Musik

Ellen Andrea Wang trio

26-27/10 2018

Folkets Hus, Trollhättan

Obs Samtliga foton tagna av Bitte Sjöholm

Festivalen som anordnas för tredje året, drogs igång av stadens kulturchef i samband med ett jubileum. I fjol skrev jag för både Kulturbloggen och Orkesterjournalen. Även denna gång har de sammanställt ett program  man blir mäkta imponerad av. Tyvärr rumphuggen bevakning  i år, eftersom jag hade förhinder under festivalens andra dygn. Varje akt varar i 45-50 minuter, med undantag för avslutande grupp vars framträdande fick lov att pågå lite längre. Begivenheterna alternerade mellan tre scener belägna nära varandra. Till ett anmärkningsvärt facilt pris kunde festivalpass inhandlas. Skapligt med folk första dagen. Under dag två utökades enligt uppgift publiken.

Först ut är kultbandet FRANSKA TRION i Caféet, glädjespridare under ledning av Matti Ollikainen  med en helt egen stil.  Har gjort nio plattor och oräkneliga spelningar, men aldrig tidigare varit i Trollhättan. Har sett dem flera gånger och kan därför jämföra.  Snäll, ganska konturlös början.  Blir dock våldsammare tongångar i påföljande låt, vilket klaviaturspelaren poängterar. Matti hanterar sitt elpiano likt en Jerry Lee , medan duktiga vapendragarna Viktor Turegård på ståbas och Thommy Larsson bakom trumsetet, ledigt hänger på utan några som helst besvär. Trion sysslar med andra projekt vid sidan om. När de sammanstrålar live är spelglädjen påtaglig, vilket märks. Om jag är rätt underrättad skriver Ollikainen all musik och text. Texterna är charmigt dråpliga, ibland lika sorgsna som musiken, oavbrutet gjorda med glimten i ögat.  Låtskrivarens sång är sträv och svajig, vilket bara ökar underhållningsvärdet och lockar fram leenden. Franska Trions exakta driv, kompromisslöshet och skiftande stämningslägen utgör deras essens. Paradoxalt nog blir lyssnaren glad och uppfylld, trots att det ösiga varvas med tonvis av vemod och Kjell Höglund-vibbar. Thommy Larsson är som vanligt en underbart sprakande visuell trumslagare!  Matti Ollikainen ensam på scen i en ruskigt sorglig visa sticker ut i ett väl genomfört program. Upplyftande tillställning utan att vara så sanslöst fräck som andra gånger jag sett dem.

Anna Lundqvist Quintet

I den överlägset bästa lokalen Hebeteatern hör jag ANNA LUNDQVIST QUINTET.  Hon omger sig med eminenta musiker: Fabian Kallerdahl (piano), Björn Almgren (saxofoner), Jon-Erik Björänge (trummor), Mattias Grönroos (bas) samt Krister Jonsson (gitarr) som särskild gäst. Alla uppräknade har jag hört live ett antal gånger, möjligen med undantag för trumslagaren. Lundqvist´s sång mestadels svävande, ordlös och arrangemangen småtrixiga. Merparten av materialet hämtas från senaste lovordade skivan Mewee. Noterar att Lundqvist ser  sin röst som ett av andra instrument, en röst som bara ibland stannar kvar hos mig och  genererar fästytor. En höjdpunkt infaller när Kallerdahl briljerar återhållsamt, medan övriga snyggt tassar med. Mindjoy är en av alla original med profilerat uttryck, demonstrerar vilka utsökta instrumentalister bandledaren har tillgång till. Krister Jonsson, lärare när Anna  gick på Skurup, fyrar av ett par fräscha solon, ges utrymme att dra på med effektpedal i exempelvis titelspåret från nämnda platta.  Tycker om det raffinerade kompet och i Beauty And The Filth gifter sig tenoren från Björn Almgren (känd från Augustifamiljen) med stämman från kvinnan i centrum. Musiken är sval, med ett genomgående distanserat intryck. The Goodbye Song med männen på körsång, utvecklas till  extatisk urladdning.

