Stockholm jazzfestival: Bernt Rosengren Quartet på Plugged Records
10 oktober 2015
Betyg 4
Timide Rosengren var verksam så långt tillbaka som sent 50-tal. I tonåren tog jag delvis till mig dubbel-LP:n Notes from Underground, som egentligen var för mycket fri form för min smak. Kommer också ihåg ett teveporträtt som gjorde intryck.. På 90-talet hörde jag honom live vid ett par tillfällen, inhandlade i ett tidigare skede hans härliga storbandsplatta från 80-talets gryning. Vad gäller karriär finns inget större namn på svenska jazzscenen. Stockholmaren har fått hederspris, erhållit Gyllene Skivan ett antal gånger och uppbär vad som kommit att kallas för konstnärslön. Idag behandlar han tenorsaxen mer återhållsamt än förr, innerligare enligt en publikröst. Mest aktuell är han med CD:n Ballads vars musiker är samma fyra personer vi njuter av i den knökfulla skivaffären på Stora Nygatan.
Man utgick från några skalor av Rosengren för att raskt övergå i förväntat tonspråk. Efter Ever blue och The hug av frontmannen, kom ytterst välkända tongångar. När jag försökte erinra mig balladens namn antecknade jag Lush life, Crazy he calls me samt Willow weep for me. Sist nämnda titel rätt svar. Det lustiga är att de två andra låtarna också återfinns på nämnda CD. Kunde iaktta vispar mot trumskinn och cymbaler, löpningar över tangenter och fingrars vandrande över basen. Fokus flyttades på sedvanligt vis runt. Hur det lät? Elegant, skickligt och absolut utsökt när kvartettens beståndsdelar samverkade. Vi hörde åtskilliga läckra melodier, även när 77-åringen pausade sitt spel. Var som om man återvänt till det spelsätt, som till fullo behärskades av såväl Coleman Hawkins som Ben Webstes smågrupper. Att Rosengren idag ligger nära mainstreamfåran , ska enbart ses som beröm. Känns totalt opassande att efterlysa förnyelse av några som är så genuint säkra förvaltare av ett arv.
Visst var ljudet bra, men i små lokaler hörs trummorna starkt och tyvärr ofta på bekostnad av pianots spröda volym. Stefan Gustafson kom till korta emellanåt när kompet tryckte på ordentligt. Den lite kantige robuste Bengt Stark hittade omgående rätt linjer och basmannen Backenroth var som alltid till sin fördel, ett fundament för övriga att förhålla sig till.
Mot oss, den exklusiva publiken fyllda av vördnad, strömmade ett flöde av behagliga toner. Fanns många solon som belönades med applåder. Fäste mig vid en soft komposition vars sound sökte sig fram väsande och tassande. Vi hörde titelspåret från prisade skivan I´m flying, agenämna Hip walk, Little girl blue och som extranummer Autimn leaves med sitt igenkännbara tilltalande tema. Vill beteckna högtidsstunden som en böljande organisk helhet. Nestorn presenterade inte vad som framfördes, därför ska tilläggas att jag fått låtlista från den sympatiske basisten.