Musik

Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

Meriterade Oddjobs sidoprojekt heter JAZOO. Under detta flagg genomför man två bejublade  föreställningar vid lunchtid i Kulturhuset, inför en exalterad publik bestående av små barn och deras föräldrar. Innan de går på hörs fågelkvitter i högtalarna.  Min  favvokvintett spelar och berättar under en trekvart om underliga djur, fantasifullt utrustade med känslor och behov. De styrs på scen av orkesterns kvinnliga djurskötare och exponeras via roliga animationer. Ny skiva är på gång får vi veta. Allt är gjort med glimten i ögat, lustfyllt och vederkvickande. Bandmedlemmarna som anspråkslöst presenterar sig, har repat in manus med engagerande repliker och kroppsspråk. Per Ruskträsk Johansson agerar boss och sammanhållande ciceron. Noterbart är att de vare sig maskerar eller ger avkall på sin lysande musikalitet.  Vi förlänas kvalificerad jazzmusik, inklusive kul trudelutter. Givetvis passar de på att introducera några udda instrument och den sordinerade trumpeten från Goran Kajfes passar perfekt för att illustrera kackel i hönsgården. I en otroligt vacker komposition fokuseras på en filosoferande örn, dansande pingviner ger sig till känna i småbusig gladjazz medan luriga apor ges funkig 70-tals dräkt i extranumret. Varierat tonspråk från skönt svängigt  till skimrande spel! Deras show präglas av avspänd atmosfär, tvära känslokast,  uppfinningsrikedom och respektfull hållning gentemot den unga målgruppen.

Tar mig med hjälp av SL längs gröna linjen till BAS (Bandhagen Art Studio), en sliten lägenhet med vänlig atmosfär som drivs av ljudnördar. Där spelar NORDSTRÖM/ DANIELSSON/ RUNDQVIST.  En av alla dessa saxofonister döpta till Fredrik ger här en generös konsert uppbackad av legendaren Palle Danielsson och fylligt  spelande Fredrik Rundqvist bakom trummorna.. Trion kreerar spännande harmonier och rytmer utifrån rubriken Svensk standard. Fredrik Nordström på tenor och baryton presenterar repertoaren, spelar kontrollerat och begåvat i en stil påminnande om giganten Ornette Coleman. Trion startar med en söt melodi som buktar ut, fast den ändå håller ihop tack vare goda musikanter. Kompet med sina runda toner och ljusa klanger, är följsamt när saxofonerna breder ut sig. Oldtimern Palle spelar alltid precis rätt antal takter, besitter ännu mästerliga egenskaper, medan Rundqvist (ingår i Daniel Karlssons trio) växlar fint mellan offensivt och utforskande spelsätt. Den lilla publiken lyssnar uppmärksamt på  kompositioner av Börje Fredriksson, Georg Riedel, Staffan Linton, Alice Tegnér, Jan Johansson, Lars Gullin, Lars Färnlöf samt Palle Danielsson. Låtarna spelas efter noter, fast trummisen verkar ha ett friare förhållningssätt. Det utomordentliga ensemblespelet rör sig i cirklar, inkännande och beslutsamt. Gillar den växelverkan Nordström demonstrerar mellan långa och kortare fraser. Melodin överges aldrig, trots frihetliga utvikningar. I det långa loppet blir det personligen för mycket saxofon i frånvaro av melodislingor på piano. Vill dock betona att musikerna är kolossalt duktiga och pärlbandet av låtar valt med omsorg. SR spelade in i en lokal med ypperlig ljudåtergivning.

Foto Jonatan Fast

DONNY Mc CASLIN blev en extraordinär upplevelse på Fasching. Saxofonisten har en lång karriär i ryggen med ett dussintal skivor, blev ett namn på mångas läppar när David Bowie anlitade honom på sista plattan som bandledare. I hans liveband ingår keyboardspelare, basist, trumslagare och sångare vars gitarr används relativt sparsamt. Man gick ut  stenhårt i experimenterande rock med doft från Berlins alternativscen, tyvärr ganska jobbig sång. Elbasisten Owen Briddle  pumpade på högt i registret med markerade basgångar, ett genomgående drag under giget. Är som mest fördelaktig när hans tunga beats gifter sig med toner från andra ändan, det vill säga skärande diskant.  I par med sin kollega i kompet, dominerande Zach Danziger på trummor, piskar de flera gånger fram ett infernaliskt  sound á la drum & bass. Övriga med Mc Caslin i spetsen hänger vid sådana rusiga tillfällen på. Danziger´s  furiösa explosioner matchar frontmannens vitala saxspel, fast jag hade föredragit en rytmsnubbe som inte spelat så ettrigt och bastant. De intensiva perioderna varvas med långsam electronica, jämte förhållandevis konventionella popsånger, flera med inlevelsefull nyanserad sång. Nästan allt material hämtas från alldeles nya skivan Blow, fast  extranumret hedrar Bowie med  fri tolkning av Look Back In Anger (1979) från Lodger. Fräsigt driv, smattrande bas och lödigt lir på tenorsax, men den vokala insatsen är tveksam. I paus förmedlar ett heavy metal – fan att han är helt golvad av bland det bästa han hört. Själv är jag mer splittrad, även om jag mycket uppskattar exempelvis den frenetiska gasen-i-botten-överkörningen innan öronen får vila.  Ett längre samplat avsnitt har vibbar av Brian Eno  och My Life in The Bush Of Ghosts. Som konstellation utstrålar man auktoritet och medvetenhet. (Sångaren Jeff Taylor har på sig t-shirt med foto från prisceremonin på 200 m i OS -68.)   Anser att de stundtals snubblar över sina tekniska färdigheter,  att tillräckligt bärkraftiga låtar emellanåt saknas. Gruppen inriktar sig väl mycket på solourladdningar  och som kollektiv drar de  mot ekvilibristik in absurdum. Till deras ”försvar” måste sägas att spelglädjen och viljan att leverera är oöverträffbar.

