Dany Saucedo
The Runaway Show – Krogshow
3
Regissör/ kreatör: Vera Prada
Koreografi: Alexandro Düchen
Manus: Danny Saucedo
Musiker: Pontus Persson
Dansare: Amir Ashoor, Lovisa Bengtsson, Fatoumata Camara, Pauline Eddeborn, Daniel Gürow Lundkvist, Mia Hellberg, Jonna Hökengren, Gabriella Kaiser, Kenny Lantz och Fanny Svensson
Produktion av 2Entertain & Krall Entertainment i samarbete med United Stage
Premiär The Theatre på Gothia i Göteborg 31/10
Spelas till och med 21/12 2019, därefter på turné
Fick en impuls att som novis utsätta mig för en värld jag sällan vistas i. Danny Saucedo gör schlagerpop med pumpande beat, övervägande på svenska. Möjligen visste jag att han varit med i Idol, turnerat med pojkband och tre gånger tävlat i Melodifestivalen. Följde inte hans insats i Let´s Dance, däremot Så mycket bättre när han var en av deltagarna 2016. Att detta inte var hans första spektakulära krogshow visste jag, liksom jag inte kunnat undgå hur förhållandet med Molly Sandén valsat runt i skvallerpress, något Danny implicit omnämner.
Var förstås fullsatt i Göteborgs största och ganska färska nöjestempel, vilket innebär 1500 personer i ovanligt blandade åldrar. Många kostar på en utsökt asiatisk, share-dining upplevelse som uppladdning. I bakgrunden serverar en kvinnlig dj vid namn Frida sköna tongångar. Urskiljer såväl Average White Band som Michael Jackson, innan sorlet tilltar. Vid mitt bord några trappsteg ovanför parkett beskådar jag en noga planerad, rapp dans- och musikshow som har drag av modevisning. Kan tänka mig att The Runaway Show med sina drygt tjugo nummer klockar in på cirka åttio minuter. Den är uppdelad i sektioner. Dessa kallas lite schematiskt för fashion, latininfluerat, feel good Danny ensam och avrundas som sig bör av en utsträckt final. Små romantiska filmklipp om glädjen i det till synes oansenliga, har stoppats in i programmet. Trevliga avbrott som ackompanjerar ett antal snabba klädbyten.
Scenen är utformad som en catwalk, vilket möjliggör närkontakt med en exalterad publik. Flera gånger ställer sig många upp, visar sin uppskattning och shakar loss. Visuellt är det snyggt gjort med stimulerande videografik, rök, neonfärgade trianglar i skiftande vertikalläge och avsatser att röra sig på.
Det mesta av musiken är som befarat förinspelad. En ”förmildrande omständighet” är multiinstrumentalisten Pontus Persson. Han drar ett stort lass och är en välbehövlig injektion. Ett par gångar studsar han runt längst fram på scen med gitarr. Annars är han placerad i upphöjd position på vänster sida med trumset och keyboards. Danny själv går ner i varv vid några tillfällen, genom att spela akustisk gitarr och elpiano.
33-åringen går ut hårt mån om att göra intryck. Showen andas flärd och eskapism, är rent av medveten attityd. I nästan enda öppenhjärtiga korta monologen abhandlar han sitt senaste år. ”Året har varit tungt. Ni vet alla vad jag pratar om. Lösningen: att dansa skiten ur mig.” Här identifieras en brist. Danny tog inte chansen att göra något statement i övrigt. Inte heller ägnades tid åt drivkrafter, förebilder eller vilket syfte han har i sitt låtskrivande. Det närmaste avseende influenser blir ett litet nummer med loopade beats på drum pad. Och en smula personlig tillåter han sig när han berättar om sina pendlingar i humöret inför skivsläpp, ena dagen hybris, andra dagen ångest.
Pratade med några dansande kvinnor på den efterfest som styrdes upp av ovan nämnda dj Frida Harnesk. Då kommenterade en av dem det som saknas, genom att påpeka att detta fanns med i förra showen. Då gav han mer av sig själv, typiskt nog. Den sågs enligt henne av enbart kvinnliga fans, inte oberörda av hans yttre. Nu häpnade de över att även gubbar (antagligen sådana med inflytande som blivit inbjudna) var på premiären.
Vad som blev uppenbart var att långtifrån alla låtar håller tillräcklig kvalitet. Iakttagelsen förstärkts när man jämför med hans covers, det vill säga melodier av Bo Kaspers plus bröderna Gärdestad. Undantag sitter perfekt, medan man kan kräva mer känsla i För kärlekens skull. Den är på gränsen till tafflig. Generellt sett borde i högra grad tolkat några av sina idoler. Visst lägger han och truppen av synkade dansare mycket energi på euforisk dans. Dansarna är verkligen bra, får ta ut svängarna i ett eget nummer.
I gengäld måste ändå tyvärr hävdas att låtmaterialet är tämligen ojämnt, vilket inte hindrar att publiken är med på noterna. Innan du väcker mig funkar förträffligt, i min bok en betydande hit. I avskalad version på klaviatur blir det allsång i balladen Amazing. Hornstullstrand har ett medryckande beat, Dör för dig en oemotståndlig melodislinga och In Da Club med sin mekaniska rytm låter som en given floorfiller. Så onekligen finns höjdpunkter!
Det här är en bekymmerslös välstrukturerad krogshow där publiken inte bara betraktar utan deltar. Övergången till efterfesten kommer nog framgent bli mer naturlig. Danny sjunger smidigt och obehindrat (gick inte alltid fram i volymstarkt sound). Det är beundransvärt att han med duktiga medarbetare kan ro sådana här stora projekt i hamn. Sympatiskt att han företrädesvis håller sig till svenska i sina texter. Som son till boliviansk mor och polsk far behärskar han ett flertal språk. Dock kvarstår känslan av frustration, eftersom Danny har potential att beröra i högra grad.
