Eric Gadd
Krogshow OMG med turnéstopp i Göteborg till och med 30/3
4
Arrangör: Blixten och Co.
Laddade inte upp genom att plöja Gadds katalog över trettio år som artist. Däremot såg jag hans dag i Så mycket bättre, lyssnade på ett berömt Sommar från -92 som sparats på kassettband och träffade därtill mannen i fråga för en månad sedan på lunchmingel. Då drog han ytterst anspråkslöst några hits unplugged och berättade om hur mycket han såg fram emot att träffa Göteborgspubliken. Jag har sett honom några gånger i Göteborg och -93 i Lund. Av skivor har jag debutplattan på vinyl och On Display. Beträffande förutsättningarna bör nämnas att undertecknads partyhumör rubbades en smula av sjukdomstillstånd. Men efter eftermiddagsvila och ett par ibumetin var jag hyfsat redo.
Den vid det här laget väl inrepeterade showen, blev i stora drag som jag tänkt mig. I motsats till många krogshower som bygger på en lifetime-story (ett just nu populärt fenomen som uppmärksammats av Kulturveckan på SVT), klarar sig Gotlandsfödde Stockholmaren utan såväl regissör som manusförfattare. Förvånansvärt nog användes ingen backdrop. De visuella inslagen utgjordes av frapperande kulörta scenkläder och åtskilliga klädbyten, tjusigt synkad koreografi och konventionell ljussättning. En gång var Gadd och några ur bandet så pass modiga att de vandrade ut i publikhavet, vilket förstås förhöjde stämningen. I högtalarna före var det retrostilen som gällde, det vill säga disco och annan black music från 80-talet, sound som gjort outplånliga avtryck hos Gadd. Var tämligen orolig för ljudet, eftersom vi snackar musik där basen regerar, har en uppskruvad position. Gladdes därför åt att det inte tippade över, även om det fortfarande susar i öronen.
En faktor av samma dignitet stavas liveband, vilket tillhörde de saker jag dryftade med 53-åringen på ovan nämnda lunchpresentation. Vet inte om Gadd fick till sin drömorkester, fast han verkade väldigt nöjd. Och nöjd var också den uppspelta publiken, som gärna sjöng med på begäran och reste sig från stolarna. Kapellmästaren vid sina klaviaturer heter Emanuel Norrby (Diggiloo, Orup med mera) och hans bror Helmer lirade bas. De för mig oskrivna korten är hemmahörande på Gotland. Trumslagaren Anders Hedlund (Så mycket bättre, Orup, Veronica Maggio…) var suverän med att mata på med exakt rätt takter, fast han testades med blixtsnabba angivelser. Calle Von Schoenberg riffade läckert och fick chansen att lägga in några solon, trots att elgitarr inte är genrens dominerande instrument. Stack ut mest i ett ruggigt samtrimmat band, där kompet emellanåt var för kompakt och fantasilöst, gjorde helt klart blåssektionen på tre personer. Deras namn: Peter Zimny (saxofon), Albin Grahn (trumpet) och Lisa Bodelius (trombon). Multiinstrumentalisten Bodelius – en av tre kvinnor på scen- har jag förresten träffat efter Fröken Elvis -konsert. Trion hade mycket att bestyra och allt satt som smäck. Samspelet emellan dem och slagverkarna var en fröjd för soulfantaster
I upptakten som hämtats från svenskspråkiga debuten, hörs två uppenbara influenser. Dels stötig funk från Minneapolis à la Prince, dels melodiska figurer från The J.B´s. Låter finemang, även om förebilderna röjs och hyllas. I en egen avdelning outar Gadd faktiskt sig själv på temat låtstölder, ett block han inleder genom att tacka Curtis, Sly och Luther. (Vi påminns om att på magnifika Vandross-låten lirar Jojje Wadenius gitarr på originalet.) I extranumret Bara himlen ser på också från debuten -89, kliver Eric ur sina inspiratörers skor. Parallellt med kärleken till musiken han upptäckte via radions Soul Corner, har ju soulpredikanten i sina största stunder något eget att tillföra. Och hits med medryckande refränger har han definitivt skrivit. Under cirka hundra minuter framförs de med den karaktäristiska tenorrösten, som utan problem glider iväg mot falsett likt Smokey eller bröderna Gibb.
Vad ur repertoar och mellansnack bör framhållas? Jo, till exempel den goda publikkontakten, vilken gjorde det lätt för soulstjärnan att slå mynt av responsen. Vidare hur tajt livebandet lät i snygga arrangemang, med blåsarna mest i fokus. Många gånger slogs jag av hur fräckt det svängde med beats och ackord och stark sång som nådde ut. För deras egen och publikens skull gjordes några tillbakalutade hämta-andan-låtar. Också kul att höra att Eric bemästrar att rappa. Hits som My personality, Wish I jämte Do you believe in me blev några av de förutspådda höjdpunkterna tillsammans med relativt nyskrivna snyftaren Stay Away från mig och up tempo-numret Excuse Me, Hallelujah. En ”gimmick” som kunde fått pågå längre var när funkälskaren gick igång med slap bass-teknik. Noterade också att ljudbilden spricker upp när folk hade släppt loss, vilket är så typiskt. Tyckte mig uppfatta en homage till Earth, Wind & Fire (Gadds största konsertminne). Suger i mig uppmaningen från honom att ”stå upp för sig själv.”
Sammanfattningsvis ett ytterst välplanerat soulparty, smidigt arrangerat och excellent utfört. Bryr mig inte så mycket om att alla låtar inte är lika raffinerade. Eric Gadd och hans liveband välter inte vår världsbild, däremot förvaltas och utvecklas en i grunden osvensk tradition på ett häpnadsväckande sätt. En blandad bred publik hänfördes av rörelse.
