• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bländverk som knappt skrapar på perfekt yta – Danny The Runaway show på The Theatre i Göteborg

1 november, 2019 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Dany Saucedo

The Runaway Show – Krogshow

3

Regissör/ kreatör: Vera Prada

Koreografi: Alexandro Düchen

Manus: Danny Saucedo

Musiker: Pontus Persson

Dansare: Amir Ashoor, Lovisa Bengtsson, Fatoumata Camara, Pauline Eddeborn, Daniel Gürow Lundkvist, Mia Hellberg, Jonna Hökengren, Gabriella Kaiser, Kenny Lantz och Fanny Svensson

Produktion av 2Entertain & Krall Entertainment i samarbete med United Stage

Premiär The Theatre på Gothia i Göteborg 31/10

Spelas till och med 21/12 2019, därefter på turné

Fick en impuls att som novis utsätta mig för en värld jag sällan vistas i. Danny Saucedo gör schlagerpop med pumpande beat, övervägande på svenska. Möjligen visste jag att han varit med i Idol, turnerat med pojkband och tre gånger tävlat i Melodifestivalen. Följde inte hans insats i Let´s Dance, däremot Så mycket bättre när han var en av deltagarna 2016. Att detta inte var hans första spektakulära krogshow visste jag, liksom jag inte kunnat undgå hur förhållandet med Molly Sandén valsat runt i skvallerpress, något Danny implicit omnämner.

Var förstås fullsatt i Göteborgs största och ganska färska nöjestempel, vilket innebär 1500 personer i ovanligt blandade åldrar. Många kostar på en utsökt asiatisk, share-dining upplevelse som uppladdning. I bakgrunden serverar en kvinnlig dj vid namn Frida sköna tongångar. Urskiljer såväl Average White Band som Michael Jackson, innan sorlet tilltar. Vid mitt bord några trappsteg ovanför parkett beskådar jag en noga planerad, rapp dans- och musikshow som har drag av modevisning. Kan tänka mig att The Runaway Show med sina drygt tjugo nummer klockar in på cirka åttio minuter. Den är uppdelad i sektioner. Dessa kallas lite schematiskt för fashion, latininfluerat, feel good Danny ensam och avrundas som sig bör av en utsträckt final. Små romantiska filmklipp om glädjen i det till synes oansenliga, har stoppats in i programmet. Trevliga avbrott som ackompanjerar ett antal snabba klädbyten.

foto Mats Bäcker

Scenen är utformad som en catwalk, vilket möjliggör närkontakt med en exalterad publik. Flera gånger ställer sig många upp, visar sin uppskattning och shakar loss. Visuellt är det snyggt gjort med stimulerande videografik, rök, neonfärgade trianglar i skiftande vertikalläge och avsatser att röra sig på.

Det mesta av musiken är som befarat förinspelad. En ”förmildrande omständighet” är multiinstrumentalisten Pontus Persson. Han drar ett stort lass och är en välbehövlig injektion. Ett par gångar studsar han runt längst fram på scen med gitarr. Annars är han placerad i upphöjd position på vänster sida med trumset och keyboards. Danny själv går ner i varv vid några tillfällen, genom att spela akustisk gitarr och elpiano.

33-åringen går ut hårt mån om att göra intryck. Showen andas flärd och eskapism, är rent av medveten attityd. I nästan enda öppenhjärtiga korta monologen abhandlar han sitt senaste år. ”Året har varit tungt. Ni vet alla vad jag pratar om. Lösningen: att dansa skiten ur mig.” Här identifieras en brist. Danny tog inte chansen att göra något statement i övrigt. Inte heller ägnades tid åt drivkrafter, förebilder eller vilket syfte han har i sitt låtskrivande. Det närmaste avseende influenser blir ett litet nummer med loopade beats på drum pad. Och en smula personlig tillåter han sig när han berättar om sina pendlingar i humöret inför skivsläpp, ena dagen hybris, andra dagen ångest.

foto Mats Bäcker

Pratade med några dansande kvinnor på den efterfest som styrdes upp av ovan nämnda dj Frida Harnesk. Då kommenterade en av dem det som saknas, genom att påpeka att detta fanns med i förra showen. Då gav han mer av sig själv, typiskt nog. Den sågs enligt henne av enbart kvinnliga fans, inte oberörda av hans yttre. Nu häpnade de över att även gubbar (antagligen sådana med inflytande som blivit inbjudna) var på premiären.

