Stockholm Jazzfestival
Rickie Lee Jones & Stockholm Art Orchestra på Stadsteatern – 9 oktober 2015
Betyg 5
Av någon anledning blir invigningen förskjuten. Efter uppskattningsvis tjugo minuters försening är man redo. Då har Christina Jutterström och Sarah Riedel hunnit framföra några väl valda meningar. Apropå kvällens begivenhet säger konstnärlige ledaren Riedel två väsentliga saker. Dels att hon anser att skivan Pop Pop befriade jazzsången, dels att aftonen blir startskottet för en ny föränderlig ensemble. Jag har sett 60-åringen en gång i Göteborg utan att det gjorde något större avtryck. Vidare har jag fyra LP som vårdas ömt.
Svartklädd iförd hatt äntrar Rickie Lee Jones den rymliga scenen tillsammans med sitt band från Montreal och eminente vibrafonisten Mattias Ståhl. Hon hälsar den utsålda salen med orden ”vi är så exalterade över att få spela med den här utvalda orkestern.” Blir omgående igenkännbara takter och dito sång. Weasel and the white boys cool är först ut. Därefter hörs ett koppel av sånger från nya plattan The other side of desire. Den är helt okej, men ändå inte riktigt i paritet med hennes tidiga material. Damen som föredrar att vara utan sina röda högklackade skor, stuvar spontant om i planeringen. Hon lägger in Chuck E´s in love från -79 eftersom hon vet att publiken efterfrågar hennes genombrott som kryddas med fingerknäpp.
Jag vill ge mina motiveringar till fullpoängaren. Det liksom distanserade ljudet var excellent, vilket nog kan ha berott på hur det var extra uppmickat inför radiosändning. Öronproppar behövdes inte trots att jag satt nära. Vi slapp också fullständigt störande bas. Arren från Frank Plante och alldeles särskilt Carl Bagge var ytterst smakfulla.. Musikerna var till mer än belåtenhet, faktiskt helt ljuvliga. Den inhemska stråkkvartetten förstärkte det lyriska draget som präglade konsertens hundra minuter. Och till och med gitarrsolot med hjälp av effektpedaler var en enorm njutning. Klangrika melodier vilade på en bädd av Americana, kammarmusik och blusaktiga underground-visor.
Några randanmärkningar kan dock framföras. Jones tappade något greppet om mig i det avsnitt där hon gjorde ett knippe standardballader. Vidare blev trion träblås ganska njuggt behandlade, fast Lisen Rylander fick visa framfötterna. Men Jonas Kullhammar var trist nog ganska malplacerad.
Kvällens stjärna har en gäll gripande röst som frambringas genom att forma munnen på ett märkligt vis. Genrerna var som antytts många, till och med recitation till barnbok och Louisiana-style förekom. När hela okestern gjorde On Saturday adternoons in 1963 var det andlöst vackert. Hon avslutade solo på akustisk gitarr med en vidunderlig version av Satelites. Andra hits vi indentifierade var It must be love, The horses och Coolsville. I sist nämnda klassiker var det stompigt värre, fast ändå på halvfart. En makalös låtskrivare som kan vara lynnig, verkade lika nöjd som oss i publiken: God bless you, hope you live to see my next show here.