Tora Vinter på Way Out West
10 augusti 2018
Betyg 4
På festivaler är det viktigt att hitta bort från det massmediala, eftersom de erbjuder möjligheter för gräsrötterna att ta plats i rampljuset. Way Out West är bra på det viset – här kan man se mängder av artister man inte sett förut. Det är också en av anledningarna till att folk går på festival; här får man chansen att vidga sina musikaliska vyer.
Sugen på att göra just detta kollar jag lineupen på spårvagnen in och chanscheckar Tora Vinter på Spotify. På Way Out Wests app har hon inte ens en beskrivning (och då är det värt att påpeka att festivalens pr-ansvariga höjer varje artist till skyarna), istället står hon drömmande i en mörk svensk vinterskog bredvid vad som ser ut att vara en blandning mellan en Greyhound och en Australian Shepherd. Så jag lyssnar på hennes låtar (varav de flesta har mindre än tusen spelningar) och blir genast förtrollad. Förtrollande elektroniska beats går framåt i ett lugnt tempo, och eftersom jag varit på konserter i Dungen förut förstår jag på förhand att detta kan bli en riktig hit.
Så jag glider in där 19.45, när rökmaskinerna jobbar för fullt och där hela Sveriges uppsättning av snabba brillor och bucket hats tycks befinna sig just då. Marijuanaröken ligger tät och folk dansar för fullt. Spelningen är ett par minuter in och denna intelligenta DJ och producent har redan satt denna alternativa scen i trans. Musiken går framåt i ett stabilt tempo och varje subtil melodisk förändring och inslag framkallar applåder och busvisslingar från importerade Södermalmsbor med Fjällrävenryggsäckar. Bredvid sig på scen har Tora Vinter en tjej som lägger till vocals med en mikrofon och den molniga; ömsom regndroppande, ömsom soliga väderleken tycks vara fullständigt synkroniserad med den elektroniska musik som likt omänskliga, odjurliga hjärtslag slår ur de svarta högtalarna.
Jag är fast.