståndlig drivkraft.
Merparten låtar inleddes med utförligt basintro och Zetterberg hade egendomliga utläggningar om varför de hette som de gjorde. Trots att jag vill vara vidsynt live, undrar jag vem musikerna och initiativtagaren vänder sig till. Musikerna höll, enligt mig, betydligt högre klass än de överlag ostrukturerade låtarna. Efteråt träffade jag en skrivande kollega, knappt hälften så gammal och musikutbildad, utsänd av OJ. Men det är en annan historia.