Lill Lindfors med Mats Norrefalk och Claes Crona trio
Råda Rum i Mölnlycke
5
25/4 2018
Foto Qlaez Wennberg
Vil slå fast ett flagrant förbiseende, så obegripligt att det bör etiketteras som en underlåtenhetssynd. Syftar på att Lill Lindfors ännu inte är invald i Swedish Music Hall of Fame. Konserten inför cirka 800 begeistrade personer på den ort där jag gick i skolan, stärkte mig i min uppfattning. Visst påverkar förväntningar. Icke förty var vi med om något exceptionellt i Mölnlycke. En mogen dams ålder ska man av artighetsskäl hålla tyst om. Påminner därför istället om en osedvanligt lång karriär, vars första storhetstid inföll för drygt femtio år sedan med huvudroll i West Side Story, hits i single-format, medverkan i Eurovision Song Contest och som grädde på moset plattan Du är den ende.
Även om artisten står i centrum på egna långa ben, måste konsertens succé i lika hög grad tillskrivas musikerna omkring henne. Vi ser längst till höger på scen nära samarbetspartnern Mats Norrefalk på diverse gitarrer, vars resonans återges förträffligt. Han spelar ljuvligt ihop med några superproffs. Garvade oldtimern Claes Crona vid flygeln tillsammans med Johan Granström (ny bekantskap för mig som bland andra spelar med Bengan Jansson) på elbas och allestädes närvarande Johan Löfcrantz Ramsay bakom trumsetet. Var en smula betänksam då jag blev varse, vilka som utgjorde komp och att elbas ingick i sättningen. Ack vad jag bedrog mig. Basen mullrade aldrig och Johan som jag ofta sett smaska på, gav finstilt musicerande ett ansikte. Granström fick utrymme för flera smakfulla soloinpass, medan den jazzinfluerade batteristen, antingen tillbakadragen eller lagom pådrivande, servade övriga med idealiska rytmer. Ljudet i den spatiösa lokalen som utökats med läktare, föreföll nedskruvat ett par decibel, anpassat till åhörare i samma generation som kvällens affischnamn.
Har inte större koll på Lindfors produktion eller nuvarande repertoar. Såg trevlig konsert på regnigt Götaplatsen med Göteborg Wind Orchestra för några år sedan och när hon ingick i Bengt Arne Wallin – hyllning i Kulturhuset vid Sergels torg. För att vara i underhållningsbranschen har hon gjort osedvanligt mycket med substans, i skiftande genrer och uttrycksformer. Att agera faller sig naturligt, likaså att framföra monologer. Av artisten som fått både hederspris på Grammisgala, guldros i Montreux och medalj av kungen, gavs en avancerad provkarta på nämnda begåvning. Stockholmsslangen i Bystan respektive fyndiga Biologilektionen på rimmad vers tillhörde avdelningen rappa smarta monologer. Förmågan att memorera komplicerade textavsnitt är definitivt beundransvärd. Ämnen hon kretsade kring i sina ”prator” var sådant som språkförbistring, tidens obarmhärtiga gång, längtan i plural, kändisskap och sitt barnbarns inställning till tillvaron. Ganska tidigt in i konserten kom en reflektion. Lindfors är mån om att framföra intelligenta, underfundiga texter. Flera gånger framhöll hon Björn Barlachs betydelse. Själv är verkligen inte oäven på den punkten, vilket hon bevisade med den äran när hon reciterade Om jag blir rik nån gång.
Enda som störde en smula var sättet att rikta sig till utvalda ”offer” på första raden, ett tjatigt beteende som ju flitigt förekommer hos stå upp – komiker. Annars en fläckfri, formidabel föreställning i två generösa set. (I paus kunde man köpa skivor av Claes Crona.) Rimligt att förmoda att Lindfors tappat något av sitt vokala omfång. Nu kunde man få intrycket att hon sparade några oktaver till sin mäktiga slutton Vad som erbjöds var hur som helst magnifikt! Lill Lindfors textar suveränt och det melodiska sinnelaget är frapperande, rent av bländande. Musikerna vet precis hur de ska förstärka hennes imponerande vokala förmåga, vare sig hon sjunger jazzmedley, visa, poppiga örhängen från 70-talet, genuina schlagers eller latinstyle.
Inledde gjorde Bedrägeri, en lovsång till frimodigt självständigt leverne, åtföljt av fräsigt jazztema med en glad blues i sig. Anita O´ Day hyllades i den ekvilibristiska texten. I Jag vill nå dig (Längtans samba) briljerade Granström och Norrefalk. Den senares spanskklingande ackord förhöjde låtens atmosfär. Paret återkom i Me And Bobby McGee, där de duellerade fräckt i ett omtag på refrängen. En annan höjdpunkt var instrumental, nämligen en vals från Venezuela framförd av Mats på soprangitarr med nylonsträngar. Ingen Du är den ende i vackra Råda Rum , däremot flera andra titlar från den ikoniska lp jag ärvde efter pappa (vars grav ligger några stenkast från konsertlokalen). Vidare återfanns på låtlistan ömsinta klassikern Tillsammans är ett sätt att finnas till, ”obligatorisk” klappa-takten – medverkan i Musik skall byggas utav glädje, på begäran ett frejdigt allsångs-potpurri och som extranummer finstämda Paint Your Pretty Picture With a Song av Bill Withers; med i programmet för att hedra kollegor som nyligen dött.
Instämmer i prästens omdöme, han som fanns på plats för att vi befann oss i ett megastort församlingshem. Lill Lindfors är tidlös! Vill bara lägga till att hon är en komplett sångare och underhållare. Oavsett om hon fokuserar på att tolka drömskt/ poetiskt eller berätta något up-tempo, gärna med humoristisk knorr, behärskar hon fullständigt valt format. Och musikerna var som framgått bedårande, när de gav en stjärna utan divalater perfekt inramning. Det urläckra kompet beredde väg för genialiske gitarrmanen Norrefalk och eleganten vid pianot. Claes Crona med sin enorma erfarenhet vet precis hur man ackompanjerar, levererade härligt understöd och färgade dessutom fina melodier med eget temperament. När en recensent märker att han blir rörd av att tala om en upplevelse, bör denne styrd av såväl impulsivitet som eftertänksamhet , ta beslutet att utdela en fullpoängare. Känns finemang att få dokumentera en fullträff.