• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Gedigna utan att nå sina förebilder – Madrugada i Göteborg

19 mars, 2019 by Mats Hallberg

Madrugada

Pustervik i Göteborg (utsålt)

18/3 2019

3+

Hoppade in som ersättare dagen före. Kände inte till det norska bandet som haft ett tioårigt uppehåll. Kollade upp dem innan jag gav klartecken. Det är ytterst sällan jag går på enskilda rockkonserter numera. Vid detta tillfälle överraskade flera saker. Tänker på det facila biljettpriset, att det var fullsmockat (900 personer ) med folk en vanlig måndag samt att den reslige sångaren Sivert Höyem, varken tackade eller hade något mellansnack första halvtimman.

Madrugada har rönt framgång både hos kritiker och kommersiellt. Man har släppt fem studioalbum + liveskiva + samlingsplatta. Bandet har erhållit flera priser, bland annat flera gånger den norska motsvarigheten till grammis. Gruppen som nu är ute på Europaturné, upplöstes efter att stjärngitarristen Frode Burås avlidit 2007. 43-årige sångaren, som märkligt nog kallats för crooner, har sedan dess släppt fem soloalbum och formerat ett band, vars medlemmar i ett par fall överensstämmer med de som sågs på scen på Pustervik. Har inte kunnat få mitt antagande bekräftat, men jag tror att alla texter han framför är skrivna av honom själv.

Vad avser sättning består idag Madrugada live av nämnde Höyem, Frode Jacobsen på basgitarr, återvändande trumslagaren Jon Lauvland Pettersen, sologitarristen Cato ”Salsa” Thomassen plus Christer Knutsen på gitarr, keyboards/ orgel och munspel. Som kuriosa kan nämnas att den forne bandmedlemmen Erland Dahlen numera spelar med stekheta Ellen Andrea Wang.

På en så generös speltid som två timmar ”avverkar” de tjugo låtar, varav första sektionen uteslutande kommer från den firade debutplattan Industrial Silence ( (remastrad deluxe utgåva 2010). Låtarna är poetiska engelskspråkiga betraktelser. Genom vibrato och bärkraftig baryton artikuleras orden förträffligt. Inser att de är en integrerad del av deras verk. Öppningen är lika drömsk och släpig som förväntat. Lyckligtvis ömsar man skinn några gånger, expanderar i olika färdriktningar. De grundar med depp-rock, växlar över till vad frontmannen kallar ”romantiska ballader” , bryter av med några tempohöjande urladdningar. Kompet är taktfast, håller sig nästan hela tiden i bakgrunden. Ytterst få riff levereras. Istället många vinande, distade ackord från ”Salsa”, som intar poser i stil med London Calling. De alltför få gånger Peter Knutsen kom i framkant när han lirade orgel eller elpiano, uppstod undersköna kontraster.

Det är mäktigt och musiken tillåts andas och skifta humör. Ibland uppstår suggestiva moment, inte minst när man sammanfogar klanger på lägre intensitet. Visuellt bjöds på genomarbetad ljusshow och efterhand projektioner. Jag stod högt upp på läktare, vilket gjorde att jag missade en del av vad som visades på backdrop. Gruppen har gjort åtskilliga konstnärliga videos. Finalen blev orgiastisk med smaskande trummor och ylande gitarr.

Receptiv hör jag för mig ny musik, i motsats till majoriteten av den nöjda publiken. Det är kanske ett bidragande skäl till att jag inte blir riktigt uppslukad. Har läst mig till vilka som är väsentligaste influenserna. Tre av dem kunde jag under konserten lätt identifiera. Hur sympatiska de än är, tangerar Madrugada i min bok aldrig legendariska namn som Nick Cave & The Bad Seeds (i Strange Colour Blue låter norrmännen rent av som epigoner), Joy Division -det feta basintrot i Black Mambo hade drag av Peter Hook- eller Michael Stipe och R:E.M. Höjdpunkterna på en larmig konsert med osedvanligt bra ljud var Electric, Hands Up – I Love You och Valley Of Deception. När de bockade och bugade i samlad tropp efter att ha gett allt, spelades typiskt nog Elvis Presley i högtalarna, när The King är som mest crooner-aktig.

