
Amanda Ginsburg
Nefertiti Göteborg 24/6 2019
Är för bryskt att säga att jag varit skeptisk. Mer korrekt kan påstås att jag förhållit mig avvaktande, inte tagit mig tid att hitta in till fenomenet Amanda Ginsburg, en vokalist som skriver eget material i en öppen retrostil med jazzigt idiom. I konkurrens med tungviktarna Georg Riedel, Bobo Stenson, Johan Lindström och Bo Sundström (fyra musikanter jag för övrigt träffat) vann hon sensationellt årets Grammis inom kategorin jazz. Hon är dessutom såväl Olle Adolphson-stipendiat som Stim-stipendiat och har tilldelats Skap:s (förening för musikskapare) jazzpris samt två gånger nominerats i kategorin Årets nykomling på Jazzkatten-galan. För en bredare allmänhet blev hon ett namn i och med framförandet av sin hit Havsmelodi i Allsång på Skansen. Finns definitivt underlag för att fråga om hon känner sig ”sönderkramad”, något jag missade att göra vid vår pratstund efter hennes första spelning i Göteborg.
För snart fem år sedan examinerades Ginsburg från Musikhögskolan i Stockholm. Ungefär samtidigt studerade på KMA pianisten Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och trumslagaren Ludwig Gustavsson. Denna pianotrio utgör sedan en tid tillbaka hennes fundament. 90-talisten från Stockholm har släppt en sexspårs-ep och i fjol kom omgående lyftet med fullängdaren Jag har funderat på en sak. Märkligt nog finns flera av låtarna på bägge utgivningarna. Fick reda på att hennes låtar genomgående får annan inramning live. I Ekestubbes omvårdnad ornamenteras fler instrumentala partier mellan vers och refräng. Och sången övergår i inspirerade stunder i improvisationer och scat.
Man inleder med I de många valens land och Flykten från vardagen (rubrik på hennes turné). Noterar direkt en avslappnad självsäkerhet. Uppfattar en förvissning från dem om att de har substans att leverera, en naturlig inställning efter alla framgångar. Låter ömsom lyriskt, ömsom svängigt. Ginsburg textar föredömligt, betonar ord och förlänger elegant stavelser. Rösten kan vara spröd, men också omvandlas till en klar, stark stämma. Hennes ljusa röst når ut. Från scen utstrålar hon inte bara personlighet och talang, utan just DET, en avundsvärd lyster som urskiljer henne från andra som bara nästan är jämbördiga.
Vidare är det förstås frapperande att allra mesta ur repertoaren är tillverkat av Ginsburg/ Ekestubbe, fast det stilmässigt omisskännligt doftar svenska jazzvisor., sådana som gjordes för länge sedan. Flertalet kompositioner är i en tradition från Hasse & Tage, Monica Z, Beppe Wolgers med flera. Som för att markera släktskapet har hon vävt in takter och ord från Lars Färnlöfs Att angöra en brygga i sin hittills enda hit. Sångerskan säger i en av sina presentationer, att hon vill att text och musik ska existera i samklang.

Vi får njuta av En romantisk komedi jämte Vem är du? och En blå dag. Tonspråket är inbjudande bitterljuvt. Kapellmästaren vid flygeln briljerar i ett stick med läckra löpningar. Tycker mig märka några sköna stänk av bebop. Kul att de några gånger kastar loss och bryter mönstret. Kompet är följsamt. Ludvig Eriksson på bas får efterhand verkställa intron, solon och i en låt efter paus ha rollen som ende ackompanjatör. Angenämt stifta bekantskap med hans musicerande. Duktige trumslagaren Ludwig Gustavsson avhåller sig från extravaganser. Spelar följsamt och lyhört. De för mig obekanta kompmusikerna berättar efter konserten att de håller på att etablera sig efter sina studier. De förekommer i olika projekt, ofta inom andra populärmusikaliska fält.
Den blandade talrika publiken (inga stammisar eller lediga musiker) spetsar öronen, lyssnar hängivet. Vi får veta att Ginsburg är i färd med att planera för ny skiva, samtidigt som hon gör reklam för medhavda ex av Jag har funderat på en sak. Många köper och hon signerar. Andra set börjar pianotrion en aning bluesigt utan sin vokalist. Strax därpå gör hon dem sällskap i den utsökta jazzschlagern En gång i Stockholm, som på slutet övergår i sinnrik improvisation. 28-åringen avslöjar att hon föredrar att sjunga på svenska, skriver om sådant hon kan relatera till. Utan att ha pliggat hennes texter konstaterat jag spontant att de hämtar näring ur vardagsnära betraktelser.
Nästa anmärkningsvärda titel blir också en ”cover”, nämligen folkmelodin Vindarna sucka i den tappning som gjordes på legendariska Waltz For Debby (Bill Evans trio med Monica Z). Amanda är mycket förtjust i plattan, har förundrats över att Evans kunde anamma ett svenskt jazzidiom. Ett stilbrott tar vid i och med En kväll i september. Sprudlande schwung kommer fram. Samspelet i denna up tempo bit imponerar. Fullskalig jazz från pianotrion som får mig att tänka på Åke Johansson trio.
Filip Ekestubbe uträttade stordåd. Spelade melodier i hela registret, från ösigt till vackert. Mycket stimulerande att höra honom ta plats i utmärkt akustik. Står vid mitt ord följdes av en slags hymn, ett finstämt stycke för solopiano som andades naturmystik. Vidare framfördes en traditionell folkmelodi från Centralamerika, en melodi som finns inspelad med Leif Strands kammarkör och Stefan Nilsson. På Nef tolkades den av Amanda tillsammans med Filip. Och pianisten spelade glimrande, i Lars Sjöstens anda. Allra sist charmas vi av ljuv 60-tals atmosfär parat med suggestiva rytmer i Havsmelodi plus extranumret När min vän (Thörnqvist).
Ginsburg och hennes medmusiker hade inga problem att beveka mig, vilket innebär ytterligare en konstellation att hålla koll på. Och den lycksaliga publiken fick sitt lystmäte tillgodosett. Behöver inte krångla till det med djupgående analyser. Kort och gott en toppkonsert med originella låtar, snygg sång, skickligt samspel och suveräna arrangemang.
