Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Way Out West – Tora Vinter sätter Dungen i trans

by

Tora Vinter på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4

På festivaler är det viktigt att hitta bort från det massmediala, eftersom de erbjuder möjligheter för gräsrötterna att ta plats i rampljuset. Way Out West är bra på det viset – här kan man se mängder av artister man inte sett förut. Det är också en av anledningarna till att folk går på festival; här får man chansen att vidga sina musikaliska vyer.

Sugen på att göra just detta kollar jag lineupen på spårvagnen in och chanscheckar Tora Vinter på Spotify. På Way Out Wests app har hon inte ens en beskrivning (och då är det värt att påpeka att festivalens pr-ansvariga höjer varje artist till skyarna), istället står hon drömmande i en mörk svensk vinterskog bredvid vad som ser ut att vara en blandning mellan en Greyhound och en Australian Shepherd. Så jag lyssnar på hennes låtar (varav de flesta har mindre än tusen spelningar) och blir genast förtrollad. Förtrollande elektroniska beats går framåt i ett lugnt tempo, och eftersom jag varit på konserter i Dungen förut förstår jag på förhand att detta kan bli en riktig hit.

Så jag glider in där 19.45, när rökmaskinerna jobbar för fullt och där hela Sveriges uppsättning av snabba brillor och bucket hats tycks befinna sig just då. Marijuanaröken ligger tät och folk dansar för fullt. Spelningen är ett par minuter in och denna intelligenta DJ och producent har redan satt denna alternativa scen i trans. Musiken går framåt i ett stabilt tempo och varje subtil melodisk förändring och inslag framkallar applåder och busvisslingar från importerade Södermalmsbor med Fjällrävenryggsäckar. Bredvid sig på scen har Tora Vinter en tjej som lägger till vocals med en mikrofon och den molniga; ömsom regndroppande, ömsom soliga väderleken tycks vara fullständigt synkroniserad med den elektroniska musik som likt omänskliga, odjurliga hjärtslag slår ur de svarta högtalarna.

Jag är fast.

Way Out West: Arctic Monkeys – Sexig blandning av gammalt och nytt

by

 

Arctic Monkeys på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5

Det var med stor förväntan jag stod intryckt i publikhavet inför fredagens huvudakt; Arctic Monkeys – mitt favoritband sedan jag var tio år gammal och tillsammans med Kendrick Lamar det största namnet på årets upplaga av Way Out West. Vad kunde jag förvänta mig? Vad kan man förvänta sig av ett band man har lyssnat så mycket på och aldrig sett live? Jag hoppades på att de skulle våga spela sitt nya album (som inte rönt lika mycket uppmärksamhet som det föregående) men heller inte hålla tillbaka från att spela gamla godingar. Och jag fick som jag ville.

När bandet kliver upp på scen till publikens jubel säger de inte hej. Rockstjärnor ska inte säga hej. Istället kliver de upp till sina instrument och ur högtalarna börjar det mäktiga riffet till Four Out Of Five ljuda, varvid publiken – för att citera min vän – ”går loco”. Vilket den skulle göra resten av konserten.

En kamratlig och upprymd stämning präglar publiken denna dag och som jag är nog många glada över att Way Out West har lyckats få hit Arctic Monkeys; som ju inte direkt har varit flitiga besökare av vårt avlångalband. Folk sjunger tillsammans och majoriteten kan de flesta låtarna. Och det är något alldeles speciellt med att få höra låtar man hört studioversionen av tusentals gånger, nu spelade live och alldeles framför en.

Bandet inleder som sagt med en av de mest populära låtarna från sitt nya album; Tranquility Base Hotel & Casino – vilket är en återgång till traditionell rock och sjuttiotal – från att tidigare ha varit renodlat indie. Och konserten ska komma att bli en frikostig blandning av gammal och nytt, sexigt framsjunget av en nysnaggad Alex Turner som till publikens jubel lägger sig på ned på sned ibland uppkastade solrosor. Vissa artister fastnar lätt vid sina största hits och det hade sannerligen varit tråkigt om bandet bara hade spelat sitt föregående album – AM – som ju gjorde dem världskända på ett helt nytt sätt. Men nej, vi får höra gamla uptempo indiegodingar från det första albumet, Whatever People Say, That’s What I’m Not, för att därefter bli varvade med långsammare låtar som The Batphone från det nya albumet. Det är också när man står där och blir servad hit efter hit som man inser hur många världskända låtar bandet – som ju började på undergroundnivå – faktiskt har producerat.

Det är också rockstjärnor som ser förvånansvärt välmående ut för att vara så kända som de är som spelar och de tycks verkligen tycka om det de gör. Det är riktigt roligt att se när sångaren och förste gitarristen kör soloduett på The View From The Afternoon och det blir uppenbart att gnistan lever i allra högsta grad och inte har mättats genom ikonstatusens tyngd. Låtarna fortsätter att komma och efter en otroligt lång konsert – bandet kör i hela en timme och fyrtiofem minuter – är man helt slut.

Och det är med ett leende på läpparna jag går därifrån, för jag har precis fått allting jag kunde förvänta mig.