Låtlista: 1.Vocal 2. Belladonna 3. Higher 4. Sirens 5. Shine 6. This old House 7. Strange Colour Blue, 8. Salt 9. Norwegian Hammerworks Corp. 10. Beautyproof 11. Quite Emotional 12. Terraplane 13. Electric / 14. Black Mambo 15. Hands Up – I Love You 16. Only When You´re Gone 17. What´s On Your Mind 18. Majesty 19. The Kids Are On High Street 20. Valley of Deception

OBS Saknar tyvärr livefoton


Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Berikande kliva in i annan värld – Ida & Louise / Kaja på Kronhuset i Göteborg

17 mars, 2019 by Mats Hallberg

Teckning Lennart Carlsson

Dubbelrelease – turné

16/3 2019

Kronhuset i Göteborg

Det är sällan konserter med folkmusik förekommer i Kulturbloggen. Men den jag blev inbjuden till förtjänar att uppmärksammas. Spenderade ungefär tre timmar i stadens näst äldsta byggnad, till vardags säte för Gothenburg Wind Orchestra. Två grupper med nya skivor precis utgivna på Kakafon Records, slog sig samman live då båda tar avstamp i klezmertraditionen. När de spelade på Stallet i Stockholm passade P2 på att dokumentera deras respektive konsert. Kaja kände jag till medan Ida & Louise blev en bonus. Att sådan här musik görs och sprids på våra breddgrader är en kulturgärning, eftersom den inte automatiskt appellerar till gemene man. Saknar man som lyssnare vana, fordras koncentration och stora öron. I gengäld blir man rikligt belönad invärtes. Timmarna i Kronhuset gick inte alls långsamt, trots främmande tonarter och sköra, elegiska arrangemang.

Ida & Louise var först ut. De består av Ida Gillner från Göteborg på sopransax, sång och introduktioner jämte Louise Vase från Danmark på piano och sång. De träffades i Göteborg på Musikhögskolans utbildning i världsmusik. Duons senaste projekt har varit att tonsätta dikter från jiddisch, dikter som skrevs för närmare hundra år sedan av judinnor. Skivan Shtoltse Lider (Proud Poems) innehåller texter av fem poeter som genomgående motarbetats. Dock fick deras lyrik ett uppsving, genom att de i USA på 80-talet översattes i kvinnorörelsens hägn. Samtidigt med skivsläppet ges diktsamlingen ”Detta är natten” ut på svenska, varifrån flera dikter hämtats. Programmet genomsyras av strama visor framförda med innerligt allvar i en avmätt kabaré-stil. Poeternas motiv och öden presenterades grundligt. Några äldre par i bänkraderna intill berördes förmodligen extra mycket, gladdes åt att deras judiska arv levandehålls. Under ett par sånger visades videoprojektioner gjorda av Donovan von Martens, ett lyckat visuellt grepp som invaggade oss i en hoppfull känsla. Blev en meditativ stund fylld av poetisk mystik och nya insikter. Min enda randanmärkning gäller ljudet. Borde ha varit några snäpp högre volym för att framhäva alla nyanser.

Kaja är en trio bildad i Göteborg som blivit tonåring. Medlemmarna heter Livet Nord, Camilla Åström och Daniel Wejdin. Man har turnerat världen över, samarbetat med olika kulturarbetare och släppt fem skivor. I och med att rötterna finns i östeuropeisk musik, existerar ändå risken att deras kretslopp blir snävt. Förhoppningsvis kan deras nya cd origo kullkasta min farhåga, ett album som undertecknad kommer recensera för Kulturbloggen. Nu när de vidareutvecklat sitt koncept genom att införliva andra influenser, borde fler upptäcka dem. Man delar rättvist på sysslan att komponera. Sättningen är vanligtvis quintone (femsträngad violin), dragspel och kontrabas. Gästmusiker medverkar! Live i Göteborg assisteras trion av Ebba Westerberg på ”rassel” och rytmer, dragspelaren Jonathan Larsson samt Lisen Rylander Löve på saxofon och elektronik.