Shai Maestro trio – foto Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

HORNCRAFT på Plugged Records (13/10) innebär klangrik musik med annorlunda sättning.  Nio personer trängs på scen under ledning av sparsmakade bleckblåsaren  Håkan Nyqvist. Konceptet kan sägas vara brassensemble möter bopmusiker. Tre valthorn, trombon, trumpet, saxofon, piano, trummor och kontrabas är instrumenten det kreeras en spännande sammansättning toner av. I första introt  förmedlas sofistikerade ackord av Torbjörn Gultz vid pianot.  Annars en smula trevande start, är som om blåsarna unisont letar efter rätta uttrycket. Lyckligtvis hittas den utstakade vägen ganska omgående. Veteranen Nyqvist står för  arrangemang, originalkompositioner och upplysande, underfundigt mellansnack. Vill påtala hur begåvat arrangemangen utformats, med elegant stämföring och raffinerade schatteringar. Ett antal musiker utför storstilade bedrifter, en ynnest att få lyssna till dem på nära håll. Skivaktuella utropstecknet, trumpetaren Erik Palmberg, var för mig en ny bekantskap, medan den sedan länge etablerade Örjan Hultén övertygade stort. Vilket betagande solo  på sopransax! Gultz är en melodisnickare av rang, medan kompet stod för de luftigt uppbyggda, energifyllda förutsättningarna. Arvid Jullander vikarierade förtjänstfullt på bas och Peter Danemo bakom trumsetet var i sitt esse under en utsökt konsert, som varade i halvannan timme. Man avslutade enligt uppgift med en slagdänga från 40-talet.

Omsusade SHAI MAESTRO TRIO i en fullsatt hörsal på Kulturhuset utforskar pianotrioformatet, vilket resulterar i en extraordinär spelning som generade fantastisk respons. Folks hänryckning i form av applådåskor efter solon och stående ovationer x två, blev extra tändvätska för musikerna.  Shai och hans nyrekryterade trumslagare Ofri Nehemya – båda bördiga från Israel – kompletteras med  en jämförelsevis mer tillbakadragen kontrabasist vid namn Barak Mori.  Maestro har ett knippe egna album att välja bland, men föredrar live att inte i förväg bestämma låtlista. Poänglöst eftersom vi sysslar med improviserad  musik, säger han i sin introduktion. Förbluffande skickliga partners snappar upp direkt efter varje intro, vilka låtar som är på tapeten. Märkligt nog, sätter de inte harmonier i  förarsätet, utan sådant som dynamik och kontraster, en viss kantighet och kreativa infall. Senaste skivan (recenserad i Kulturbloggen) rubricerade jag som egendomligt konturlös. Det sagolika är att när ytterligare dimension adderas live faller ALLT på plats. Toner ömsom porlar vackert, ömsom bökar runt vilt och hämningslöst. Å ena sidan orgiastiskt lössläppt, å andra sidan  en intellektuell skärpa; vilket gör publik salig av lycka. Definitivt mångfasetterad musik  som ibland blir minimalistisk! Maestro har originell fingersättning och intar gärna udda position vänd ifrån tangenterna. I en passage uppstår ett lyriskt hovrande ( får mig att tänka på Bobo Stenson trio), som får en extatisk publik att börja nynna allt högre. Trion besitter beundransvärd teknik och trumslagaren är helt fenomenal i sina kaskader. De spelar exempelvis The Forgotten Village, Gal, From One Soul To Another. Allra sist levererar anföraren själv klassiska balladen Moon River, en strålande impressionistisk diamant. Instämmer i omdömet från min vän på Orkesterjournalen: Mycket minnesvärd konsert!

Tar mig vidare till klaustrofobiska Glenn Miller Café där JONAS KNUTSSON BAND & FRIDA SELANDER lirar. Hinner vara med om två kortare set.  Saxofonisten Knutsson, lika hemma i världsmusik som jazz, är ett destillat av  livemusik  jag uppskattar. Han och hans mannar Rafael Sida (trummor), Christian Spering (bas) samt Anders Persson (piano) kan veckla ut sig till ett oemotståndligt svänggäng, för att därpå skifta  till långsamma betagande alster.  Nyss prisade Knutsson, träffade den djupa popartisten Frida Selander på Umeå jazzfestival, en festival  omtalad för att pusha kvinnor från besläktade genrer. Efter spelningen får jag reda på att poetiskt sinnelag är en gemensam utgångspunkt. Hör inledningsvis sprudlande up tempo med saxofon i framkant,  Sida lägger ut gungande ljudmattor och Spering hakar på. Ovant, men funkar absolut att bandet ackompanjerar en egenartad poppig låtskrivare och gitarrist.  Som vokalist må 80-talisten ha ett snävt omfång, vilket uppvägs av ett personligt avtryck hemmahörande i en optimistisk animism. Filosofiskt, naturnära mellansnack binder ihop låtarna. Set 3 kickstartar med glimrande  finesser i flera polskor,  vilka banar väg för Anders Perssons briljanta pianoackord.  När han och Frida musicerar som duo skälver det om henne.  Sin vana trogen spelar Sida med ena handen på trumsetet, medan den andra håller igång en cajon till publiken oförställda glädje. Rivig besjälad blues där Knutsson lägger ribban skyhögt avrundar ordinarie låtlista.  Bifall renderar i extranummer, en repris från tidigare på kvällen. Visar sig vara en innerlig naturromantisk visa, där Selander sjunger känsligt och plockar försynt  på elgitarren.  Jordnära berikande upplevelse!