25/5 2025
Stora Teatern i Göteborg
Kom mig inte för att försöka ta anteckningar i mörkret när jag från femte rad fascinerad följde utvecklingen på scen under en och en halv timme en söndagskväll. Därför borde denna recension ha goda förutsättningar att bli väsentligt kortare än mina texter brukar bli. Till saken hör att min ansökan om recensionsbiljett var en impuls grundad i en wow-upplevelse på Ystad Jazzfestival 2017. Närmare bestämt en oförglömlig konsert på duo med Hiromi Uehara från Japan på flygel tillsammans med Edgar Castaneda från Colombia på harpa.
46-årige klaviaturspelaren och kompositören var ett underbarn som studerade på Berklee för Ahmad Jamal och under tiden som student erhöll ett skivkontrakt. Hon har släppt fjorton studioalbum, varav några under namnet The Trio Project tillsammans med Simon Philips och Anthony Jackson. Som medlem i band under ledning av Stanley Clarke har hon erhållit en Grammy. Man kan lätt förstå varför Hiromi med sin energiska utstrålning och anmärkningsvärda kreativitet blivit en publikdragande attraktion på jazzfestivaler runt om i världen. Enligt producent på Stora Teatern hade man jobbat länge för att få till en spelning med hennes kvartett. Stämningen på välfyllda, vackra Storan var påtagligt hjärtligt på den konsert som genomfördes utan paus och med minst två extranummer efter stående ovationer.
Hiromi´s Sonicwonder har på kort tid gett ut två plattor vilka båda komponerats och producerats av kvinnan vars musikaliska sällskap är tre minst sagt duktiga instrumentalister. De är prisade Adam O´Farrill från Brooklyn på trumpet och pedalboard som spelat med bland andra Mary Halvorson, trumslagaren Gene Coye från Chicago vars meritlista imponerar (eget band jämte samarbeten med bland andra Larry Carlton, SEAL, Richard Bona, Robben Ford, Stanley Clarke, Terence Blanchard, Pharoah Sanders och fått Grammy som medlem i storband.) samt Hadrian Feraud från Frankrike på elbas, vars öde beseglades vid tolv års ålder efter att ha blivit förhäxad av postumt utgiven liveplatta med Jaco Pastorious. Fransmannens cv innefattar soloalbum, producent-uppdrag och samarbeten med storheter som John McLaughlin, Chick Corea, Bireli Lagrene och Lee Ritenour. Med tanke på respektive meritlista kan tyckas att jag borde känt till dem, fast får erkänna att de var nya ansikten.
Med öronproppar instoppade var ljudet tillfredsställande, starkt utan att befinna sig på smärtsamt hög volym. Att basen aldrig tog över vilket annars är mer regel än undantag på fusionorienterade konserter ska framhållas. Varje instrument kom till sin rätt vilket förtjänar att påpekas. Hiromi presenterade merparten av sina kompositioner, men jag lyckades sällan lägga titlar på minnet. Charmigt nog hade tangenternas trollkarl lärt sig skapligt uttal av ”tack så mycket”.
Efteråt är jag avgjort mer nöjd än den rutinerade livemusik-konsument jag kommer i samspråk med när denne frågar hur det gick för mig. Min analys handlar om att det var osedvanligt mycket sväng i upphetsande funkfusionskepnad. Slås av att soundet genomgående inte alls var lika originellt som den fabulösa konserten på duo i Ystad. Påminner istället om svänget som definierade Brecker Brothers, Word of Mouth och ibland kan det kopplas ihop med Yellow Jackets eller Weather Report, även om trumpetare inte ingår i dessa stilbildande formationer. Hon skiljer sig dock från sina influenser genom att införliva exotiska klanger från hemlandet vid flera tillfällen på sluttampen vilket förhöjer behållningen. Det originella består dels i att det är en kvinna från Japan som skrivit den musik som så virtuost och sömlöst framförs, dels att virtuost drivna kvartetten överlag ägnar sig åt att stretcha raka beats stundtals övergående i uppbrutna rytmer. Efteråt träffar jag den i jazzkretsar djupt respekterade Tommy Kotter ( personlig favorit) som satt längst fram med en pianoelev. Han förtäljde mig en reflektion han gjort. Aldrig tidigare hade han nämligen lyssnat på konsert så späckad på toner.
Förutom flygel trakterar den charmerande stjärnan klädd i färggrann klänning två elektroniska instrument. Tippar på att synt modell mini KORG placerats ovanpå pianot medan det keyboard som står bredvid synes vara av märket Nord/ Clavia. Oerhört skickligt växlas emellan dessa enheter. Frapperande ofta låter hon var sin hand samtidigt spela på två olika klaviaturer. Förbluffas över att kvartetten lirar med makalös precision utan noter, verkar räcka med att de som memorerat in melodierna ibland tittar på hennes rörelseschema eller att de direkt fångar upp fortsättningen på varje intro.
Av titlar minns jag Pendulum inspelad i både i vokal och instrumental version. Framförs här solo i första extranummer på flygel, en väldigt vacker och suggestivt upplagd slinga. Sprillans färska albumets inledning XYZ är en bitvis härligt uppsluppen hetsig låt. En medryckande låt tycks vara deras hit och hör jag rätt återkommer den i extraavdelningen. Har för att en spännande komposition som hette Polaris. Mest tid ägnas åt en svit i fyra delar som fått samma gemensamma titel som skivan Out There. De är indelade i Takin´Off – Strolling – Orion samt The Quest. O´Farrill sysslade mest med att framställa utsträckta svepande fraser. Han besatt skärpa och var tekniskt briljant, men emellanåt kunde jag sakna nyanser och emotionellt djup. Min vän, den vane konsertbesökaren, ansåg att denne musiker i omgångar blev för dominant. En ståndpunkt jag inte delar fullt ut.
Rytmsektion var utsökt, såg till att beat och intensitet skiftade elegant, på det sätt Hiromi avsett. Bortsett från hennes solostycke hade också de ett par features, solon och stimulerande internt samspel. Minst ett basintro förekom och kvartettens kompositör hade en handfull intron. Hennes innovativa förmåga förför och man noterar hur hon leende befinner sig glädjestrålande i nuet. Men för att vara en konsert som i någon mening tillhör vidsträckt jazzgenre, ska betonas att Hiromi inte hade lagt in längre sekvenser för solon. Är glad att jag erbjöds möjligheten att bevaka denna högkvalitativa tillställning fylld av energi, passion och tilltalande spännvidd och hög svängfaktor. Om den ledande tidningen missade att recensera framstår det som desto viktigare att jag som visserligen får kallas novis vad gäller Hiromi och hennes nya projekt, ändå ansträngde mig för att subjektivt dokumentera.
ps Nu blev texten till slut lite längre än jag hade för avsikt. Håll till godo!
