• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Eldoradio släpper ny ösig singel

27 april, 2018 by Petter Stjernstedt

Eldoradio är inte bara en putslustig ordlek. Det Trollhättan-baserade bandet, med en gemensam kärlek till indiepunken. Deras senaste singel Youth Cult, som kom ut i mars, letade sig snabbt in på topplistorna. Uppföljaren All We got is Time visar upp ett praktens Eldoradio med känselspröten ute och målet tydligt utpekat.

I April 2016 släppte Eldoradio sin debutplatta “21 Century Explosive Sound”. Därefter  har de besökt England, Tyskland och Spanien samt spelat på Peace and Love och Uddevalla Sound. Eldoradio har fått flera priser, bland annat GAFFA SVERIGEs utnämnande ”Årets genombrott” 2016.

Eldoradio är som bäst live. De måste upplevas på plats och helst med en öl i handen. Så håll utkik i festivalprogrammen och lyssna och njut av All We Got is Time.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Sång och musik i harmonisk symbios – Lill Lindfors i Mölnlycke

27 april, 2018 by Mats Hallberg

Lill Lindfors med Mats Norrefalk och Claes Crona trio

Råda Rum i Mölnlycke

5

25/4 2018

Foto Qlaez Wennberg

Vil slå fast ett flagrant förbiseende, så obegripligt att det bör etiketteras som en underlåtenhetssynd. Syftar på att Lill Lindfors ännu inte  är invald i Swedish Music Hall of Fame. Konserten inför cirka 800 begeistrade personer på den ort där jag gick i skolan, stärkte mig i min uppfattning. Visst påverkar förväntningar. Icke förty  var vi med om något exceptionellt i Mölnlycke.  En mogen dams ålder ska man av artighetsskäl hålla tyst om. Påminner därför istället om en osedvanligt lång karriär, vars första storhetstid inföll för drygt femtio år sedan med huvudroll i West Side Story, hits i single-format, medverkan i Eurovision Song Contest och som grädde på moset plattan Du är den ende.

Även om artisten står i centrum  på  egna långa ben, måste konsertens succé  i lika hög grad tillskrivas musikerna omkring henne. Vi ser längst till höger på scen nära samarbetspartnern Mats Norrefalk på diverse gitarrer, vars resonans återges förträffligt.  Han spelar ljuvligt ihop med några superproffs. Garvade oldtimern Claes Crona vid flygeln tillsammans med Johan Granström (ny bekantskap för mig som bland andra spelar med Bengan Jansson) på elbas och allestädes närvarande Johan Löfcrantz Ramsay bakom trumsetet. Var en smula betänksam då jag blev varse, vilka som utgjorde komp och att elbas ingick i sättningen. Ack vad jag bedrog mig. Basen mullrade aldrig och Johan som jag ofta sett  smaska på, gav finstilt musicerande ett ansikte. Granström fick utrymme för flera smakfulla soloinpass, medan den jazzinfluerade batteristen, antingen tillbakadragen eller lagom pådrivande, servade övriga med idealiska rytmer. Ljudet i den spatiösa lokalen som utökats med läktare, föreföll nedskruvat ett par decibel, anpassat till åhörare i samma generation som kvällens affischnamn.

Har inte större koll på Lindfors produktion eller nuvarande repertoar. Såg trevlig konsert på regnigt Götaplatsen med Göteborg Wind Orchestra för några år sedan och när hon ingick i  Bengt Arne Wallin – hyllning i Kulturhuset vid Sergels torg.  För att vara i underhållningsbranschen har hon gjort osedvanligt mycket med substans, i skiftande genrer och uttrycksformer.  Att agera faller sig naturligt, likaså att framföra monologer. Av artisten som fått både hederspris på Grammisgala, guldros i Montreux och medalj av kungen, gavs en avancerad provkarta på nämnda begåvning. Stockholmsslangen i Bystan respektive fyndiga Biologilektionen på rimmad vers tillhörde avdelningen rappa  smarta monologer. Förmågan att memorera komplicerade textavsnitt är definitivt beundransvärd. Ämnen hon kretsade kring i sina ”prator” var sådant som språkförbistring, tidens obarmhärtiga gång, längtan i plural, kändisskap och sitt barnbarns inställning till tillvaron. Ganska tidigt in i konserten kom en reflektion. Lindfors är mån om att framföra intelligenta, underfundiga texter. Flera gånger framhöll hon  Björn Barlachs  betydelse. Själv är verkligen inte oäven på den punkten, vilket hon bevisade med den äran när hon reciterade Om jag blir rik nån gång.