Vad som blev uppenbart var att långtifrån alla låtar håller tillräcklig kvalitet. Iakttagelsen förstärkts när man jämför med hans covers, det vill säga melodier av Bo Kaspers plus bröderna Gärdestad. Undantag sitter perfekt, medan man kan kräva mer känsla i För kärlekens skull. Den är på gränsen till tafflig. Generellt sett borde i högra grad tolkat några av sina idoler. Visst lägger han och truppen av synkade dansare mycket energi på euforisk dans. Dansarna är verkligen bra, får ta ut svängarna i ett eget nummer.

foto Mats Bäcker

I gengäld måste ändå tyvärr hävdas att låtmaterialet är tämligen ojämnt, vilket inte hindrar att publiken är med på noterna. Innan du väcker mig funkar förträffligt, i min bok en betydande hit. I avskalad version på klaviatur blir det allsång i balladen Amazing. Hornstullstrand har ett medryckande beat, Dör för dig en oemotståndlig melodislinga och In Da Club med sin mekaniska rytm låter som en given floorfiller. Så onekligen finns höjdpunkter!

Det här är en bekymmerslös välstrukturerad krogshow där publiken inte bara betraktar utan deltar. Övergången till efterfesten kommer nog framgent bli mer naturlig. Danny sjunger smidigt och obehindrat (gick inte alltid fram i volymstarkt sound). Det är beundransvärt att han med duktiga medarbetare kan ro sådana här stora projekt i hamn. Sympatiskt att han företrädesvis håller sig till svenska i sina texter. Som son till boliviansk mor och polsk far behärskar han ett flertal språk. Dock kvarstår känslan av frustration, eftersom Danny har potential att beröra i högra grad.

foto Mats Bäcker

Arkiverad under: Musik, Scen

Titta: Destroyer – Crimson Tide

24 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Dan Bejar, frontperson i kanadensiska bandet Destroyer, har nu avslöjat att deras 13:e album Have We Met kommer att släppas den 31 januari 2020. Bandet passar även på att dela med sig av en första singel med musikvideo från albumet, Crimson Tide, en karaktäristiskt melankolisk låt som följer upp den kritikerrosade fullängdaren Ken från 2017.

Bejar berättar att Have We Met kom till under smått kaotiska former, genom ”equal parts ecstasy and terror”. Albumet består av verk som Bejar har samlat på sig under flera år som egentligen reserverats för andra projekt. Vi får här höra två Destroyer-världar mötas: ett kraftfullt Destroyer från förr blandat med ett nyfunnet, avslappnat sound, levererat med en imponerande lätthet och ärlighet.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Titta: Alice Boman – Wish We Had More Time

24 oktober, 2019 by Redaktionen

Alice Boman har släppt två EPs, Skisser (2013) och 2014 års EP II, fått lovord från kritiker och hennes musik har hörts i TV-serier som Transparent, Wanderlust, 13 Reasons Why och Gösta. Sedan EP-släppen har hon också släppt enskilda singlar som “Heartbeat”, “Dreams” och “End of Time”. Nu är det äntligen dags för debutalbumet, där hon bl.a. samarbetat med producenten Patrik Berger (Robyn, Charli XCX, Icona Pop, Santigold). ”Dream On” släpps den 17 januari.

Ett par albumlåtar finns redan ute: ”This Is Where It Ends” och ”Wish We Had More Time” med tillhörande video.

