• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Oemotståndligt snortajt fusionfyrverkeri med funkigt sväng – Hiromi´s Sonicwonder på Storan

27 maj, 2025 by Mats Hallberg

25/5 2025

Stora Teatern i Göteborg

Kom mig inte för att försöka ta anteckningar i mörkret när jag från femte rad fascinerad följde utvecklingen på scen under en och en halv timme en söndagskväll. Därför borde denna recension ha goda förutsättningar att bli väsentligt kortare än mina texter brukar bli. Till saken hör att min ansökan om recensionsbiljett var en impuls grundad i en wow-upplevelse på Ystad Jazzfestival 2017. Närmare bestämt en oförglömlig konsert på duo med Hiromi Uehara från Japan på flygel tillsammans med Edgar Castaneda från Colombia på harpa.

46-årige klaviaturspelaren och kompositören var ett underbarn som studerade på Berklee för Ahmad Jamal och under tiden som student erhöll ett skivkontrakt. Hon har släppt fjorton studioalbum, varav några under namnet The Trio Project tillsammans med Simon Philips och Anthony Jackson. Som medlem i band under ledning av Stanley Clarke har hon erhållit en Grammy. Man kan lätt förstå varför Hiromi med sin energiska utstrålning och anmärkningsvärda kreativitet blivit en publikdragande attraktion på jazzfestivaler runt om i världen. Enligt producent på Stora Teatern hade man jobbat länge för att få till en spelning med hennes kvartett. Stämningen på välfyllda, vackra Storan var påtagligt hjärtligt på den konsert som genomfördes utan paus och med minst två extranummer efter stående ovationer.

Hiromi´s Sonicwonder har på kort tid gett ut två plattor vilka båda komponerats och producerats av kvinnan vars musikaliska sällskap är tre minst sagt duktiga instrumentalister. De är prisade Adam O´Farrill från Brooklyn på trumpet och pedalboard som spelat med bland andra Mary Halvorson, trumslagaren Gene Coye från Chicago vars meritlista imponerar (eget band jämte samarbeten med bland andra Larry Carlton, SEAL, Richard Bona, Robben Ford, Stanley Clarke, Terence Blanchard, Pharoah Sanders och fått Grammy som medlem i storband.) samt Hadrian Feraud från Frankrike på elbas, vars öde beseglades vid tolv års ålder efter att ha blivit förhäxad av postumt utgiven liveplatta med Jaco Pastorious. Fransmannens cv innefattar soloalbum, producent-uppdrag och samarbeten med storheter som John McLaughlin, Chick Corea, Bireli Lagrene och Lee Ritenour. Med tanke på respektive meritlista kan tyckas att jag borde känt till dem, fast får erkänna att de var nya ansikten.

Med öronproppar instoppade var ljudet tillfredsställande, starkt utan att befinna sig på smärtsamt hög volym. Att basen aldrig tog över vilket annars är mer regel än undantag på fusionorienterade konserter ska framhållas. Varje instrument kom till sin rätt vilket förtjänar att påpekas. Hiromi presenterade merparten av sina kompositioner, men jag lyckades sällan lägga titlar på minnet. Charmigt nog hade tangenternas trollkarl lärt sig skapligt uttal av ”tack så mycket”.

Efteråt är jag avgjort mer nöjd än den rutinerade livemusik-konsument jag kommer i samspråk med när denne frågar hur det gick för mig. Min analys handlar om att det var osedvanligt mycket sväng i upphetsande funkfusionskepnad. Slås av att soundet genomgående inte alls var lika originellt som den fabulösa konserten på duo i Ystad. Påminner istället om svänget som definierade Brecker Brothers, Word of Mouth och ibland kan det kopplas ihop med Yellow Jackets eller Weather Report, även om trumpetare inte ingår i dessa stilbildande formationer. Hon skiljer sig dock från sina influenser genom att införliva exotiska klanger från hemlandet vid flera tillfällen på sluttampen vilket förhöjer behållningen. Det originella består dels i att det är en kvinna från Japan som skrivit den musik som så virtuost och sömlöst framförs, dels att virtuost drivna kvartetten överlag ägnar sig åt att stretcha raka beats stundtals övergående i uppbrutna rytmer. Efteråt träffar jag den i jazzkretsar djupt respekterade Tommy Kotter ( personlig favorit) som satt längst fram med en pianoelev. Han förtäljde mig en reflektion han gjort. Aldrig tidigare hade han nämligen lyssnat på konsert så späckad på toner.