Enda som störde  en smula var sättet att rikta sig till utvalda ”offer” på första raden, ett tjatigt beteende som ju flitigt förekommer hos stå upp – komiker. Annars en fläckfri, formidabel föreställning i två generösa set. (I paus kunde man  köpa skivor av Claes Crona.) Rimligt att förmoda att Lindfors tappat något av sitt vokala omfång. Nu kunde man få intrycket att hon sparade några oktaver till sin mäktiga slutton Vad som erbjöds var hur som helst magnifikt! Lill Lindfors textar suveränt och det melodiska sinnelaget är frapperande, rent av bländande. Musikerna  vet precis hur de ska förstärka hennes imponerande vokala förmåga, vare sig hon sjunger jazzmedley, visa, poppiga  örhängen från 70-talet, genuina schlagers eller latinstyle.

Inledde gjorde Bedrägeri, en lovsång till frimodigt självständigt leverne, åtföljt av  fräsigt jazztema med en glad blues i sig. Anita O´ Day hyllades i den ekvilibristiska texten. I Jag vill nå dig (Längtans samba) briljerade Granström och Norrefalk. Den senares spanskklingande ackord förhöjde låtens atmosfär. Paret återkom i Me And Bobby McGee, där de duellerade fräckt i ett omtag på refrängen. En annan höjdpunkt var instrumental, nämligen en vals från Venezuela framförd av Mats på soprangitarr med nylonsträngar. Ingen Du är den ende i vackra Råda Rum , däremot flera andra titlar från den ikoniska lp jag ärvde efter pappa (vars grav ligger några stenkast från konsertlokalen). Vidare återfanns på låtlistan ömsinta klassikern Tillsammans är ett sätt att finnas till, ”obligatorisk” klappa-takten – medverkan i Musik skall byggas utav glädje, på begäran ett frejdigt allsångs-potpurri och som extranummer finstämda Paint Your Pretty Picture With a Song av Bill Withers; med i programmet för att hedra kollegor som nyligen dött.

Instämmer i prästens  omdöme, han som fanns på plats för att vi befann oss i ett megastort församlingshem. Lill Lindfors är tidlös! Vill bara lägga till att hon är en komplett sångare och underhållare. Oavsett om hon fokuserar på att tolka drömskt/  poetiskt eller berätta något up-tempo, gärna med humoristisk knorr, behärskar hon fullständigt valt format. Och musikerna var som framgått bedårande, när de gav en stjärna utan divalater perfekt inramning. Det urläckra kompet beredde väg för genialiske gitarrmanen  Norrefalk och eleganten vid pianot. Claes Crona med sin enorma erfarenhet vet precis hur man ackompanjerar,  levererade härligt understöd och färgade dessutom fina melodier med eget temperament. När en recensent märker att han blir rörd av att tala om en upplevelse, bör denne styrd av såväl impulsivitet som eftertänksamhet , ta beslutet att utdela en fullpoängare.  Känns finemang  att få dokumentera en fullträff.

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

The Magnettes – tilldragande bra fuckyoupop

25 april, 2018 by Thomas Johansson

The Magnettes

Scen: Obaren Stockholm

Betyg: 4

En onsdag, Obaren i Stockholm, känslan att många på plats inte riktigt vet vad de ska få lyssna på. På scenen kliver det upp ett energipaket från fucking Pajala, det är Rebecka Digervall och Sanna Kalla som tillsammans med Tomas Bäcklund Thuneström är The Magnettes. De är stolta budbärare av att vara självutnämnda töntar från Pajala, som är på ett mellanstadiedisco på Obaren, och vilket disco. Energin som släpps loss i lokalen kan liknas med en flodvåg som bara svämmar över, kanske samma översvämning som hotar i norra Sverige när all snö nu ska smälta bort. Behöver någon öka på snösmältningen, släpp loss Rebecka och Sanna.

