Musik

Lill Lindfors med Mats Norrefalk och Claes Crona trio

Råda Rum i Mölnlycke

5

25/4 2018

Foto Qlaez Wennberg

Vil slå fast ett flagrant förbiseende, så obegripligt att det bör etiketteras som en underlåtenhetssynd. Syftar på att Lill Lindfors ännu inte  är invald i Swedish Music Hall of Fame. Konserten inför cirka 800 begeistrade personer på den ort där jag gick i skolan, stärkte mig i min uppfattning. Visst påverkar förväntningar. Icke förty  var vi med om något exceptionellt i Mölnlycke.  En mogen dams ålder ska man av artighetsskäl hålla tyst om. Påminner därför istället om en osedvanligt lång karriär, vars första storhetstid inföll för drygt femtio år sedan med huvudroll i West Side Story, hits i single-format, medverkan i Eurovision Song Contest och som grädde på moset plattan Du är den ende.

Även om artisten står i centrum  på  egna långa ben, måste konsertens succé  i lika hög grad tillskrivas musikerna omkring henne. Vi ser längst till höger på scen nära samarbetspartnern Mats Norrefalk på diverse gitarrer, vars resonans återges förträffligt.  Han spelar ljuvligt ihop med några superproffs. Garvade oldtimern Claes Crona vid flygeln tillsammans med Johan Granström (ny bekantskap för mig som bland andra spelar med Bengan Jansson) på elbas och allestädes närvarande Johan Löfcrantz Ramsay bakom trumsetet. Var en smula betänksam då jag blev varse, vilka som utgjorde komp och att elbas ingick i sättningen. Ack vad jag bedrog mig. Basen mullrade aldrig och Johan som jag ofta sett  smaska på, gav finstilt musicerande ett ansikte. Granström fick utrymme för flera smakfulla soloinpass, medan den jazzinfluerade batteristen, antingen tillbakadragen eller lagom pådrivande, servade övriga med idealiska rytmer. Ljudet i den spatiösa lokalen som utökats med läktare, föreföll nedskruvat ett par decibel, anpassat till åhörare i samma generation som kvällens affischnamn.

Har inte större koll på Lindfors produktion eller nuvarande repertoar. Såg trevlig konsert på regnigt Götaplatsen med Göteborg Wind Orchestra för några år sedan och när hon ingick i  Bengt Arne Wallin – hyllning i Kulturhuset vid Sergels torg.  För att vara i underhållningsbranschen har hon gjort osedvanligt mycket med substans, i skiftande genrer och uttrycksformer.  Att agera faller sig naturligt, likaså att framföra monologer. Av artisten som fått både hederspris på Grammisgala, guldros i Montreux och medalj av kungen, gavs en avancerad provkarta på nämnda begåvning. Stockholmsslangen i Bystan respektive fyndiga Biologilektionen på rimmad vers tillhörde avdelningen rappa  smarta monologer. Förmågan att memorera komplicerade textavsnitt är definitivt beundransvärd. Ämnen hon kretsade kring i sina ”prator” var sådant som språkförbistring, tidens obarmhärtiga gång, längtan i plural, kändisskap och sitt barnbarns inställning till tillvaron. Ganska tidigt in i konserten kom en reflektion. Lindfors är mån om att framföra intelligenta, underfundiga texter. Flera gånger framhöll hon  Björn Barlachs  betydelse. Själv är verkligen inte oäven på den punkten, vilket hon bevisade med den äran när hon reciterade Om jag blir rik nån gång.

Enda som störde  en smula var sättet att rikta sig till utvalda ”offer” på första raden, ett tjatigt beteende som ju flitigt förekommer hos stå upp – komiker. Annars en fläckfri, formidabel föreställning i två generösa set. (I paus kunde man  köpa skivor av Claes Crona.) Rimligt att förmoda att Lindfors tappat något av sitt vokala omfång. Nu kunde man få intrycket att hon sparade några oktaver till sin mäktiga slutton Vad som erbjöds var hur som helst magnifikt! Lill Lindfors textar suveränt och det melodiska sinnelaget är frapperande, rent av bländande. Musikerna  vet precis hur de ska förstärka hennes imponerande vokala förmåga, vare sig hon sjunger jazzmedley, visa, poppiga  örhängen från 70-talet, genuina schlagers eller latinstyle.