Förutom flygel trakterar den charmerande stjärnan klädd i färggrann klänning två elektroniska instrument. Tippar på att synt modell mini KORG placerats ovanpå pianot medan det keyboard som står bredvid synes vara av märket Nord/ Clavia. Oerhört skickligt växlas emellan dessa enheter. Frapperande ofta låter hon var sin hand samtidigt spela på två olika klaviaturer. Förbluffas över att kvartetten lirar med makalös precision utan noter, verkar räcka med att de som memorerat in melodierna ibland tittar på hennes rörelseschema eller att de direkt fångar upp fortsättningen på varje intro.

Av titlar minns jag Pendulum inspelad i både i vokal och instrumental version. Framförs här solo i första extranummer på flygel, en väldigt vacker och suggestivt upplagd slinga. Sprillans färska albumets inledning XYZ är en bitvis härligt uppsluppen hetsig låt. En medryckande låt tycks vara deras hit och hör jag rätt återkommer den i extraavdelningen. Har för att en spännande komposition som hette Polaris. Mest tid ägnas åt en svit i fyra delar som fått samma gemensamma titel som skivan Out There. De är indelade i Takin´Off – Strolling – Orion samt The Quest. O´Farrill sysslade mest med att framställa utsträckta svepande fraser. Han besatt skärpa och var tekniskt briljant, men emellanåt kunde jag sakna nyanser och emotionellt djup. Min vän, den vane konsertbesökaren, ansåg att denne musiker i omgångar blev för dominant. En ståndpunkt jag inte delar fullt ut.

Rytmsektion var utsökt, såg till att beat och intensitet skiftade elegant, på det sätt Hiromi avsett. Bortsett från hennes solostycke hade också de ett par features, solon och stimulerande internt samspel. Minst ett basintro förekom och kvartettens kompositör hade en handfull intron. Hennes innovativa förmåga förför och man noterar hur hon leende befinner sig glädjestrålande i nuet. Men för att vara en konsert som i någon mening tillhör vidsträckt jazzgenre, ska betonas att Hiromi inte hade lagt in längre sekvenser för solon. Är glad att jag erbjöds möjligheten att bevaka denna högkvalitativa tillställning fylld av energi, passion och tilltalande spännvidd och hög svängfaktor. Om den ledande tidningen missade att recensera framstår det som desto viktigare att jag som visserligen får kallas novis vad gäller Hiromi och hennes nya projekt, ändå ansträngde mig för att subjektivt dokumentera.

ps Nu blev texten till slut lite längre än jag hade för avsikt. Håll till godo!

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Annika Norlin och Jonas Teglund i Vintervikens trädgård 

22 maj, 2025 by Thomas Johansson

Grönt, skönt och varmt mänskligt 
Betyg: 4/5 

Jonas Teglund och Annika Norlin

En tidig sommarkväll i Vintervikens trädgård. Syrenerna doftade fortfarande, myggen höll sig undan, och temperaturen låg stadigt på åtta grader – perfekt för ett glas vitt vin i plastmugg. På den lilla scenen under trädkronorna tog Annika Norlin och Jonas Teglund plats, och det blev snart tydligt att detta skulle bli något mer än bara en konsert. 

Allt föll på plats: vädret, ljuset, ljudet, publiken. Norlin och Teglund bjöd på ett lågmält men drabbande framträdande, där musik och mellansnack flöt samman till ett slags förtroligt samtal. Det handlade om troll utan anus, om människors försök att vara goda i svåra tider, om skörhet och styrka – men aldrig med pekpinnar. Istället bar allt en varm, mänsklig klangbotten. 

Stämningen var – för att citera trädgårdens själ – grön, skön och trevlig. Publiken var blandad: vi som följt Annika Norlin sedan Säkert! och Hello Saferide-tiden stod sida vid sida med en yngre generation som upptäckt hennes unika språk och tonläge senare. Det kändes inte som en vanlig konsert, snarare som att få sitta med i någons trädgård när vänner pratar, skrattar och sjunger. Det sa Annika själv också – och hon hade rätt. 

Musiken kom främst från Norlin och Teglunds gemensamma album, som hyllades av kritiker tidigare i år. Låtarna framfördes med stöd av fyra skickliga musiker, men utan att den stillsamma, intima känslan gick förlorad. Tvärtom – arrangemangen förstärkte det nära, nästan terapeutiska tilltalet. 