Älskar energin, uttrycket och den punkiga attityden. Det finns en enda sak att klaga på, hade gärna fått mer musik. Det är fuckyoupop, det är elektronisk popmusik pumpad med energi, men samtidigt har dom en vaggvisa, Pajala state of mind. Det är musik som sprider glädje, som gör att folk vill och ska ligga.

Det är ingen enkel publik på Obaren, men det skiter Rebecka och Sanna i. Alla ska ha kul, de kastar sig ut bland publiken, de sjunger som gudinnor, dompterar och är helt enkelt underbara. The Magnettes, värda att se innan de tagit över hela världen. Jag kommer att hålla koll på dom, och kommer inte att missa att se dom live nästa gång jag får chansen. Det kan vara Sveriges nästa musikexport.


Arkiverad under: Musik, Recension

Titta premiärvisning: Staffan Hellstrand – Terror Haza

25 april, 2018 by Redaktionen

Foto: Patrik Sventelius

Staffan Hellstrand har premiär för sin nya video Terror Haza. Sången ingår i nya albumet ”Svaret på allt” som släpptes 20 april.

Staffan Hellstrand berättar om låten och videon:
Terror Haza är ett hus i Budapest, som användes av nazisterna och pilkorsrörelsen för att fängsla, tortera och avrätta meningsmotståndare.
När Sovjet och dess ungerska marionetter tog över makten i Ungern tog dom också över huset och fortsatte samma verksamhet.
Sången är en påminnelse om att vi inte ska ta all vår demokratiska frihet för given.
Vi har politiker i riksdagen som uttryckt att dom inte skulle ha något emot att förbjuda viss press och utesluta grupperingar från den sk svenska gemenskapen.
Allt börjar någonstans och vi måste alltid vara på vår vakt.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Musik, Musikvideo, Staffan Hellstrand, Video

Skönt svängig souljazz med superbt samspel – Magnus Lindgren och Ida Sand

24 april, 2018 by Mats Hallberg

Magnus Lindgren och Ida Sand med Stockholm Underground

Dergårdsteatern i Lerum

4

22/4 2018

Foton Christer Åkerlund

Beundransvärt av föreningen Musik i Lerum strax utanför Göteborg att ha tillräcklig budget och publikunderlag, för att kunna ställa samman ett mycket gediget konsertprogram. Och fina arrangemang gör att artister och supporters av livemusik trivs i Dergårdsteatern, som utrustats med utsökt akustik. En ljus söndagseftermiddag kan det kännas avigt att gå inomhus, för att lyssna på en hyllning till flöjtisten Herbie Mann och hans skiva Memphis Underground (1969). Nu njöt uppskattningsvis 150 personer av svängig  musik i skiftande tempon,  djupt rotad i afrikansk-amerikansk tradition. Vill flika in att jag på jazzmagasinet Orkesterjournalens hemsida  recenserade liveversionen av Magnus Lindgrens senaste platta Stockholm Underground, så som den lät på Nefertiti i november.  Upplägget i Lerum var snarlikt, fast inte identiskt då Ida Sand hade tillkommit. Hon tillförde låtlistan ett antal egna bidrag, företrädesvis covers, från ännu ej släppt skiva. En skiva samtliga på scen varit med på.

Förvillas inte av fotot ovan som så ypperligt fångar hur taktilt lyhörda musiker samverkar i stunden. En flöjtist i världsklass är den 43-årige ”projektledaren”, vars eleganta saxofonspel också  hördes i ett flertal låtar. Nästan allt Lindgren tar i blir till guld, oavsett om han arrangerar för storband eller leder mindre grupper. Har säkerligen live hört blåsaren och låtskrivaren minst ett tiotal gånger, alltid blivit lika belåten.  Utan böjelse för utmanande tonspråk –  jämför Goran Kajfes, Dan Berglund med flera – är han  en nyfiken virtuos som sprider sann musikalisk glädje. De remarkabla kollegor han omger sig med i Stockholm Underground, har i flera decennier tillhört gräddan av live-/studiomusiker inom beatbaserad musik. Föga förvånande har de i flera fall haft prestigefyllda internationella uppdrag. Jag har haft förmånen att se Per Lindvall, Lars Danmark Danielsson och Henrik Jansson, både på  större scener och intima klubbspelningar. Ida Sand är lika förunderligt osvensk i sitt uttryck.  Besjälad sång och dito  klaviaturspel andas oemotståndlig charm och  äkta känslor.  Tolkningarna hon framförde i trioformat på Liseberg 2016 måste betecknas som magiska.