Om kommande albumet Dream On:

”Det är en mäktig känsla när du är inne i den där bubblan och liksom förlorar tidsuppfattningen”, säger Alice Boman när hon beskriver det hypnotiska tillstånd hon befann sig i när hon skapade sitt kommande debutalbum.

Inledningsvis började låtskrivandet på hennes vanliga, avskilda sätt. Sen samlade hon ihop instrument och inspelningsutrustning och begav sig till ett hus på landet i några veckor tillsammans med Tom Malmros. Snart ville Alice Boman få in ännu mer samarbete i processen; hon började återigen samarbeta med producenten Fabian Prynn – som hon spelade in ”Heartbeat”, “Dreams” och “End of Time” med – men hittade också en ny kreativ dynamik med producenten Patrik Berger.

”Det här albumet är ett nytt sätt för mig att utforska den typen av intimitet. Det kan vara läskigt att skapa tillsammans med andra, men du måste våga låta personen komma nära och inte hålla tillbaka”, säger hon.

Patrik Berger om samarbetet:
”Att samarbeta med Alice fick mig att tänka på musik på ett nytt sätt. Jag trodde inte att något så mjukt kunde låta så intensivt.”

”Dream On” är ett personligt album om kärlek och uppbrott. Alice nämner också att musiken formats av olika miljöer och platser hon befunnit sig på, som svensk landsbygd, Köpenhamn, London, Los Angeles – och genom att lyssna på bl.a. Elvis Presley, Cindy Lauper, Portishead och Pink Floyd.

De första turnédatumen:

15 feb – Köpenhamn, DK (Hotel Cecil)
18 feb – Berlin, DE (Kantine am Berghain)
19 feb – Amsterdam, NL (Paradiso)
20 feb – Paris, FR (Le Pop-Up du Label)
21 feb – Bryssel, BE (Witloof Bar)
23 feb – Brighton, UK (The Latest Music Bar) – nytt datum!
24 feb – Manchester, UK (Gullivers) – nytt datum!
25 feb – London, UK (Union Chapel)

Fler datum tillkommer (inkl. konserter i Sverige)

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Serena stämmor till strålande gitarrspel – Guitar Sessions av Sofia Karlsson, Mattias Pérez och Daniel Ek

23 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Grafisk design Malvo Fürst

Sofia Karlsson, Mattias Pérez & Daniel Ek

Guitar Stories

4

Inspelning och mixning: Sven Lindvall i Sally Wiola och Strawberry Studios

Master: Uff Börjesson på ear Hear

Producent: Sofia Karlsson

30:46

Releasedatum: 27/9 2019

Den fyrfaldigt Grammisbelönade sångerskan titulerar sig låtskrivare, uttolkare och producent. Har hört Sofia Karlsson live både i Stockholm och Göteborg. Äger dock inga alster ur hennes rikhaltiga förteckning, som omfattar kreativa samarbeten med såväl orkester som band och ackompanjerande pianist. Det stora genombrottet kom ju i och med upphottade Dan Andersson – tonsättningar. Sedan dess har hon sålt guld flera gänger. Om en generaliserar något, kan påstås att hon genom Sally Wiola Sessions valt att gå motsatt väg.

I egenskap av producent har Karlsson tillverkat en remarkabel trilogi under samma flagg. Sedan 2016 tre cd vars kännetecken utmålats som långsam och organisk instrumentalmusik inspelad live. Först ut var Martin Hederos (känd från Soundtrack Of Our Lives, Tonbruket, Ane Brun, Nina Persson…) på solopiano, en platta jag bara hört glimtar av. Fördjupat mig desto mer i folkmusikduon LISAS (Rydberg & Långbacka som spelat med så gott som alla av dignitet), vars skiva för mig blev årets bästa 2017.