Det är sällsynt att ett liveframträdande känns så… öppet. Som om scenen var avskaffad, som om alla befann sig i samma känslorum. Där fanns en slags varsam öppenhet, en vilja att trösta utan att förminska. I en tid där så mycket kommunikation handlar om att vinna mest utrymme, valde Norlin och Teglund att viska – och publiken lyssnade. 

Kvällen avslutades med en kort allsång. Två rader: 
“Tänk på de som gick före, 
Tänk på dom som kommer efter.” 

Och sedan, tystnad. De klev långsamt av scenen. Men publiken fortsatte att sjunga – mjukt, länge – innan applåderna till sist växte fram ur grönskan. 

Sammanfattning: 

En lågmäld, innerlig och inkännande kväll i en av Stockholms mest stillsamma oaser. Norlin och Teglund visade att det enkla, när det bärs av äkthet och närvaro, kan vara mer än tillräckligt. En konsert som kändes som en kram – och som stannade kvar länge efter att musiken tystnat. 

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Musik, Recension, Vinterviken

Till passionerad sång spänstigt ackompanjerad adderas kul verbala infall – Backlura med gäster på Aftonstjärnan

21 maj, 2025 by Mats Hallberg

16/5 2025

Aftonstjärnan På Hisingen

Kreativa tämligen färska jazztrion Backluras sättning skiljer ut sig i sin grunduppställning. Trion består nämligen av Tobias Wiklund på kornett/ trumpet, Daniel Fredriksson på trummor samt kontrabasisten Palle Sollinger. Under några få år har två olikartade album släppts och ett tredje är på gång. Deras Big Bang pågår vars medverkan från Bob Hanson i högsta grad präglade utformningen recenserades här. Finns gott om slagkraftiga definitioner av deras sound, inte minst från dem själva. En sådan är ”världens tystaste rockband (fast det låter som jazz).” Man säger sig ha ha jazzen i blodomloppet, poesi i själen och glädje i ryggraden. Efter att ha spelat tillsammans runt om i världen i skiftande konstellationer, väcktes lusten att musicera på trio när tid och tillfälle uppstod under pandemin.

Palle Sollinger som jag hört på Unity har släppt tre album i eget namn och samarbetar ofta med Fredrik Hermansson. Tobias Wiklund är känd från flera renommerad storband, leder svensk-dansk kvartett, ingått i konstellation med Cenneth Jönsson & Cecilia Persson och gjort två skivor i eget namn (den andra recenserades av undertecknad). Daniel Fredriksson är och har varit med i ett otal högkvalitativa sammanhang, vilket fick till följd att han tillhörde de som under rubriken Groovearbetare (funkar att googla) ingick i min serie miniporträtt publicerade i Arbetet 2011. Är med och driver LSD, medlem i Karl Olandersson drömkvartett, varit en omistlig del i Ludvig Berghe trio, Filip Ekestubbe trio och Carl Bagge trio etc. Vad som lockade extra denna gång är att herrarna turnerat och spelat in kommande skiva på temat kärlekssånger förstärkta med Lisa Långbacka på dragspel och sångerskan Isabella Lundgren. Vad de uträttat var för sig har haft avsevärd dragningskraft på mig, något som resulterat i ett antal recensioner. Har haft förmånen att höra dem separat ganska många gånger. Ett par av mina recensioner hänvisas till eller citeras ur på respektives hemsida.

Dags att dissekera konserten arrangerad av Aftonstjärnan, som fick blodad tand efter Backluras gig featuring Bob Hansson på samma anrika scen. Denna kväll bestod publiken av ett 60-tal entusiaster vilka roades och njöt under två set. Eftersom bandets debut tog sikte på Jussi Björling strömmar schlager med honom ur högtalarna före livemusiken. Trion spelar inledningsvis en antik låt karaktäristiskt tassande sväng i New Orleans stil med feature på kornett.

Kvinnorna välkomnas därpå upp på scen av snacksalige estradören Fredriksson. Lundgren är, som borde vara allom bekant, en fantastisk interpret och framställare av texter. Hon kanske inte inne äger landets vackraste stämma, däremot en av de vassaste, mest tonsäkra med avsevärt omfång och definitivt den mest passionerade, i konstant absolut kontroll som tar andan ur lyssnare. Visar sig att frapperande hög andel av repertoaren utgörs av annat än amerikanska sångboken. Närmare bestämt franska chansons och kärlekssorg uttryckt på spanska signerad kvinna från Costa Rica förälskad i Frida Kahlo.