I Lerum får titellåten på Stockholm Underground inleda, naturligtvis med utförligt intro av flöjtkonstnären själv.  Det är som om hans instrument talar inbjudande till oss. Bandmedlemmen från huvudstaden i vårt södra grannland gav sig till känna omgående, genom  läckert solo på elbas. Konstaterar att öronen smeks av lättlyssnade tongångar. I första set levereras ett flertal kompositioner från skivan, vars underrubrik är A tribute to Herbie Mann. Balladen Theme For Laura skriven tillsammans med Henrik Jansson, taktfast groove designade i olika tempon sammanförda i höjdarlåten Message From Kaknäset samt Penny Blue där annars tillbakadragne Henrik Jansson avfyrade snyggt solo.  Elgitarr har ju sällan position i framkant när souljazz spelas.

Efter fikapaus blir det åka av när leklynnet öppnar upp soundet ytterligare.  Teknisk apparatur  bejakas. Vi snackar I-phone, loopar och inte minst en röstförvrängande vocoder. Först avverkas ett suggestivt stycke med inskjutna pauser. Ida sjöng med intensitet, kompet gick loss medan kapellmästarens tvärflöjt låg överst i registret. Vid ett tillfälle frågar Magnus om någon i publiken har skivan Memphis Underground (jag råkar ha titellåten utgiven på samling av Atlantic med jazzflöjt-musik).  Han får ingen bekräftelse, däremot god respons efter varje låt, inklusive applåder vid flera solon. Konsertens kulmen inträffar i och med ett Herbie Mann – medley. Det har i sig  angenäma hits som Hold On I´m Coming jämte A Whiter Shade Of Pale. Huvudspåret avslutades med ösig boogie, omöjlig att inte stampa takten till.

Ida Sand var inte någon sidekick, utan hade som sagt sina förnämliga låtar instoppade i låtlistan. Minns jag rätt bytte Magnus till tenorsax dessa gånger.  I första avdelningen gav hon oss Sppoky med text av Dusty Springfield och häpnadsväckande nog stompiga Born On The Bayou (John Fogerty) som jag har i original med Creedence. Ida trakterar antingen flygel eller fender rhodes. Passionerat smågungig  musik avlöstes av värsta svängfesten med sugande beat i  fräckt utsvävande rockdänga. Inspirerade improvisationer förekom. Vidare sjöng den besjälade låtskrivaren och interpreten soulfunkiga Crash And Burn  och  extranumret Chain Of Fools,  som ju var en Aretha Franklin´s största framgångar. Vill påstå att de starka melodier hon valt bär en ständigt stigande stjärna framåt. Med absolut närvaro och personlig prägel surfar Sand på en kreativ våg.

Måste betona hur hisnande samspelta musikerna på scen är. Årets Lars Gullin – pristagare  försätter sina medmusiker i ett avslappnat taggat tillstånd. Det pådrivande och lagom utsmyckande kompet är utomjordiskt. Precise Per Lindvall  med sin makalösa tajming på trumsetet har fullständig koll på rytmiken, medan coole Lars  D är bländande utan att hamna utanför ramarna. Hade flera delikata solon. Stilen  påminner om storheter som Victor Bailey eller Pino Palladino.

Inte tillstymmelse till invändningar. Varför då hålla igen något vid betygsättningen? Jo, någon uppslukande känsla har inte dröjt sig kvar, mer en inre glädje. Önskade mig ännu mer av extras, emotioner och vilda upptåg!  Under rådande omständigheter måste det dock ha varit en omänsklig uppgift att få till en oförglömlig upplevelse. Vad vi fick istället, var  några mycket berikande härliga timmar på pendelavstånd från Göteborg. Tack Musik i Lerum för att ni oförtrutet förser publiken med kvalitetskonserter.

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 257
  • Sida 258
  • Sida 259
  • Sida 260
  • Sida 261
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1760
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in