Madrugada
Pustervik i Göteborg (utsålt)
18/3 2019
3+
Hoppade in som ersättare dagen före. Kände inte till det norska bandet som haft ett tioårigt uppehåll. Kollade upp dem innan jag gav klartecken. Det är ytterst sällan jag går på enskilda rockkonserter numera. Vid detta tillfälle överraskade flera saker. Tänker på det facila biljettpriset, att det var fullsmockat (900 personer ) med folk en vanlig måndag samt att den reslige sångaren Sivert Höyem, varken tackade eller hade något mellansnack första halvtimman.
Madrugada har rönt framgång både hos kritiker och kommersiellt. Man har släppt fem studioalbum + liveskiva + samlingsplatta. Bandet har erhållit flera priser, bland annat flera gånger den norska motsvarigheten till grammis. Gruppen som nu är ute på Europaturné, upplöstes efter att stjärngitarristen Frode Burås avlidit 2007. 43-årige sångaren, som märkligt nog kallats för crooner, har sedan dess släppt fem soloalbum och formerat ett band, vars medlemmar i ett par fall överensstämmer med de som sågs på scen på Pustervik. Har inte kunnat få mitt antagande bekräftat, men jag tror att alla texter han framför är skrivna av honom själv.
Vad avser sättning består idag Madrugada live av nämnde Höyem, Frode Jacobsen på basgitarr, återvändande trumslagaren Jon Lauvland Pettersen, sologitarristen Cato ”Salsa” Thomassen plus Christer Knutsen på gitarr, keyboards/ orgel och munspel. Som kuriosa kan nämnas att den forne bandmedlemmen Erland Dahlen numera spelar med stekheta Ellen Andrea Wang.
På en så generös speltid som två timmar ”avverkar” de tjugo låtar, varav första sektionen uteslutande kommer från den firade debutplattan Industrial Silence ( (remastrad deluxe utgåva 2010). Låtarna är poetiska engelskspråkiga betraktelser. Genom vibrato och bärkraftig baryton artikuleras orden förträffligt. Inser att de är en integrerad del av deras verk. Öppningen är lika drömsk och släpig som förväntat. Lyckligtvis ömsar man skinn några gånger, expanderar i olika färdriktningar. De grundar med depp-rock, växlar över till vad frontmannen kallar ”romantiska ballader” , bryter av med några tempohöjande urladdningar. Kompet är taktfast, håller sig nästan hela tiden i bakgrunden. Ytterst få riff levereras. Istället många vinande, distade ackord från ”Salsa”, som intar poser i stil med London Calling. De alltför få gånger Peter Knutsen kom i framkant när han lirade orgel eller elpiano, uppstod undersköna kontraster.
Det är mäktigt och musiken tillåts andas och skifta humör. Ibland uppstår suggestiva moment, inte minst när man sammanfogar klanger på lägre intensitet. Visuellt bjöds på genomarbetad ljusshow och efterhand projektioner. Jag stod högt upp på läktare, vilket gjorde att jag missade en del av vad som visades på backdrop. Gruppen har gjort åtskilliga konstnärliga videos. Finalen blev orgiastisk med smaskande trummor och ylande gitarr.
Receptiv hör jag för mig ny musik, i motsats till majoriteten av den nöjda publiken. Det är kanske ett bidragande skäl till att jag inte blir riktigt uppslukad. Har läst mig till vilka som är väsentligaste influenserna. Tre av dem kunde jag under konserten lätt identifiera. Hur sympatiska de än är, tangerar Madrugada i min bok aldrig legendariska namn som Nick Cave & The Bad Seeds (i Strange Colour Blue låter norrmännen rent av som epigoner), Joy Division -det feta basintrot i Black Mambo hade drag av Peter Hook- eller Michael Stipe och R:E.M. Höjdpunkterna på en larmig konsert med osedvanligt bra ljud var Electric, Hands Up – I Love You och Valley Of Deception. När de bockade och bugade i samlad tropp efter att ha gett allt, spelades typiskt nog Elvis Presley i högtalarna, när The King är som mest crooner-aktig.
Låtlista: 1.Vocal 2. Belladonna 3. Higher 4. Sirens 5. Shine 6. This old House 7. Strange Colour Blue, 8. Salt 9. Norwegian Hammerworks Corp. 10. Beautyproof 11. Quite Emotional 12. Terraplane 13. Electric / 14. Black Mambo 15. Hands Up – I Love You 16. Only When You´re Gone 17. What´s On Your Mind 18. Majesty 19. The Kids Are On High Street 20. Valley of Deception
OBS Saknar tyvärr livefoton