Dubbelkonsert: Jenny Wilson och Bob hund
Slakthuset Live i Gamlestan Göteborg, vid Wine Mechanics
17/5 2019
Publik: cirka 950 (utsålt)
Arrangör Frihamnen event
I fjol under Gmlstn jazz festival anordnades konsert hos trendiga krogen Wine Mechanics. I helgen har det varit premiär för ny scen på utsidan, på asfalterade ytan emellan två huslängor. Eventet smygstartade med AW och därpå Mattias Alkberg som dj. Han verkade köra en mix av garage och klassisk funk á la Parliament. Den rymliga krogen kunde härbärgera så gott som alla som hade överseende med ett ihållande regn, medan de väntade på livemusik utomhus. Hade med mig paraply (som kors i taket fick användas), fast cyklingen redan gjort mina byxor blöta. Tur i oturen att vinden från tidigare på dagen mojnat. Har tidigare i Kulturbloggen entusiastiskt recenserat både Jenny Wilson och Bob hund live, därför såg jag till att skaffa mig uppdraget. Lyssnade som uppladdning på deras musik, bland annat hela färska plattan 0-100 av de sist nämnda.
Att Wilson delar scen med de som brukar kallas Sveriges bästa liveakt är ingen slump. First Flor Power, bandet hon var med om att bilda i sin ungdom, har samarbetat med flera av medlemmarna. Finns en radda svenska artister som utgör det svenska popundret, absoluta majoriteten är kvinnor. En av de musikskapare som gått i bräschen för utvecklingen är onekligen Jenny Wilson. Konstnär, kompositör och artist med fem egna album. För flera av sina verk har hon prisats på P3 Guld och av Grammisjuryn.
Hon är känd för att göra tematiska skivor, med egna omvälvande erfarenheter som utgångspunkt för sitt elektroniska beatlandskap. Exorcism följdes tidigare i vår upp av Trauma, hennes första svenskspråkiga skiva, inspelad med Norrköping symfoniorkester under ledning av Hans Ek. Ämnet som explicit och utlämnande processas är en våldtäkt Wilson utsatts för. Mer än en recensent har tyckt att det varit smärtsamt att ta till sig texterna, vilka inte drabbar lika skoningslöst när låtar från Trauma får sin livepremiär. På scen syns trotjänaren Mikael Häggström på trummor jämte två syntspelare, varav en av dem heter Klabbe Hörngren (till vardags ledare för jazzkollektivet Klabbes bank). Samtliga har tröjor i brunspräckligt mönster, medan Wilson klätt sig i svart plus vinröd skinnjacka.
Tongångarna på Slakthuset live kan i stora drag liknas vid en catchy besvärjelse. Musiken pulserande och sfärisk om vartannat i skiftande tempon, som väntat oupphörligt fängslande. I första låten går inte sången fram, vilket lyckligtvis justeras. Wilson är inte omedveten om det otacksamma förhållande som råder. På grund av vädret glest med publik, åtskilliga har inte dykt upp, väntar på att regnet ska upphöra. Wilson kommenterar: ”Inte nog med att ni ska utsättas för trauman, ni ska behöva stå i regn och bli frusna. Ni är tappra!”
Wilson sjunger rytmiskt med patos, kompletterar genom rap och recitation, blandar de färska svenska texterna med sång på engelska. Uppfattar inte att man framför Göra saken värre, vilket är märkligt.Vet inte varifrån influenser hämtats rent musikaliskt. Associerar några gånger till disparata företeelser från en annan era: Brian Eno (Low), Malcolm Mc Laren och Human League. Ett visst släktskap med kollegan Karin Dreijer kan förstås skönjas. Konserten varar osedvanligt länge, ger angenäma vibbar, artar sig till en god presentation av en framstående artist. Dock, för att få ut mesta möjliga skulle vädret varit annorlunda, hade därtill gärna hört ett blås- eller stränginstrument för att bryta av det homogena soundet. Ljudet var bra, inte överdrivet hårt eller tungt.
En kvart försenade går favoriterna på, sex män förenade kring en lika kreativ som säregen estetik. Har sett Bob hund ett antal gånger. De levererar som alltid spelglädje och en stilistisk skevhet, vilket enbart ska tolkas positivt. Jämfört med 90-talet är standarden avsevärt högre, vilket kan bero på, att de var för sig ägnar sig åt andra projekt och producentjobb. Christan Gabel exempelvis, hade härom månaden premiär på spännande, väsensskild barnteatermusik för Backa Teater. Just hur koncentrerat det taktfasta kompet låter denna afton, är något jag särskilt fäster mig vid. Kanske inte den röjigaste konsert jag sett med dem, likväl ett höjdargig. Man lever fortfarande upp till sitt goda renommé. Fem extranummer gjordes i två omgångar. Konstigt nog ingen uttalad reklam för nya skapliga skivan, den de tidigare under dagen signerat på Bengans.
Publikdomptören Öberg är som vanligt på gott humör, slänger in fyndiga formuleringar i sina mellansnack. Zorro-masken är på, kläder tas av och på och han roterar runt på scen, ställer sig givetvis på förstärkare. Sången sitter som den ska. Vi får indierock när den är som mest varierad och fördelaktig. Vassa och slingrande ackord samsas med låtar som kränger och plingar. De skapar omgående ett härligt tryck genom 0-100, Mer än så kan ingen bli, Hjärtskärande rätt jämte hetsigt pumpande Har du inget man kan dansa till? Akustiken är anmärkningsvärt god och under deras spelning på drygt 1 ½ timma är det trevligt nog uppehåll. Är övertygad om att ingen i den blandade publiken ångrar resan till ett ställe utanför centrum., en plats så offside att inga grannar störs. Vill också poängtera att biljettpriset var frapperande humant.
Firma Nimmersjö & Essing lägger in mycket fuzz i sina gitarrer i ny potentiell hit betitlad Många bollar i elden, ett fränt sound som ger rysningar av välbehag. Den följs upp av klassikern Nu är det väl revolution på gång? Därefter en andhämtningspaus med utförligt basintro från Mats Hellquist i Blommor på brinnande fartyg. (Saknar litegrann sällsynta garneringen: tjejerna i Popkollo-kören) Indierockarna är aldrig nära att komma ur kurs efter att ha gett oss detta sanslöst starka material halvvägs in i låtlistan. Ibland antar melodier skepnaden av bubblande refränger. Dröjer inte så värst länge innan frontmannen retoriskt börjar fråga oss om konserten är slut/ festen är över. Det är ösigt, larmigt och ett infernaliskt sväng. Gruppen utstrålar integritet, beter sig som en sammansvetsad enhet. Energipåslaget är enormt! Vill också framhålla en annan viktig ingrediens, nämligen skönheten som yttrar sig i vissa arrangemang. Efter en formidabel urladdning som förde tankarna till Detroits slamriga scen (Mc5 / Stooges), kom en rörande vacker avrundning i fyrtakt.