Ribban läggs omgående svindlande högt. Lundgren triumferar direkt i True Love Will Find You In The End från 1990 (D. Johnstone) och följer upp med kärleksbrev från Billie Holiday i och med P.S i Love You, förvisso komponerad redan 1934. Rörande melodin förknippad med Lady Day innehöll ett snyggt stick på bas. Vidare tolkas Martha vars upphovsman heter Rufus Wainwright och titeln syftar på hans syster, också en turnerande artist. Kan inflikas att jag sett båda dessa singer songwriter-syskon (Rufus x 2). (Recensionen bygger främst på hågkomster då anteckningarna gjorda i mörkret är svårtydda.)

Arrangemangen är överlag härligt avskalade, ömsom med bluesig anstrykning, ömsom förmedlas ren lycka utan att det blir glättigt. Intensitet och återhållsamhet balanseras föredömligt. Den som präglar deras sound genomgående är Tobias Wiklund på antingen kornett eller trumpet, inte sällan med sordin. Wiklund bekräftar gång på gång att han är en lysande instrumentalist som när tillfälle medges utforskar sina arbetsredskaps möjligheter.

Tolkningen av Edith Piafs dröjande paradnummer La Vie En Rose, framstår som en stark kandidat till konsertens höjdpunkt. Föga förvånande förvandlas Lisa Långbacka här till en lika självklar huvudrollsinnehavare som spetsigt skicklig sångerska. Valsens obevekliga charm framställs förföriskt med vispspel som anför. på anmodan övergår smeksamma romantiken i ordlös allsång. La Vie En Rose konkurrerar om utmärkelsen konsertens klimax med en mexikansk ranchera betitlad Paloma Negra vad beträffar graden av inlevelse, med underbart välljudande röst i täten. På ”prispallen” hamnar också en omtumlande chanson sångerskan satt svensk text till och döpt till Idioten. Långbacka ser till att rama in melodin med svepande toner och temat broderas ut tjusigt av bandets bleckblåsare. Antar att allt material på kommande album framfördes, i så fall en spännande brokig bukett av uttryck och genrer.

Fastnar för bedårande växlingar. Lyrisk inlevelse i romantisk anda parad med oerhörd energi och finurlighet. Passionen de lägger in i vad de uträttar går inte att ta miste på. För att återknyta till repertoaren får vi också tyskt klassiskt stycke (Fritz Kreisler) omstöpt, ett lyckat exempel på Palle Sollingers stumfilms-soundtrack, en dansant i temat vilt krängande standard som It´s Magic, hyllning till Aftonstjärnan samt den folkmelodi Roberta Flack fick en tidig hit med – vars titel är First Time I Saw Your Face.

Palle Sollinger står för stadga i sitt sätt att leverera basgångar. Av kollegas recension framgår att Daniel Fredriksson agerat arrangör, något han ska kreddas för. I de allra flesta sammanhang jag hör honom nöjer han sig med att vara oklanderlig rytmläggare, på somliga skivor häpnar man över batteristens färdigheter. Men det bor som framskymtat en entertainer i honom, en man som nog hade önskat pröva sina vingar mer inom humorfacket. Daniel trivs i rollen som estradör i både LSD och Backlura. Fjäskar för Göteborgspubliken, framställer Hisingen felaktigt som en trygg ö, försöker få fram lokala dialekt, uppträder som ihärdigt lustig skivförsäljare, relaterar originellt nog till Kiss och öser beröm över sina vänner på scen. I likhet med jazziga improvisatörer hade han hakar i huvudet och spånade resten.

Arkiverad under: Musik, Scen

Hänryckt av ekvilibristik och drömska sekvenser från kultband – Soft Machine hos Playhouse

18 maj, 2025 by Mats Hallberg

15/5 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Soft Machine var ett nav i mytomspunna psykedeliskt präglade Canterbury-scenen under 60-talet andra hälft. Att gruppen bildades av några musiker som i flera fall gjort djupa avtryck på brittiskt musikliv bidrog till statusen. Syftar på exempelvis Robert Wyatt, Kevin Ayers och Daevid Allen (den sist nämnde tillhörde de som gick vidare, grundade Gong). Kan tyckas anmärkningsvärt att en resursstark jazzförening arrangerar konsert med en progressiv kvartett, vilka främst associerats till varianter av rock: progessive, psykedelia art rock och inslag av avant garde.