Knut Reiersrud Band

Kan  märkligt nog ha varit första gången jag hör norrmannen som konkurrerar om titeln nordens blueskung.  Reiersrud har en oerhört omfattande skivproduktion på sin meritlista, plus sitt subtila samarbete med Ale Möller och Erik Bibb (två favoritmusikanter hos mig). Som man kunnat förutse är det tungt komp i den stora salen, fast på hanterbar nivå. De följer frontmannens stegringar och nedsänkningar ytterst kompetent utan att framhäva sig själva. Låter lite stelt, fast de är omsorgsfulla med detaljer och samlat på sig stor rutin. Mest uppiggande komplement utgörs av David Wallumröd på orgel och andra klaviaturer. Hans groove tillför mycket, i en genre som annars lätt kan bli  statisk. Gitarrspelet är distinkt utan excesser och med omväxlande volympåslag. Soundet är attraktivt sammanhållet och styrt av en auktoritet,  överlag överraskande tillbakalutat och nyanserat. Mannen med hatten visar sig vara en god munspelare, förutom att ha en bärkraftig röst som sjunger engelskspråkiga texter. Fångar upp utmärkta alster som Borrowed Time och Sacred Mama.  KNUT REIERSRUD BAND kännetecknas av ett frapperande attribut: Kombinationen  ösiga högljudda låtar och dess  totala motsats.

Ellen Andrea Wang trio

Råkar vara tredje gången i år jag hör ELLEN ANDREA WANG, vilket jag fick chansen att meddela norskan efteråt. Recenserade i lyriska ordalag då de spelade i Ystad i somras. Trion består av Wang på kontrabas modell mindre, Erland Dahlen trummor/ slagverk och  Andreas Ulvo på piano och synth. Ellen Andrea bemästrar konsten att sjunga och lira bas samtidigt, har skrivit all text och musik och införlivar hänförande improvisationer från sina kollegor i skrivandet. Blir som jag förmodat en ljuvlig konsert i idealiska Hebeteatern. I brist på bättre beteckning kan musiken beskrivas som nutida popjazz med elektroniska influenser. Polyrytmik, avigt sväng och raffinerade melodier naglar fast åhörarna. Mixen akustiskt – elektroniskt är betagande i en  högklassig och nyskapande atmosfär. Wangs vokala insatser fungerar fint inom hennes rytmiska koncept, fokuserar på artikulation och tajming. Dahlen firar triumfer oavbrutet, något som manifesteras i ett fyndigt solo.  Noterar de pregnanta basgångarna, vars sjungande ton påminner om Lars Danielssons adelsmärke. Inte undra på att hon jobbat med berömdheter som Manu Katché, Marilyn Mazur och Sting.  I en repertoar utan svackor märks toppar som Fjord Ferry, Perfect Danger, Electric, Heartbeat, Follow Me samt  A Change Of Heart.

KYLA BROX BAND blir tyvärr en rejäl missräkning, även om de för undertecknad var ett oskrivet kort. Förhandsreklam och smakprov utlovade stordåd. Visst har Kyla, uppväxt i engelsk musikerfamilj, en mörk fantastisk röst. Men sammantaget är det så pass jämntjockt och tråkigt att jag kliver ur den stora hallen, lyssnar på avstånd samtidigt som jag vilar öronen. Publiken får sig en överkörning av blues som tar i från tårna, inga halvhjärtade ansträngningar. Men en alldeles för högt mixad bastrumma störde avsevärt. Fram till finalnumret framförs endast egentillverkat material. Då sker fullständigt omslag i temperament. För tredje gången i år hör jag live en kvinna tolka Hallelujah (L. Cohen). Långt in i låten ackompanjeras Brox endast av gitarristen Paul Farr, en prestation som förtjänar  hedersomnämnande.