Med subtila medel ges låtarna en dramatisk nerv. Kan låta otroligt vackert när de komprimeras av melankoliska stämningar, inte olikt Lisas. Djärvt nog är inledande melodi döpt till Vals till döden. En filmisk ådra med inslag av längtan och lidelse är ofta närvarande. Det intuitiva samspelet är förbluffande. Oavsett aviga rytmer och dito takter uppstår teman som trollbinder. Föga oväntat förenas alla musiker i en uppsluppen cirkusdans, vars härförare är Lisen Rylander. Ska nämnas att en tacksam skivbolagsdirektör Livet Nord tackade samtliga som bidragit till konserten och skivinspelningarna, genom att överlämna gåvor, alternativt salutera de som inte var på plats.


Teckning Lennart Carlsson

Arkiverad under: Musik, Recension

Bildgalleri: Laibach på Pustervik

10 mars, 2019 by Peter Birgerstam

Laibach på Pustervik, Göteborg
9 mars 2019

Laibach spelade i Göteborg på Pustervik på lördagskvällen den 9 mars 2019.

Arrangören berättar om gruppen
Den slovenska gruppen Laibach grundades i industristaden Trbovlje, samma år som dåvarande Jugoslaviens ledare Tito dog. Bandet har genomgående motsatt sig etiketter av alla slag, vare sig ”industrial”, rock eller techno; de vill få lyssnaren att tänka, dansa och marschera till samma musik. Laibach är det mest internationellt hyllade bandet från ex-kommunistländerna i Centraleuropa och ett av de mest gåtfulla, profetiska och autentiska i världen.

2015 skrev de historia då de som första västerländska rockband någonsin uppträdde i Nordkorea. Extraordinära tolkningar av låtar från världsberömda ”Sound of Music”-musikalen som spelades för nordkoreanska partieliten släpps nu på kommande album.

Foto: Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Bildgalleri, Foton, Musik

Live: Honungsvägen på Debaser

10 mars, 2019 by Thomas Johansson

Honungsvägen på Debaser
Betyg: 3

En vecka efter att debutskivan släppts står nu Honungsvägen på Debasers scen. Skivan har tio låtar och denna kväll får vi höra nio av dom live.

På skiva är Honungsvägen fullt av små infall, baklängesljud, lite stråkar och annat som kan stoppas in när lusten faller på. Den typen av infall är svårare live, om inte scenen ska fyllas ut med många musiker. Här har antalet musiker på scen växt från tre till fem. Här är det ganska enkel indiepop, där Christina Karlsson tar sig ton och förmedlar de intelligenta texterna. Kalla mig för satan är en pärla och här finns det ett antal pärlor, men tio låtar är kort och jag önskar mig mer.

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt

Mjuksoul och distinkt funk fixar festen – Eric Gadd OMG på Trädgårn i Göteborg

9 mars, 2019 by Mats Hallberg

Pressfoto från Hamburger Börs – Mats Bäcker

Eric Gadd

Krogshow OMG med turnéstopp i Göteborg till och med 30/3

4

Arrangör: Blixten och Co.

Laddade inte upp genom att plöja Gadds katalog över trettio år som artist. Däremot såg jag hans dag i Så mycket bättre, lyssnade på ett berömt Sommar från -92 som sparats på kassettband och träffade därtill mannen i fråga för en månad sedan på lunchmingel. Då drog han ytterst anspråkslöst några hits unplugged och berättade om hur mycket han såg fram emot att träffa Göteborgspubliken. Jag har sett honom några gånger i Göteborg och -93 i Lund. Av skivor har jag debutplattan på vinyl och On Display. Beträffande förutsättningarna bör nämnas att undertecknads partyhumör rubbades en smula av sjukdomstillstånd. Men efter eftermiddagsvila och ett par ibumetin var jag hyfsat redo.

Den vid det här laget väl inrepeterade showen, blev i stora drag som jag tänkt mig. I motsats till många krogshower som bygger på en lifetime-story (ett just nu populärt fenomen som uppmärksammats av Kulturveckan på SVT), klarar sig Gotlandsfödde Stockholmaren utan såväl regissör som manusförfattare. Förvånansvärt nog användes ingen backdrop. De visuella inslagen utgjordes av frapperande kulörta scenkläder och åtskilliga klädbyten, tjusigt synkad koreografi och konventionell ljussättning. En gång var Gadd och några ur bandet så pass modiga att de vandrade ut i publikhavet, vilket förstås förhöjde stämningen. I högtalarna före var det retrostilen som gällde, det vill säga disco och annan black music från 80-talet, sound som gjort outplånliga avtryck hos Gadd. Var tämligen orolig för ljudet, eftersom vi snackar musik där basen regerar, har en uppskruvad position. Gladdes därför åt att det inte tippade över, även om det fortfarande susar i öronen.