Avslutar projektet gör producenten själv tillsammans med gitarristerna Mattias Perez och Daniel Ek plus några gäster. Undrar om gitarristerna drabbades av idétorka eller om producenten bestämde sig för att rucka på sin planering. Av cd:ns elva spår är nämligen fem vokala. Dessutom varierar tempo, visserligen varsamma växlingar. Utan att inkludera det hejdlöst ystra, kan både mjukt riviga låtar och suggestivt gung urskiljas, varför Guitar Stories inte är homogen likt de tidigare två utgåvorna. Ett konstaterande som inte förtar att skivan, inslagen i en vacker booklet med texter, foton och produktinfo, rymmer åtskilliga guldkorn.

från Sofia Karlssons officiella facebooksida

Skam till sägandes har jag haft otillräcklig kunskap om de stiligt spelande gitarristerna. Pérez har en svindlande katalog på cirka 34(!) verk, undervisar på Ingesund, turnerar världen över med flera sättningar och lirar flera stränginstrument, bland annat tolvsträngad gitarr. Ek är gitarrpedagog från Sundvall, figurerar mest i folkmusiksammanhang och medlem i Ahlberg, Ek & Roswall. Synar man listan över instrument och medverkande på Guitar Stories blir man häpen. Måste betraktas som en orgie i gitarrspel, om än av varsamt snitt. Dessutom: Sven Lindvall spelar kontrabas, elbas och mandolinbas. Anders Nygårds trakterar fiol på Reason To Believe, Saskia Rolfson bidrar vokalt på To Miss Someone. Olika varianter av gitarr spelas på enskilda spår av Anna Larsson, Emil Ernebro, Erik Igelström samt Homero Alvarez.

Musiken inleds med original av Sofia, en finstämd melodi med sötma och autenticitet. Innerlig sång seglar iväg till knäppande gitarrackord. Slutar märkligt abrupt. Vokalt får vi i övrigt ett antal utsökta covers, exempelvis ett par låtar från sextiotalets mitt av singer song-writern Tim Hardin. Hans av många tolkade ballad Hang On To A Dream görs inför publik på ett enormt övertygande sätt. Och Reason To Believe har hit-karaktär. Tar skepnad av en vacker duett med Jakob Algesten, med delikata tillägg av fiol och elbas. En ballad av vemodig, skör art är döpt till To Miss Someone. Sofia Karlsson har en ljus timbre att den vid tonartshöjning liknar en mezzosopran. Låten har hämtats från Maria McKee´s solodebut (har den på kassett). Sista vokala stycket är romantiskt, kommer från soundtrack till Romeo & Juliet av Nino Rota. Märks att samme kompositör några år senare skapade de tongångar, som är så oupplösligt förbundna med Gudfadern-filmerna. Dessa versioner visar omvårdnad och respekt gentemot respektive ursprung.

Av det instrumentala materialet har en schottis införlivats i en bukett delikata melodier. De har skrivits av gitarristerna Pérez och Ek (i ett fall tillsammans med Sofia Karlsson). Frapperas av eggande optimism, drivet hantverkskunnande, rogivande klang, påtaglig melankolisk anstrykning och sömlöst samspel. The hairy Pig måste rubriceras som instrumental fullträff. Melodin tvinnas så finurligt och suggestivt. Efterföljande Winter Song förlitar sig på en fantastiskt fin melodi. Instrumenten är genomgående perfekt sammanlänkade.

För lyssnaren okomplicerade melodier premieras. Önskas någon form av strävhet eller friktion har man kommit fel. Här försätts mottagaren istället i ett hälsosamt, nästan andaktsfullt tillstånd, tillförs en positiv livsförhöjande känsla. Ljudet är förstås vidunderligt!