Sättningen har i princip varit den samma hela tiden även efter att första upplagan upplöstes omkring 1980. Rytmsektion med trummis och elbasist fyller i det sound driven gitarrist skapar tillsammans med på scen dubbelarbetande musiker vars instrument är träblås och klaviaturer. Mellan 1978-2015 har alternativa konstellationer med Soft i namnet existerat. Och 1981 producerades en platta rotad i expansiv jazzrock-tradition med en formation på tio man (Jack Bruce, Alan Holsworth med flera). Från nuvarande upplagas talesperson delges publiken en hel del fakta och kuriosa om gruppens snåriga historik. John Marshall (dog 2023) och Mike Ratledge (lämnade gruppen 1976) ges extra utrymme i genomgången, liksom Elton Dean tack vare att Elton John tog sitt artistnamn delvis från honom. Efter tio studioalbum blev det ett exceptionellt långt uppehåll. Först 2018 kom nästa skiva och uppföljaren fem år senare, båda producerade av två bandmedlemmar. Flera live- och samlingsplattor har också släppts.

Idag består SM av deras historieskrivare gitarristen John Etheridge ( funnits i bandet när det varit aktivt under ett femtioårigt förlopp), Theo Travis med meriter från Gong på tenor- och sopransax, tvärflöjt och keyboard, Fred Thelonious Baker från Cahoots på elbas samt sedan 2022 israeliske trumslagaren Sarif Sarkis vars cv och flit imponerar kolossalt. Enheten fungerade som jag bespetsar mig på, det vill säga långt över rimlig förväntan. Kan tilläggas att denna inkarnation av SM drogs enligt Etheridge samman 2004.

Kvartetten är remarkabelt trogen det sound som varit gruppens signum även i låtarna man komponerat på senare år, vilket måste betecknas som beundransvärd konstnärlig konsekvens. Udda takter, ackordföljder och abrupta skiftningar definierar dem som om tiden stått still i drygt femtio år. Etheridge avslöjar merparten av låtlistan för entusiastisk publik och i första mellansnacket berättas om en svensk flickvän och när han gjordes uppmärksam på Tommy Körberg och Amanda Ooms under spelperioden med Chess på West End. När han är i färd med att signera efteråt tackar jag för spelningen och berättar att jag kommer recensera, talar om att jag har 7 på vinyl liksom en nästan bortglömd raritet med Wolf köpt för drygt femtio år sedan, ett tajt lite obskyrt band Etheridge var medlem i några år. Numerären fans och nyfikna är för övrigt hyfsad, fast det är gott om ståplats. Jag håller mestadels till i soffgruppen längst bak. Ljudet är starkt, omsluter, lyckligtvis utmärkt balanserat även om trummisens lust att vara en ”hard hitter” påverkar mixen.

Första set varar i cirka en timma, innehåller typiska för genren stimulerande kontraster. Efter ödesmättad pampig öppning kastar sig kvartetten rakt in i ett medryckande beat vars feature levereras lödigt på tenorsax. Detta bör ha varit Burden Of Proof från 2013. Fäster mig därpå vid olikartade upphetsande inslag : kringströvande solo på gitarr, spejsigt intro, jazzrockigt larmig sekvens och det pulserande beat som kännetecknar titellåten från senaste skivan, för att skilja ut några belysande segment. Tänker att Other Doors i och med sitt medryckande groove frambesvärjt av pumpande basgång är en av få potentiella hits. ett intrikat feature från inspirerad gitarrist avlöses av vacker slinga på tvärflöjt varpå rytmsektionen elegant fyller i.

Ett par låtar från debuten avverkas. Det ska påpekas att nyinspelningar gjorts av somliga av de betydelsefulla tidiga kompositionerna. Suggestivt svävande Fourteen Hour Dream skriven av Theo Travis, vars tvärflöjt färgar låten, avrundar en fyllig och mycket varierad första halva.

Pausen tar slut i och med första tonerna i sprillans färsk låt. Open Up Road(?) baseras på spännande repetitiva klanger vilka leder tanken till stundtals närbesläktade akter såsom Camel, Supertramp och Gong. Det är omtumlande och energiskt, vackert och omväxlande. Hög tid att uppmärksamma gruppens senaste nytillskott, den fantastiske Asaf Sirkis. Han som undervisar i Leeds har i eget namn eller i samarbeten släppt tolv album, varav ett par erhållit fina utmärkelser. Pådrivande rytmläggaren förekommer på över nittio(!) album och har spelat med stora namn som Kenny Wheeler, Norma Winstone, Dave Holland, John Abercrombie, Gary Husband, Jeff Berlin, Dave Liebman, Natacha Atlas och Larry Coryell. Första singeln för lansering i USA framförs. Joy Of A Toy från 1968 består av trixig harmonik och sugande bas vilket resulterar i förförisk dynamik.