Hawk On Flight

Göteborgsbaserade fusionsgruppen HAWK ON FLIGHT minns jag från första halvan av 80-talet, har kvar en vinylskiva från  storhetstiden och kommer ihåg gig från ett regnigt Liseberg på 2000-talet. Deras ledare Matz Nilsson (elbas) hade plockat ihop en ny upplaga bestående av tidigare medlemmen Ove Ingmarsson på tenorsax och EWI (en slags elektrisk klarinett/sax), gitarristen Rolf Jardemark, trumslagaren Per Bokvist samt Per Johansson på klaviaturer. Inledningsvis registreras smeksamma slingor uppbyggda av långa stråk.  Tar ett tag innan den nya konstellationen hittar sina roller.Varje instrument får efterhand sin stund i rampljuset när strukturer bryts upp. Inspirerade solon kreeras från i första hand Ove Ingmarsson jämte Per Johansson.  Överst pumpar elegant elbasen som ett signifikativt raster. Allt sitter perfekt med fräna övergångar och samstämmiga slut. Ändå blir konserten en halv besvikelse. Är det tidens tand som gnagt på deras David Sanborn-aktiga låtar? Ibland åstadkoms fräcka beats och klanger, men lika ofta saknas nerv. Alla låtar har tyvärr inte tillräcklig lyster för att gripa tag i mig. Nytt och gammalt varvas om vartannat påpekar bandledaren. Vi serveras titlar som River Field (anspelar på Älvängen), Sång till Palle, While The City Sleeps, fina balladen Snowfall och deras hit Bermuda Triangle.

Under en innehållsrik lördag medverkade bland andra Lucy Woodward & Chris Gray and the Bluesband, Arild Andersen trio, Marius Neset Quintet, Louise Hoffsten och Peter Asplund Aspiration med Lars Jansson

Eva Kubatzki

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

På gemytliga oansenliga Glenn Miller Café hör jag avslutande set av SASHA MARKO TRADITION, vars spel tillfredsställer åhörare med öppensinnad inställning. Visste inget om batteristen som jag en gång träffat då  båda hade recensionsuppdrag. Musiken rör sig ledigt i skärningspunkten mellan bop och swing, med softa, distinkta bågar på trumpet.  Marko omger sig med duktiga välkända musiker – Niklas Barnö (trumpet), John Holmström (piano) samt Elsa Bergman (bas) – som inte är främmande för friare former. Vi serveras fint sammanhållna original av bandledaren. Gillar det okomplicerade och avspända trumspelet, låtarnas konstruktion och pigga solon. Holmström från Mölndal dekorerar melodierna med vackra luftiga ackord. Mellansnacket som förklarar låttitlars innebörd blir en extra bonus.

MAINLAND JAZZ COLLECTIVE är en skivaktuell sextett bestående av studenter vid Kungliga Musikhögskolan. Finklädda i svart håller talangerna (några har redan uppmärksammats med priser) en trevlig konsert på Plugged Records. De demonstrerar ypperligt sin förkärlek för Art Blakey & Jazzmessengers – förestående inspelning ska celebrera 100 års  minnet av Blakey´s födelse – jämte musik rotad i den traditionen.  Standards varvas fyndigt med egna kompositioner!  Vikarierar på piano gör den redan etablerade Anna Greta Sigurdsdottir, vars sofistikerade spel emellanåt påminner om Lars Jansson.  Öronen registrerar att Leonard Werme på altsax är ämnad för något stort, medan trumpetaren Erik Tengholm uppvisar osedvanlig säkerhet, bemästrar avancerade passager. Trummisen Oscar är son till Ulf Johansson Werre och kvalificerad nog att lira i Blakey´s anda, går inte på halvfart (bastrumman trängde under stundom igenom i mesta laget).  Den tajta och målmedvetna ensemblen siktar högt och når långt. Medlemmarna står väl rustade för en utstakad karriär som yrkesmusiker.  Efterhand kommer de kunna färga musicerandet med än mer personlighet. Ur en förnämlig repertoar ska särskilt framhållas Seven Steps To Heaven, Con Alma samt egna balladen Evening in Zagreb. 