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Stockholm Jazzfestival 2019 del II

19 oktober, 2019 by Mats Hallberg

Isabella Lundgren – foto Leo Ahmed

Stockholm Jazzfestival

11/10 – 20/10 2019

EKDAHL/ BAGGE BIG BAND tog jag till mig under en dryg halvtimma, i andra set som varade till efter midnatt. Man har klämt in sig i källaren på Scalateatern, en egentligen för ändamålet omöjlig lokal. För att se och höra optimalt står jag mellan garderoben och kassan. Det långsmala rummet har blivit något av en samlingsplats för gräddan av huvudstadens jazzmusiker, på och nedanför scen. Inget undantag denna afton några timmar efter Jazzkatten-galan. Den tajta orkestern förser oss med god stämning genom att kombinera seriositet med skojfriskt humör. Orkesterns medlemmar turas om att ansvara för arrangemang. Man tänjer ut och håller ihop strålande i låtar från Thad Jones och Duke Ellington. I en sedvanligt namn- kunnig träblåssektion, fick inhopparen Jonas Kullhammars glänsa mest. Högst på solisttoppen placerade sig trumpetaren Tobias Wiklund. Om ni undrar över grundarna, så är Per Ekdahl stabil trumslagare medan pianisten Carl Bagge har egen mycket renommerad trio och gör avtryck lite överallt. Ekdahl/ Bagge Big Band tillhör landets yppersta elitorkestrar.

foto Sanna Hansson

Hon har varit en livefavorit hos mig senaste åren. Högt ställda förväntningar infrias med råge när jag ser ISABELLA LUNDGREN genomföra konsertversionen av sitt Dylanprojekt på ett i princip utsålt Södra Teatern (premiär för undertecknad). Hade vidtagit föredömlig uppladdning med god middag på Riche, drink på Rival och som indirekt, möjligen långsökt förberedelse, sett mannen döpt till Robert Zimmerman på Scandinavium i somras. Det sjungs kraftfullt med kolossalt övertygande nerv, suverän frasering och dito modulering. Flera av låtarna framfördes, inte fullt lika genomarbetade, redan 2015 på Fasching (var där). Lundgren som förklarar hur hennes dyrkan av Dylans låtskatt uppstod, är inte ute efter att behaga, vilket är en av anledningarna till att hennes uttrycksfulla stämma går rätt in. En annan orsak är musikerna hon omger sig med och deras vidunderliga arrangemang, på annars ganska rätlinjiga kompositioner. Satt på andra balkong, hänfördes och antecknade i mörkret. Ljudet var oklanderligt, möjligen aningen hög bas inledningsvis.

foto Leo Ahmed

Påfallande många solon av virtuos kaliber från Daniel Migdal på fiol. Färre, men minst lika drabbande från Johan Lindström på ”Hawaii- ljudande” pedal steel och effektfull elgitarr. Niklas Fernqvist (bas) jämte trumslagaren Daniel Fredriksson uträttar stordåd, genom att bädda in och utveckla sofistikerade arrangemang. Och vid pianot sitter melodileverantör Carl Bagge, vet exakt hur de rätta ackorden ska frambringas. För att göra listan på medverkande komplett ska en man vid namn Brian Kramer på akustisk lågmäld gitarr nämnas. Honom träffade Isabella i N.Y.C för tio år sedan. I Don´t Think Twice, It´s Alright och It´s All Over Now Baby Blue utgjorde han enda ackompanjemang. Massvis av underbara detaljer i denna helgjutna releasekonsert, vars mäktiga bygge avslutades i ofattbart magnifika tolkningar av Trouble, It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) och allra sist lyfte Forever Young mot taket. Hyllningen till en butter och genial låtskrivare hade inte en slätstruken sekund, var istället sällsamt förtrollande.

Lockelsen i att höra OZ NOY TRIO tog mig till Klubb Nalen för första gången. Hade inte tidigare lyssnat på den flinka fusion-gitarristen från Israel, sedan länge bosatt i N.Y.C. Hade emellertid tagit reda på att han spelat med många storheter. Ett förhållande som ånyo bekräftades när han till festivalen skapat en ruggigt tajt powertrio, bestående av Jimmy Haslip på bas och Dennis Chambers bakom trumsetet. Stående publik på cirka 275 personer, nästan uteslutande medelålders män. Är kluven till konserten, har besvär med att avge ett entydigt omdöme. Kännetecknet är nämligen blixtsnabba ackordföljder, vilka kan beundras för sin skicklighet.. Men de fladdrar iväg utan förankrade känslor, fäster inte, tillför inget. Lyckligtvis erbjöd spelningen annat än ren uppvisning. I flera passager hemfaller de åt en utforskande spelstil.

