Musik

En festival är slut alldeles för snabbt. Rätt vad det är har man kommit fram till sista dagen och festivalyran blandas med ett lätt vemod. Som tur är är det aldrig länge till nästa festival. Redan på onsdag är vi ju på plats på Sweden Rock Festival. Men vi ska runda av den här festivalen först. Och som den rundas av. När vi kommer till festivalområdet är det en spelning på gång på området som ligger utanför själva festplatsen. Vi kan ju kalla det för ”Front stage” kanske. Något backstageområde verkar inte finnas på Muskelrock. Banden som spelat rör sig bland publiken helt chosefritt. Hur som helst. Vi hör att det är något på gång på den öppna scenen utanför entrén och vi söker oss nyfiket dit. Det vi möts av är häpnadsväckande bra. Danska bandet Demon Head mullrar på med sanslös tyngd och träffsäkerhet. Här är ett band som lyckats ta sina influenser och göra något eget utav det.

 

Men det är ju festival och vi måste gå vidare för att kunna höra fler band. Notera alltså att detta var den första och enda schemakrocken på tre dagar. I den tropiska hettan i Rotundan spelar Mefisto. Svensk trash metal av mörkaste märke. Det är hårt och skoningslös. Med två vokalister blir det en spännande fördjupning. Men de har ändå svårt att hålla mitt intresse på topp. Det jag nyss hörde utanför var tyngre, mörkare, bättre. Jag vill ut i solen för att höra det demoniska riktigt tydligt.

 

På tur efter Mefisto är ytterligare ett svenskt band. Helvetets port är riktigt inspirerande. Det kändes som om vi blev medtagna på ett korståg, eller ett väckelsemöte, för äkta hårdrock. Dessutom med texter på svenska. Jag gillar det jag hör och jag hoppas få höra mer av det här bandet. Sångaren brann verkligen för sina texter och tryckte på för att vi skulle fatta vad han ville upplysa oss om.

Helgens absoluta höjdpunkt följde på detta. Hällas spelade för festivalens största publik inne i Rotundan och om det var varmt för en stund sedan blev det finsk bastuvärme under Hällas timme. Här snackar vi musik som jag älskar. Det är mytiskt, mystiskt, folkmusikinspirerat, symfoniskt, svängigt och hårt som stål. Med influenser från Kebnekaise, November, Genesis, Jethro Tull och annan sjuttiotalspsykedelia klär de musiken i ypperligt modern språkdräkt. De har dessutom publiken med sig på ett sätt jag inte sett tidigare under festivalen. Det hoppas, dansas, ropas och publiksurfas så extasen närmar sig. Timmen går alldeles för fort och för första och enda gången önskar jag mig lite mer speltid.

För vår del avslutas sedan festivalen med årets headline Thor. De spelar stabil traditionell heavy metal med gemensamma rötter med Judas Priest, Accept, Saxon och liknande band. Frontfiguren som en gång i tiden vann tävlingar i body building har hunnit bli 65 år och hans forna muskler representeras av en bröstsköld modell XXL. Han vevar sin torshammare och sjunger hyggligt. Lite känner jag att jag saknar Captain, America, Iron Man och de andra i Avengers för att det här ska bli riktigt spännande.
Jag vill ju bara in och höra mer av Hällas.

Foto: Maria Laakso Åman