Inledde gjorde Bedrägeri, en lovsång till frimodigt självständigt leverne, åtföljt av  fräsigt jazztema med en glad blues i sig. Anita O´ Day hyllades i den ekvilibristiska texten. I Jag vill nå dig (Längtans samba) briljerade Granström och Norrefalk. Den senares spanskklingande ackord förhöjde låtens atmosfär. Paret återkom i Me And Bobby McGee, där de duellerade fräckt i ett omtag på refrängen. En annan höjdpunkt var instrumental, nämligen en vals från Venezuela framförd av Mats på soprangitarr med nylonsträngar. Ingen Du är den ende i vackra Råda Rum , däremot flera andra titlar från den ikoniska lp jag ärvde efter pappa (vars grav ligger några stenkast från konsertlokalen). Vidare återfanns på låtlistan ömsinta klassikern Tillsammans är ett sätt att finnas till, ”obligatorisk” klappa-takten – medverkan i Musik skall byggas utav glädje, på begäran ett frejdigt allsångs-potpurri och som extranummer finstämda Paint Your Pretty Picture With a Song av Bill Withers; med i programmet för att hedra kollegor som nyligen dött.

Instämmer i prästens  omdöme, han som fanns på plats för att vi befann oss i ett megastort församlingshem. Lill Lindfors är tidlös! Vill bara lägga till att hon är en komplett sångare och underhållare. Oavsett om hon fokuserar på att tolka drömskt/  poetiskt eller berätta något up-tempo, gärna med humoristisk knorr, behärskar hon fullständigt valt format. Och musikerna var som framgått bedårande, när de gav en stjärna utan divalater perfekt inramning. Det urläckra kompet beredde väg för genialiske gitarrmanen  Norrefalk och eleganten vid pianot. Claes Crona med sin enorma erfarenhet vet precis hur man ackompanjerar,  levererade härligt understöd och färgade dessutom fina melodier med eget temperament. När en recensent märker att han blir rörd av att tala om en upplevelse, bör denne styrd av såväl impulsivitet som eftertänksamhet , ta beslutet att utdela en fullpoängare.  Känns finemang  att få dokumentera en fullträff.

 

 

 

 

 

Magnus Lindgren och Ida Sand med Stockholm Underground

Dergårdsteatern i Lerum

4

22/4 2018

Foton Christer Åkerlund

Beundransvärt av föreningen Musik i Lerum strax utanför Göteborg att ha tillräcklig budget och publikunderlag, för att kunna ställa samman ett mycket gediget konsertprogram. Och fina arrangemang gör att artister och supporters av livemusik trivs i Dergårdsteatern, som utrustats med utsökt akustik. En ljus söndagseftermiddag kan det kännas avigt att gå inomhus, för att lyssna på en hyllning till flöjtisten Herbie Mann och hans skiva Memphis Underground (1969). Nu njöt uppskattningsvis 150 personer av svängig  musik i skiftande tempon,  djupt rotad i afrikansk-amerikansk tradition. Vill flika in att jag på jazzmagasinet Orkesterjournalens hemsida  recenserade liveversionen av Magnus Lindgrens senaste platta Stockholm Underground, så som den lät på Nefertiti i november.  Upplägget i Lerum var snarlikt, fast inte identiskt då Ida Sand hade tillkommit. Hon tillförde låtlistan ett antal egna bidrag, företrädesvis covers, från ännu ej släppt skiva. En skiva samtliga på scen varit med på.

Förvillas inte av fotot ovan som så ypperligt fångar hur taktilt lyhörda musiker samverkar i stunden. En flöjtist i världsklass är den 43-årige ”projektledaren”, vars eleganta saxofonspel också  hördes i ett flertal låtar. Nästan allt Lindgren tar i blir till guld, oavsett om han arrangerar för storband eller leder mindre grupper. Har säkerligen live hört blåsaren och låtskrivaren minst ett tiotal gånger, alltid blivit lika belåten.  Utan böjelse för utmanande tonspråk –  jämför Goran Kajfes, Dan Berglund med flera – är han  en nyfiken virtuos som sprider sann musikalisk glädje. De remarkabla kollegor han omger sig med i Stockholm Underground, har i flera decennier tillhört gräddan av live-/studiomusiker inom beatbaserad musik. Föga förvånande har de i flera fall haft prestigefyllda internationella uppdrag. Jag har haft förmånen att se Per Lindvall, Lars Danmark Danielsson och Henrik Jansson, både på  större scener och intima klubbspelningar. Ida Sand är lika förunderligt osvensk i sitt uttryck.  Besjälad sång och dito  klaviaturspel andas oemotståndlig charm och  äkta känslor.  Tolkningarna hon framförde i trioformat på Liseberg 2016 måste betecknas som magiska.