RYMDEN i Berwaldhallen avslutade en lyckad festival. Premiär för undertecknad i denna exklusiva byggnad , bokstavligt talat förbunden med Sveriges radio. Ena halvan denna gång  avgränsad så att alla åhörare kan se musikerna framifrån eller snett ifrån  sidan. Trion Bugge Wesseltoft, Dan Berglund och Magnus Öström hade  fått mycket förhandsexponering, fullkomligt berättigat då ju Dan och Magnus  var kuggar i  E.S.T, en globalt hyllad företeelse inom vidsträckta kategorin kontemporär jazz Basisten och trumslagaren är beundransvärda, har hjältestatus hos många fans eftersom de inte förlamades av sorg när geniet Esbjörn Svensson omkom i en dykolycka för drygt tio år sedan. De grejade att gå vidare på egen hand och genomförde dessutom i fjol storstilade liveprojektet E.S.T Symphony. Rymden (namnet kanske valt för att uppmärksamma Esbjörns intresse för astronomi) bildades på initiativ av den norske klaviaturspelaren Wesseltoft, som jag hörde i solokonsert på festival i fjol. Gruppen har haft några konserter i Norge och är i färd med att producera ett album, ur vilket vi  fick ett antal  kompositioner under halvannan timme.  Presentatören påstår korrekt, att dessa innovativa artister varit med om att forma den europeiska jazzscenen. Konserten kan absolut komma att omgärdas av ett  skimmer, förutsättningarna finns. Att beskriva sällsynt magiska tillfällen  som musiklyssnare, finner jag lika besvärligt som att verbalisera  smärta och sorg, något jag berättade för personal från Jazzradion efteråt.

Blev just en sådan unik, svindlande  upplevelse av en pianotrio som excellerar i precisionsarbete. Deras teknik är fenomenal och resonansen i hallen  osannolikt bra. I ett synnerligen kreativt klimat  framställs  melodier och rytmer; vars klanger skapar extas hos publiken. Trion som står för något nytt och expanderande,  förlitar sig uteslutande på egna kompositioner  Deras talesperson Magnus Öström benämner vad de spelar som låtar, beteckningen stycken är lika gångbar. Allt är inte lättillgängligt när supertrion spejsar loss, utforskar sina instrument gemensamt eller var för sig, däremot konstant  fascinerande. Med assistans av ljudfantomen Åke Linton och smakfull elektronisk navigering, utvinns en arsenal av spännande ljud. Berglunds bas låter fett, för att använda ungdomars språk, utan att den dominerar.  Himmelskt vackra avsnitt kan överraskande övergå i fusionartade tongångar, eller till och med atonala, busiga utvikningar. Efterhand utkristalliseras referenser till experimentell progressiv rock, delvis tack vare Bugges fender rhodes. Ett tag sluter jag ögonen, dras oemotståndligt in i deras universum.  Kontraster verkar vara supertrions varumärke! Ett par stycken doftar  fulländad kammarmusik, har potential att bli hits i genren. Syftar till exempel på stillsamma The Youth OF Lucky Luke (om jag uppfattade titeln rätt). Bland flera uppseendeväckande solon, måste Öströms exceptionella  rytmfest lyftas fram särskilt. Inte konstigt att hans raffinerade stil golvade en valthornist ur Göteborgs Symfoniker i fjol, fast hon normalt sett inte är någon vän av trumsolon. Festivalens avslutning utvecklades till en extravagant tilldragelse som  gjorde ett outplånligt intryck.

OBS Hade bokat biljett till Carla Bley trio, eftersom jag inte hört henne live. Tyvärr tvingades hon ställa in av hälsoskäl.

Bugge Wesseltoft

Dan Berglund

Magnus Öström

Samtliga foton Eva Kubatzki