Foto: Peter Birgerstam
Iggy Pop på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5
Han ser ut och beter sig på scen som han gjort i decennier, uppträder förstås med sin skrynkliga bara överkropp. Rör sig spastiskt för att ibland slå om till dramatiska, stillastående gester. Punkfarfar förmedlar en aura av oberäknelighet och arrogans. Det fenomenala bandet presenteras inte, mikrofonstativet vräks omkull flera gånger , läderremmen attackerar golvet och han spottar ur sig ett ”kill”. Men det är mest poser, en attityd för att framstå som farlig. Han personifierar verkligen sin låttitel Raw Power. Förundravärt vilket bett och variation det finns ännu i den dova, aningen skrikiga 71-åriga rösten. Han artikulerar skapligt och uppbådar sedvanligt patos. Och egentligen verkar Iggy inte bara vid god vigör, utan också på gott humör. Tackar för att vi kommit för att kolla in honom, vill se på publikhavet och går flera gånger ner sjungandes till kravallstaketet.
James Newell Osterberg Jr kommer in med fyrmannaband till tonerna av liveklassiker, från tidigt 60-tal med furiöse James Brown. Blir på WOW lika furiös kickstart i I Wanna Be Your Dog. Skönt ”oväsen” omgående när bandet manglar och Iggy kvider ur sig välkända fraser. Ljudet hade mycket diskant i sig, susar i öronen dagen efter. För att känna energin färdas runt i kroppen, gick jag efterhand ganska långt fram på sidan. Från de två gnistrande gitarristerna, som kompletterade varann förträffligt, hördes mycket fuzz och sylvassa, sprakande solon.
Konserten blir företrädesvis en hitkavalkad med ”örhängen” från punkeran. Material från mest den tidiga solokarriären varvas med Stooges-klassiker. Kan tillägga att jag såg ett återförenat Stooges på Gröna Lund 2003. Vi får Passenger med pianosolo i sticket, härligt riffande i Lust For Life ( noterade överraskande likheten med en produktion som Exile On Main Street), i Skull Ring blir det ösigt värre. Sjätte låten börjar som ballad. Det är I´m Sick Of You med sin fascinerande spännvidd, en hit som tilldelas aftonens första konstpaus. Some Weird Sin introduceras med påståendet om att frontmannen aldrig erhållit någon licens att leva.
Peter BirgerstamFrån inspirerade gitarrister hörs fräsande ackordstinna figurer och kompet stortrivs. Den förhållandevis unge basisten går bananas i andra halvan. Från Search And Destroy och framåt uppstår en utdragen orgasm av välbefinnande. Det var gåshudsframkallande! Vi gläds oss Massproduction plus ytterligare en melodi från samarbetet med Bowie i Hansastudion, underbar övergång till statiskt stompiga Jean Genie (Bowie). I detta stim, denna extras, levererades förstås No Fun. Iggy Pop och bandet lyckas på ett infernaliskt sätt, uppbåda enorm energi utan att tappa i kvalitet. För att använda en klyscha, blir man ett självspelande piano. Kemin som infinner sig gör publiken rusig av lycka.
Nu när jag sovit ut, har jag tagit beslutet att ge högsta betyg. Spelar liksom ingen roll att Iggy Pop varken är relevant eller nyskapande längre. Vi bjöds på larmig, sanslöst energifylld rockhistoria. Betänk att jag, även om jag har The Idiot, Brick By Brick jämte konsertvideon Kiss My Blood, vanligtvis mest lyssnar på helt andra sorters musik; senast som framgått i Kulturbloggen från jazzfestivalen i Ystad.
Iakttagelser och synpunkter i övrigt WOW dag 1: Extremt heterogen publik, många kvinnliga artister på Linné, nyhet för i år egen monter där Göteborgs-Posten (GP) arrangerade ett förvirrat samtal med rubriken ”Hur mår rocken?”, Jenny Lewis med uttrycksfullt välklingande band var charmiga, Jorja Smith sjöng neosoul som gav mersmak inför stor publik som jublade högt. Såg också delar av spelningarna med St Vincent och Arctic Monkeys.