En faktor av samma dignitet stavas liveband, vilket tillhörde de saker jag dryftade med 53-åringen på ovan nämnda lunchpresentation. Vet inte om Gadd fick till sin drömorkester, fast han verkade väldigt nöjd. Och nöjd var också den uppspelta publiken, som gärna sjöng med på begäran och reste sig från stolarna. Kapellmästaren vid sina klaviaturer heter Emanuel Norrby (Diggiloo, Orup med mera) och hans bror Helmer lirade bas. De för mig oskrivna korten är hemmahörande på Gotland. Trumslagaren Anders Hedlund (Så mycket bättre, Orup, Veronica Maggio…) var suverän med att mata på med exakt rätt takter, fast han testades med blixtsnabba angivelser. Calle Von Schoenberg riffade läckert och fick chansen att lägga in några solon, trots att elgitarr inte är genrens dominerande instrument. Stack ut mest i ett ruggigt samtrimmat band, där kompet emellanåt var för kompakt och fantasilöst, gjorde helt klart blåssektionen på tre personer. Deras namn: Peter Zimny (saxofon), Albin Grahn (trumpet) och Lisa Bodelius (trombon). Multiinstrumentalisten Bodelius – en av tre kvinnor på scen- har jag förresten träffat efter Fröken Elvis -konsert. Trion hade mycket att bestyra och allt satt som smäck. Samspelet emellan dem och slagverkarna var en fröjd för soulfantaster

I upptakten som hämtats från svenskspråkiga debuten, hörs två uppenbara influenser. Dels stötig funk från Minneapolis à la Prince, dels melodiska figurer från The J.B´s. Låter finemang, även om förebilderna röjs och hyllas. I en egen avdelning outar Gadd faktiskt sig själv på temat låtstölder, ett block han inleder genom att tacka Curtis, Sly och Luther. (Vi påminns om att på magnifika Vandross-låten lirar Jojje Wadenius gitarr på originalet.) I extranumret Bara himlen ser på också från debuten -89, kliver Eric ur sina inspiratörers skor. Parallellt med kärleken till musiken han upptäckte via radions Soul Corner, har ju soulpredikanten i sina största stunder något eget att tillföra. Och hits med medryckande refränger har han definitivt skrivit. Under cirka hundra minuter framförs de med den karaktäristiska tenorrösten, som utan problem glider iväg mot falsett likt Smokey eller bröderna Gibb.

Vad ur repertoar och mellansnack bör framhållas? Jo, till exempel den goda publikkontakten, vilken gjorde det lätt för soulstjärnan att slå mynt av responsen. Vidare hur tajt livebandet lät i snygga arrangemang, med blåsarna mest i fokus. Många gånger slogs jag av hur fräckt det svängde med beats och ackord och stark sång som nådde ut. För deras egen och publikens skull gjordes några tillbakalutade hämta-andan-låtar. Också kul att höra att Eric bemästrar att rappa. Hits som My personality, Wish I jämte Do you believe in me blev några av de förutspådda höjdpunkterna tillsammans med relativt nyskrivna snyftaren Stay Away från mig och up tempo-numret Excuse Me, Hallelujah. En ”gimmick” som kunde fått pågå längre var när funkälskaren gick igång med slap bass-teknik. Noterade också att ljudbilden spricker upp när folk hade släppt loss, vilket är så typiskt. Tyckte mig uppfatta en homage till Earth, Wind & Fire (Gadds största konsertminne). Suger i mig uppmaningen från honom att ”stå upp för sig själv.”

Sammanfattningsvis ett ytterst välplanerat soulparty, smidigt arrangerat och excellent utfört. Bryr mig inte så mycket om att alla låtar inte är lika raffinerade. Eric Gadd och hans liveband välter inte vår världsbild, däremot förvaltas och utvecklas en i grunden osvensk tradition på ett häpnadsväckande sätt. En blandad bred publik hänfördes av rörelse.

Mats Bäcker – foto från tidigare krogshow

Arkiverad under: Musik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 229
  • Sida 230
  • Sida 231
  • Sida 232
  • Sida 233
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in