Kammarmusikfestival på Gunnebo slott i Mölndal
23-26/5 2019
Konstnärliga ledare: David Hansson och Thomas Hansy
Arrangemanget stöds av Kulturrådet och Musikverket
Vet inte om jag bryter ny mark genom att skriva om en festival för kammarmusik. Värdparet är liktydigt med Gothenburg Combo, den fenomenala gitarrduon vars senaste temaalbum fick högsta betyg av undertecknad. Hade förmånen att lyssna på hur den lät live under festivalen ifjol. För tolfte året arrangeras deras festival, i vad som i slutet av 1700-talet var sommarbostad för John Hall. Gunnebo med sina många tillbyggnader i nutid, har jag haft anledning att besöka åtskilliga gånger i olika syften. Har med några få års undantag bott på gångavstånd. Sista decennierna på 1900-talet såg jag Frans Helmersson, Roland Pöntinen och andra celebriteter musicera i huvudbyggnaden, medan härliga jazz- och visartister höll tid utomhus under sommaren. Dock, först nu sker min premiär beträffande nämnda herrars ytterst gedigna festival. Årets tema: Relationen litteratur – musik.
Första kvällens rubrik = Hur låter din favoritbok? Idén uppstod hos David och Thomas i samband med senaste projektet, tonsättningen av En världsomsegling under havet (Jules Verne). Elva tonsättare hade fått i uppdrag att tolka litteratur som låg dem särskilt varmt om hjärtat. Största stjärnan i detta radband var Sven-David Sandström. Inklusive introduktioner snittade varje stycke under tio minuter. Programmets längd var alldeles lagom. Mitt i ett synnerligen välplanerat upplägg inföll förväntad paus. Tre av kompositörerna fanns på plats – Anna Eriksson, Anna-Lena Laurin och Max Käck. De kunde kortfattat ge oss en ingång genom att berätta om sina val och eventuella influenser. I resterande fall delgavs vi stringenta kommentarer från värdparet.
Denna nedstigning i nyskapande konst var mentalt hälsobringande. När jag lyssnar uppmärksamt, förutsättningslöst och avslappnad är det som om dopamin transporteras till varje por i kroppen. Apropå tillståndet avslappnad ska denna avundsvärda egenskap betonas, hos duon med sin häpnadsväckande teknik. Totalt fokuserade lyckas de samtidigt framstå som skenbart spontana i sina presentationer. Allt de har på tungan når tydligt ut. Stor eloge till värdparet som så obehindrat kopplar på och av, vilket ger publiken en känsla av samhörighet och trygghet.
Jag har lagt en ansenlig del av min lediga tid på litteratur och musik. Uttrycksformer som är outtömliga, vilket per automatik innebär att kvällen på slottet gav ny kunskap, nya erfarenheter att försöka bedöma. Stora flertalet tonsättare var för mig okända , medan deras val av författare övervägande tillhörde en bekant skara. Vi hörde exempelvis stycken inspirerade av Boye och Södergran, amerikanska romaner av Auster och Steinbeck jämte klassiker som Sagan om ringen och Robinson Kruse. Ett par av de kvinnliga komponisterna prövade sina avantgardistiska vingar, varför de tog sig an Yoko Ono och Gertrude Stein. Älsklingsleken av Leonard Cohen var den enda prosan jag har hemma.
Gothenburg Combo vet precis vilka ”knep” som trollbinder, utan att använda mikrofoner. Behärskar till fullo sådant som resonans, ackordföljder och klangfärg. Dessutom borgar alla differentierade stycken och det närmast intuitiva samarbetet, för att det aldrig blir enehanda trots sättningen två akustiska gitarrer. Varje avdelning förlänas en slags bonuskulmen i och med hypnotiska tonslingor (Maelstrom) jämte extranumret en flera tusen år gammal melodi som man lärt sig under turné i Kina. Konstant fascinerande att lyssna på vad en ”grymt” dynamisk duo gör,när de utforskar sina instruments möjligheter.
Eftersom tonsättningarna förhåller sig till ett självvalt objekt, blir de naturligt nog, generellt sett, mer specifika, mer måleriska; jämfört med hur ny konstmusik tenderar att låta. Först ut Lina Nyberg som jag känner väl till som framstående jazzvokalist. Hör ett melodiskt bidrag bestående av trevliga krusningar jämte ett par svallvågor. 28 Years In 5 Minutes av Thomas Liljeholm beskrivs som visuell programmusik. Ett rafflande, spännande stycke där instrumentalisterna får jobba intensivt.
Ibland lämnas konventionellt spel för genomförandet av dadaistiska upptåg med hjälp av rytmisk accentuering, recitation, utrop och udda hjälpmedel. Utan att stanna kvar i mitt minne, ändå kul med kontraster i musiken. I den mån en gemensam linje kunde urskiljas, fanns som framgått flera avsteg. Stycket av Max Käck var ytterligare ett sådant, ganska abstrakt och till sin karaktär kvardröjande. Anna-Lena Laurin tillhör likt Sandström de få tonsättare som uppmärksammas internationellt. Kvinnan jag live hört i jazzsammanhang, hade fått till ett lysande stycke influerat av symfonirockarna Yes. Avrundar med noterna som levereras av Jenny Hettne utifrån En underbar torsdag (Steinbeck). Förunderligt hur kusliga stämningar framkallas genom effektfullt spel.
Var inte ensam om att bli euforisk av inledande kvällen. Samtalade i paus med en kollega från DN, vars rubrik på publicerad recension, tyder på att även han njöt i fulla drag.