Mesta materialet hämtas från Noys senaste album Booga Looga Loo, hans tionde på 2000-talet. Vid några sekvenser avbryts deras exakta samspel. Yellow Jackets stadigvarande basist har ett par egna utflykter med feta basgångar och på sluttampen styckar trumfantomen Chambers fräckt upp rytmer. Hade önskat att han hade fått profilera sig mer. Hör ett medvetet skitigt sound, ibland groovy, ibland racerbetonade licks. Associerar till gitarrgudar som Scott Henderson, Mike Stern och i viss mån Jeff Beck. Lika mycket fuzz och vibrato. En avgörande skillnad: Noy är inte på samma nivå som låtskrivare. I lyckade Chocolate Souffle kan ett mellanting av blues och boogie identifieras. En långsam behaglig sak övergår i aftonens största behållning, hopflätade riff i låt som påminner om The Meters. Extranumret flödade av melodisinne när trion pumpade på i klassisk James Brown.

foto Natalia Rybakina

På Nalen inför en euforisk global publik ställer RICHARD BONA & ALFREDO RODRIGUEZ till med en musikalisk happening. Att jag hann fram först en dryg kvart efter utsatt tid, gjorde inte så mycket eftersom de inte ville sluta. Första turnén tillsammans för två befryndade världsmusikambassadörer. Kamerunfödde basisten och sångaren Bona turnerar gärna i Sverige, verkar live ha lämnat den moderna jazzen för romantiska språng på flera språk. På senare år har han fördjupat sig i afro-kubanska tongångar (vilket jag blev varse på Göteborgs Kulturkalas för ett antal år sedan), varför samarbetet med en sjutton år yngre klassiskt skolad pianist från Havana, sitter som hand i handsken. Som den farbror han känner sig som, sköter Bona allt mellansnack. Man lirar främst sådant någon i duon skrivit. Ett undantag är låt av Mercedes Sosa.

foto Natalia Rybakina

Blev uppiggande soloavdelningar, allsång och skämtsamt nojsande. Lekfulla improvisationer präglade samarbetet plus förkärleken till olika kulturers populärmusik. Var inte förberedd på att Bona skulle ägna sig åt det vokala Musicerandet ger upphov till skratt och lättsinne, resulterar i förbrödrande känsla hos en internationell publik. Förnuftigt nog får alla femhundra i stora salen hålla till godo med ståplats, somliga av dem tar danssteg. Rodriguez bländande löpningar höjer temperaturen ytterligare, medan Bonas sångkonst, på fler för honom främmande språk, bidrar till feststämningen. Till melodiernas fromma lägger instrumentalisten Bona band på sig. Flera gånger är han på vippen att braka iväg och visa sitt halsbrytande handlag. Nöjer sig med att fabricera loopar som omgående bildar bakgrund. Konserten synes löst strukturerad, inriktad på glädjeförmedling av publikfriande art. I den sprittande upplösningen märks västafrikanska rytmer när Bona sjunger och tar fram gitarren. En energigivande tillställning, som åtminstone för stunden var storartad underhållning utan dystra inslag.

obs Kan som kuriosa nämna att jag råkade bo våningen ovanför Hellsten Bar där konsert arrangerades varje kväll, vilket resulterade i att det blev några pratstunder med musiker på hotellet, samt en pytteliten dos av livemusik.

John McLaughlin – foto Leo Ahmed

ps Har vänner som blev saliga av en av festivalens huvudattraktioner, nämligen John McLaughlin & The 4th Dimension. Har sett honom i Holland, men missade honom tyvärr när han spelade på Cirkus

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1760
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in