Mattias Nilsson är en 38-årig skåning född i Karlskrona, vars liv övervägande kretsat kring musik. Väldigt tidigt upptäckte han att piano var det idealiska instrumentet att uttrycka sig på. Trots att han tackade nej till plats på Musikhögskolan i Malmö, har han livnärt sig som frilans sedan dess. Han brukar tituleras jazzpianist, fast han lika ofta rör sig inom ett vidsträckt kammarmusikaliskt fält. 2016 släppte Nilsson sin solodebut Dreams of Belonging, vars uppenbara förtjänster resulterade i fullpoängare i Kulturbloggen. Kan stolt meddela att på pianistens hemsida är undertecknad citerad två gånger. Som kuriosa kan tilläggas att vi jar 368 gemensamma Facebook-vänner.Mattias Nilsson har förlagt merparten av sin verksamhet utomlands. Lyckligtvis, har han bokats till ett stort antal konserter av skiftande karaktär i sommar-Sverige. Håll utkik efter pianisten som upplever magi vid varje spelning. Nedan följer en varsamt redigerad mejlintervju gjord i april 2019.
Hur har du profilerat dig för att kunna hålla igång en karriär? ”De senaste åren har jag spelat mer solopiano av olika anledningar, gärna med en nordisk repertoar som jag är förtrogen med. Spelar jag till exempel en folksång inspirerad av den svenska naturen, kan jag förhoppningsvis ge musiken en djupare tolkning. På den mer renodlade jazzfronten jobbar jag med en ’riktig’ jazzsångerska från Washington D.C. , Sharón Clark, en sångerska som bara har DET. Tillsammans öppnar vi dörrarna till de stora festivalerna.”
Trots avslag sex gånger hos Konstnärsnämnden för projekt utomlands, har du haft konserter i över 24(!) länder. Hur har detta varit möjligt? ”Ända sedan jag började frilansa har jag valt att gå den långa hårda vägen; i livets skola där skyddsnät saknas. Jag har heller ingen undervisning att falla tillbaka på, vilket jag tror gjort att jag utvecklat en naturlig överlevnadsinstinkt, en kreativ sådan. Det innebär att du måste lära dig vad du behöver för att ta dig vidare till nästa nivå, utan att vara beroende av bidrag. Skulle bidrag ha beviljats hade jag nog softat mer, kanske inte utvecklat samma driv som behövs för att klara sig. Det är mest på senare år som jag sökt medel för att komma bort från en del av stressen kring ekonomi, önskat slippa att betala resor från gaget och så vidare. Strategin internationellt har bestått i att besöka olika städer i Europa, hänga med rätt människor, träffa musiker, gå på jamsessions, hålla kontakter och följa upp. Nu kan jag när som helst åka till Wien, Paris eller Berlin och spela om jag känner för det. Man måste helt enkelt investera en del initialt, också pengar, för att i slutändan gå med plus.
I vilken utsträckning har du utomlands kunnat attrahera genom att lansera det nordiska vemodet? ” I väldigt stor utsträckning! Jag tror publik överallt är intresserad av musiker som berättar en historia. Ända sedan jag började spela solo 2011, har jag försökt att tillföra en ljus och hoppfull infallsvinkel på det nordiska vemodet. Har bara upplevt positiva reaktioner var jag än framträtt.”
Med tanke på din häpnadsväckande mångsidighet, undras om upplösning av genregränser varit ett syfte, eller om du håller i sär jazz och konstmusik? ” Det har kommit ganska naturligt utifrån den musik jag känt att jag vill spela live, vilket för närvarande är en mix av jazz och konstmusik, fast med improvisation som genomgående ingrediens. Har hört av mig till arrangörer inom klassisk/ jazz och folkmusik och sett vilka som varit intresserade att boka. Hittills har den klassiska sidan dominerat, vilket varit roligt eftersom det ger mig tillfällen att möta ny publik.”
Hur ovanligt är det att improvisera utifrån stycken skrivna av stora kompositörer? ” Vi är ett antal som gör detta, men inte särskilt många enligt min uppfattning. Det är ett område man verkligen får närma sig med respekt och smakfullhet.”
Du spelar solo, ackompanjerar vokalister och ingår i mindre konstellationer. Vad kännetecknar de sammanhang du vistas i ? ”Skulle säga att vi vill beröra och ge publiken en upplevelse. Vi vill dela med oss av musiken till de som kommit för att lyssna.”
Du spelar, åtminstone i Sverige, ofta i kyrkor. Vad beror det på? ” Fantastiska flyglar och en lyssnande publik är den naturliga förklaringen.”
Vill du genom ditt musicerande förmedla något till mottagarna utöver god konst? ”Jag tror att alla vi konstnärer drömmer om att förmedla en känsla av samhörighet här på jorden, samt att lämna något bestående och upplyftande till eftervärlden. Så känner jag i alla fall. Om mitt musicerande undermedvetet kan påverka till goda gärningar, tror jag det finns stora förhoppningar om en lite bättre värld, åtminstone oss människor emellan.”
Hur svårt är det att förnya sig och hålla kreativiteten vid liv? ”Eftersom jag tyvärr är tvungen att sitta vid datorn merparten av tiden jag disponerar, blir jag nästan alltid kreativ när jag sätter mig vid pianot.”
Vilka har dina musikaliska förebilder? ”Många! Alla som gör ’sin grej’ inspirerar andra att hitta och göra ’sin grej’. Först min far Jan-Åke Nilsson sedan Oscar Peterson, Art Tatum, Brad Mehldau, Bengt Hallberg, Vladimir Horowitz, Dave Mc Kenna, Frank Sinatra, Johnny Hartman med flera.”
Vad gör du för att koppla av tankarna på ditt yrke? ”Antingen organiserar jag och rensar ut hemma, eller så springer jag en runda.”
I vilket tillstånd befinner sig kulturlivet i landet på? (tänker bland annat på sänkningen/ indragningen av ekonomiskt stöd till ideella jazzföreningar som nyligen beslutades i Kulturrådet)? åt. ”Det som gör att kulturlivet överhuvudtaget existerar är alla eldsjälar. Dessa kommer alltid att finnas och hitta nya vägar att nå ut med kultur oavsett bidrag. Samtidigt som det är viktigt med förnyelse, tror jag det är mycket viktigt att den vilar på en tradition, en historia bakåt, precis som i musiken. Det blir lätt ’Kejsarens nya kläder’ över förändringar annars. Förutom Kulturrådets beslut som inte är något annat än en pinsam kompetensmiss, vill jag påstå att kulturlivet blomstrar, men att vi inte får glömma bort i vilken jord det växer ifrån. ”