Magnus Lindgren och Ida Sand med Stockholm Underground
Dergårdsteatern i Lerum
4
22/4 2018
Foton Christer ÅkerlundBeundransvärt av föreningen Musik i Lerum strax utanför Göteborg att ha tillräcklig budget och publikunderlag, för att kunna ställa samman ett mycket gediget konsertprogram. Och fina arrangemang gör att artister och supporters av livemusik trivs i Dergårdsteatern, som utrustats med utsökt akustik. En ljus söndagseftermiddag kan det kännas avigt att gå inomhus, för att lyssna på en hyllning till flöjtisten Herbie Mann och hans skiva Memphis Underground (1969). Nu njöt uppskattningsvis 150 personer av svängig musik i skiftande tempon, djupt rotad i afrikansk-amerikansk tradition. Vill flika in att jag på jazzmagasinet Orkesterjournalens hemsida recenserade liveversionen av Magnus Lindgrens senaste platta Stockholm Underground, så som den lät på Nefertiti i november. Upplägget i Lerum var snarlikt, fast inte identiskt då Ida Sand hade tillkommit. Hon tillförde låtlistan ett antal egna bidrag, företrädesvis covers, från ännu ej släppt skiva. En skiva samtliga på scen varit med på.
Förvillas inte av fotot ovan som så ypperligt fångar hur taktilt lyhörda musiker samverkar i stunden. En flöjtist i världsklass är den 43-årige ”projektledaren”, vars eleganta saxofonspel också hördes i ett flertal låtar. Nästan allt Lindgren tar i blir till guld, oavsett om han arrangerar för storband eller leder mindre grupper. Har säkerligen live hört blåsaren och låtskrivaren minst ett tiotal gånger, alltid blivit lika belåten. Utan böjelse för utmanande tonspråk – jämför Goran Kajfes, Dan Berglund med flera – är han en nyfiken virtuos som sprider sann musikalisk glädje. De remarkabla kollegor han omger sig med i Stockholm Underground, har i flera decennier tillhört gräddan av live-/studiomusiker inom beatbaserad musik. Föga förvånande har de i flera fall haft prestigefyllda internationella uppdrag. Jag har haft förmånen att se Per Lindvall, Lars Danmark Danielsson och Henrik Jansson, både på större scener och intima klubbspelningar. Ida Sand är lika förunderligt osvensk i sitt uttryck. Besjälad sång och dito klaviaturspel andas oemotståndlig charm och äkta känslor. Tolkningarna hon framförde i trioformat på Liseberg 2016 måste betecknas som magiska.
I Lerum får titellåten på Stockholm Underground inleda, naturligtvis med utförligt intro av flöjtkonstnären själv. Det är som om hans instrument talar inbjudande till oss. Bandmedlemmen från huvudstaden i vårt södra grannland gav sig till känna omgående, genom läckert solo på elbas. Konstaterar att öronen smeks av lättlyssnade tongångar. I första set levereras ett flertal kompositioner från skivan, vars underrubrik är A tribute to Herbie Mann. Balladen Theme For Laura skriven tillsammans med Henrik Jansson, taktfast groove designade i olika tempon sammanförda i höjdarlåten Message From Kaknäset samt Penny Blue där annars tillbakadragne Henrik Jansson avfyrade snyggt solo. Elgitarr har ju sällan position i framkant när souljazz spelas.
Efter fikapaus blir det åka av när leklynnet öppnar upp soundet ytterligare. Teknisk apparatur bejakas. Vi snackar I-phone, loopar och inte minst en röstförvrängande vocoder. Först avverkas ett suggestivt stycke med inskjutna pauser. Ida sjöng med intensitet, kompet gick loss medan kapellmästarens tvärflöjt låg överst i registret. Vid ett tillfälle frågar Magnus om någon i publiken har skivan Memphis Underground (jag råkar ha titellåten utgiven på samling av Atlantic med jazzflöjt-musik). Han får ingen bekräftelse, däremot god respons efter varje låt, inklusive applåder vid flera solon. Konsertens kulmen inträffar i och med ett Herbie Mann – medley. Det har i sig angenäma hits som Hold On I´m Coming jämte A Whiter Shade Of Pale. Huvudspåret avslutades med ösig boogie, omöjlig att inte stampa takten till.
Ida Sand var inte någon sidekick, utan hade som sagt sina förnämliga låtar instoppade i låtlistan. Minns jag rätt bytte Magnus till tenorsax dessa gånger. I första avdelningen gav hon oss Sppoky med text av Dusty Springfield och häpnadsväckande nog stompiga Born On The Bayou (John Fogerty) som jag har i original med Creedence. Ida trakterar antingen flygel eller fender rhodes. Passionerat smågungig musik avlöstes av värsta svängfesten med sugande beat i fräckt utsvävande rockdänga. Inspirerade improvisationer förekom. Vidare sjöng den besjälade låtskrivaren och interpreten soulfunkiga Crash And Burn och extranumret Chain Of Fools, som ju var en Aretha Franklin´s största framgångar. Vill påstå att de starka melodier hon valt bär en ständigt stigande stjärna framåt. Med absolut närvaro och personlig prägel surfar Sand på en kreativ våg.
Måste betona hur hisnande samspelta musikerna på scen är. Årets Lars Gullin – pristagare försätter sina medmusiker i ett avslappnat taggat tillstånd. Det pådrivande och lagom utsmyckande kompet är utomjordiskt. Precise Per Lindvall med sin makalösa tajming på trumsetet har fullständig koll på rytmiken, medan coole Lars D är bländande utan att hamna utanför ramarna. Hade flera delikata solon. Stilen påminner om storheter som Victor Bailey eller Pino Palladino.
Inte tillstymmelse till invändningar. Varför då hålla igen något vid betygsättningen? Jo, någon uppslukande känsla har inte dröjt sig kvar, mer en inre glädje. Önskade mig ännu mer av extras, emotioner och vilda upptåg! Under rådande omständigheter måste det dock ha varit en omänsklig uppgift att få till en oförglömlig upplevelse. Vad vi fick istället, var några mycket berikande härliga timmar på pendelavstånd från Göteborg. Tack Musik i Lerum för att ni oförtrutet förser publiken med kvalitetskonserter.