Way Out West: Iggy Pop – Snortajt röjigt fyrverkeri

by

Foto: Peter Birgerstam

Iggy Pop på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5

Han ser ut och beter sig på scen som han gjort i decennier, uppträder förstås med sin skrynkliga bara överkropp. Rör sig spastiskt för att ibland slå om till dramatiska, stillastående gester. Punkfarfar  förmedlar en aura av oberäknelighet och arrogans. Det fenomenala bandet presenteras inte, mikrofonstativet vräks omkull flera gånger , läderremmen attackerar golvet och han spottar ur sig ett ”kill”. Men det är mest poser, en attityd för att framstå som farlig.  Han personifierar verkligen sin låttitel Raw Power.  Förundravärt vilket bett och variation det finns ännu i den dova, aningen skrikiga 71-åriga rösten. Han artikulerar skapligt och uppbådar sedvanligt patos. Och egentligen verkar Iggy inte bara vid god vigör, utan också på  gott humör. Tackar för att vi kommit för att kolla in honom, vill se på publikhavet och går flera gånger ner sjungandes till kravallstaketet.

James Newell Osterberg Jr kommer in med  fyrmannaband till tonerna av liveklassiker, från tidigt 60-tal med furiöse James Brown. Blir på WOW lika furiös kickstart i I Wanna Be Your Dog.  Skönt ”oväsen”  omgående när bandet manglar och Iggy kvider ur sig välkända fraser. Ljudet hade mycket diskant i sig, susar i öronen dagen efter. För att känna energin färdas runt i kroppen, gick jag efterhand ganska långt fram på sidan. Från de två gnistrande gitarristerna, som kompletterade varann förträffligt, hördes mycket fuzz och sylvassa, sprakande solon.

Konserten blir företrädesvis en hitkavalkad med ”örhängen” från punkeran. Material från mest den tidiga solokarriären varvas med Stooges-klassiker. Kan tillägga att jag såg ett återförenat Stooges på Gröna Lund 2003.  Vi får Passenger med pianosolo i sticket, härligt riffande i Lust For Life ( noterade överraskande likheten med en produktion som Exile On Main Street), i Skull Ring blir det ösigt värre. Sjätte låten börjar som ballad. Det är I´m Sick Of You med sin fascinerande spännvidd, en hit som tilldelas aftonens första konstpaus. Some Weird Sin introduceras med  påståendet om att frontmannen aldrig erhållit någon licens att leva.

Peter Birgerstam

Från inspirerade gitarrister hörs fräsande ackordstinna figurer och kompet stortrivs. Den förhållandevis unge basisten går bananas i andra halvan. Från Search And Destroy och framåt uppstår en utdragen orgasm av välbefinnande. Det var gåshudsframkallande! Vi gläds oss Massproduction plus ytterligare en melodi från samarbetet med Bowie i Hansastudion, underbar övergång till statiskt stompiga Jean Genie (Bowie). I detta stim, denna extras, levererades förstås No Fun.  Iggy Pop och bandet lyckas på ett infernaliskt sätt, uppbåda enorm energi utan att tappa i kvalitet. För att använda en klyscha, blir man ett självspelande piano. Kemin som infinner sig gör publiken rusig av lycka.

Nu när jag sovit ut, har jag tagit beslutet att ge högsta betyg. Spelar liksom ingen roll att Iggy Pop varken är relevant eller nyskapande längre. Vi bjöds på  larmig, sanslöst energifylld rockhistoria.  Betänk att jag, även om jag har The Idiot, Brick By Brick jämte konsertvideon Kiss My Blood, vanligtvis mest lyssnar på helt andra sorters musik; senast som framgått i Kulturbloggen från jazzfestivalen i Ystad.

Iakttagelser och synpunkter i övrigt WOW dag 1: Extremt heterogen publik, många kvinnliga artister på Linné,  nyhet för i år egen monter där Göteborgs-Posten (GP)  arrangerade ett förvirrat samtal med rubriken ”Hur mår rocken?”,  Jenny Lewis med uttrycksfullt välklingande band var charmiga, Jorja Smith sjöng neosoul som gav mersmak inför stor publik som  jublade högt. Såg också delar av spelningarna med St Vincent och Arctic Monkeys.

 

 

 

Way Out West: St. Vincent på scen Azalea – ibland mer som en konstinstallation än en rockkonsert

by

Foto: Peter Birgerstam

St. Vincent, Azalea
8 augusti 2018
Betyg: 4

Mitt i en oas av sponsorer, Oatly-tält och Klarna-torn kliver hon upp på Azaleascenen; Annie Clark som med sitt femtegiv Masseduction stod för ett av förra årets starkast lysande album – och på scen tycks hon bara ha vuxit till sig och fått en ännu mer självklar rockstjärnepondus.

I publiken viskas det om stormen med klass 2-varning som ska dra in över Göteborg imorgon, men som än så länge känns ganska avlägsen, för här och nu är vädret allt annat än stormigt. Åtminstone tills St. Vincent börjar riva av den enda efter den andra låten från hela sin katalog. Såväl Cheerleader som Digital Witness är så mycket mer elektrifierande funkiga än jag minns dem men det är just helheten med de nya låtarna som skapar en ram.

Även visuellt, för scenen tillsammans med hennes aura gör att det ibland känns mer som en konstinstallation än en rockkonsert, trots att hon antagligen är kvällens enda artist med egen signaturgitarr och knappast räds att gå loss på den.

Som festivalspelning är det en underhållande timma även om känslan är att det skulle kunna göra sig ännu bättre i en mörk klubblokal i höst.