Tale Of Taliesin av Karl Jenkins från -76 utgör otvetydigt konsertens kulmen. Sanslöst teknik och sömlöst samspel uppvisas. Denna sinnesutvidgande höjdpunkt bländar när den övergår i höghastighets-tempo, vars euforiska utlevelse förmodligen golvar samtliga på Valand. Gitarrist och trummis anför med enastående kontroll i ett galet uppdrivet beat. Det tassas tjusigt i komposition tillägnad Robert Wyatt. Låter subtilt och stillsamt i en symtomatiskt spröd melodi. Fångas av basgången och cymbalspel. Snacka om effektfull kontrast. Out Bloody Rageous av originalmedlemmen Ratledge är till att börja med drömskt flummig. Dess framvällande kantiga rytmik och i förgrunden glimrande spel på sopransax får mig att associera till Gentle Giant.

Mot slutet sker förväntad uppvisning av den profilerade trumslagaren. Vi förunnas tunga, smattrande ”slagserier” längs hela registret. Således ursinnig urladdning på upploppet. Spänstiga fraser på tenorsaxofon samspråkar med minst sagt alert rytmsektion, blir än mer exalterad av nästa solo, då ackord formligen sprutar ur mångsidige gitarristens instrument. Denna otroligt ösiga virtuositet utgår från albumet Backwards.

Sammanfattningsvis kan det inte nog betonas vilken härlig tripp konserten utvecklades till. Kvällen före var jag på Konserthuset och njöt av musik signerad Chopin och Tjajkovskij och kvällen efter blev det lekfullt jazziga kärlekssånger med ett förstärkt Backlura featuring Isabella Lundgren & Lisa Långbacka. Tre totalt väsensskilda tillställningar vilka gjorde mig upprymd. Kontentan är att veckan efter jag missade Robert Plant och hans musiker hade jag förmånen att få tillägna mig inte minst supertaggade traditionsbärarna Soft Machine.

Arkiverad under: Musik, Recension

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

15 maj, 2025 by Redaktionen

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett nytt album och i samband med det möter bandet åter publiken. Det är det första fullängds albumet bandet släpper sedan 2018.

Ett pressmeddelande berättar:
[ingenting] bildades 2003. Året efter skivdebuterade bandet med albumet ”ingenting duger” på skivbolaget Labrador Records.

2006 släppte bandet EPn Sommardagboken, albumet ”Mycket väsen för ingenting” och singlarna ”Släpp in solen” och ”Punkdrömmar”.

Våren 2009 släppte sångaren Christopher Sander soloalbumet Hej hå!. Flera medlemmar ur [ingenting] medverkade på albumet, som var en samling egna sånger samt tolkningar av Spacemen 3, Daniel Johnston samt Astrid Lindgren och Georg Riedels låtar.

2009 släppte [ingenting] sitt tredje album, det Jari Haapalainen-producerade ”Tomhet, idel tomhet”. Albumet fick stor uppmärksamhet, balladen ”Dina händer är fulla av blommor” fick ett brett genomslag och singeln ”Halleluja!” blev bandets mest spelade låt i svensk och norsk radio. Albumet nominerades till en Grammis i kategorin Årets rock och P3 Guld i kategorin Bästa grupp.

2014 släpptes albumet Jorden var rund via Parlophone/Warner. På albumet medverkade bland andra Rebecka Törnqvist, Nicolai Dunger och Tuva Novotny.

December 2018 släppte [ingenting] sin fjärde fullängdare ”#STXLM” på det oberoende skivbolaget Lazy Octopus.

Åren 2019-2022 släppte bandet flera singlar, däribland en tolkning av ”Du gamla, du fria” i samband med riksdagsvalet.

[ingenting] har turnerat flitigt i Sverige, Norge, Danmark och Finland och nominerats till både Grammis och P3 Guld. 2024 släppte man singlarna ”Lockrop” och ”Vrak & fångar”.

Turnén:
3/10 OSLO JOHN DEE
4/10 GÖTEBORG NEFERTITI
17/10 MALMÖ PLAN B
27/11 STOCKHOLM SÖDRA TEATERN

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in