I Lerum får titellåten på Stockholm Underground inleda, naturligtvis med utförligt intro av flöjtkonstnären själv.  Det är som om hans instrument talar inbjudande till oss. Bandmedlemmen från huvudstaden i vårt södra grannland gav sig till känna omgående, genom  läckert solo på elbas. Konstaterar att öronen smeks av lättlyssnade tongångar. I första set levereras ett flertal kompositioner från skivan, vars underrubrik är A tribute to Herbie Mann. Balladen Theme For Laura skriven tillsammans med Henrik Jansson, taktfast groove designade i olika tempon sammanförda i höjdarlåten Message From Kaknäset samt Penny Blue där annars tillbakadragne Henrik Jansson avfyrade snyggt solo.  Elgitarr har ju sällan position i framkant när souljazz spelas.

Efter fikapaus blir det åka av när leklynnet öppnar upp soundet ytterligare.  Teknisk apparatur  bejakas. Vi snackar I-phone, loopar och inte minst en röstförvrängande vocoder. Först avverkas ett suggestivt stycke med inskjutna pauser. Ida sjöng med intensitet, kompet gick loss medan kapellmästarens tvärflöjt låg överst i registret. Vid ett tillfälle frågar Magnus om någon i publiken har skivan Memphis Underground (jag råkar ha titellåten utgiven på samling av Atlantic med jazzflöjt-musik).  Han får ingen bekräftelse, däremot god respons efter varje låt, inklusive applåder vid flera solon. Konsertens kulmen inträffar i och med ett Herbie Mann – medley. Det har i sig  angenäma hits som Hold On I´m Coming jämte A Whiter Shade Of Pale. Huvudspåret avslutades med ösig boogie, omöjlig att inte stampa takten till.

Ida Sand var inte någon sidekick, utan hade som sagt sina förnämliga låtar instoppade i låtlistan. Minns jag rätt bytte Magnus till tenorsax dessa gånger.  I första avdelningen gav hon oss Sppoky med text av Dusty Springfield och häpnadsväckande nog stompiga Born On The Bayou (John Fogerty) som jag har i original med Creedence. Ida trakterar antingen flygel eller fender rhodes. Passionerat smågungig  musik avlöstes av värsta svängfesten med sugande beat i  fräckt utsvävande rockdänga. Inspirerade improvisationer förekom. Vidare sjöng den besjälade låtskrivaren och interpreten soulfunkiga Crash And Burn  och  extranumret Chain Of Fools,  som ju var en Aretha Franklin´s största framgångar. Vill påstå att de starka melodier hon valt bär en ständigt stigande stjärna framåt. Med absolut närvaro och personlig prägel surfar Sand på en kreativ våg.

Måste betona hur hisnande samspelta musikerna på scen är. Årets Lars Gullin – pristagare  försätter sina medmusiker i ett avslappnat taggat tillstånd. Det pådrivande och lagom utsmyckande kompet är utomjordiskt. Precise Per Lindvall  med sin makalösa tajming på trumsetet har fullständig koll på rytmiken, medan coole Lars  D är bländande utan att hamna utanför ramarna. Hade flera delikata solon. Stilen  påminner om storheter som Victor Bailey eller Pino Palladino.

Inte tillstymmelse till invändningar. Varför då hålla igen något vid betygsättningen? Jo, någon uppslukande känsla har inte dröjt sig kvar, mer en inre glädje. Önskade mig ännu mer av extras, emotioner och vilda upptåg!  Under rådande omständigheter måste det dock ha varit en omänsklig uppgift att få till en oförglömlig upplevelse. Vad vi fick istället, var  några mycket berikande härliga timmar på pendelavstånd från Göteborg. Tack Musik i Lerum för att ni oförtrutet förser publiken med kvalitetskonserter.