Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Robyn har gjort sin första remix någonsin för en annan artist och det på inget mindre än låten ”Change of Heart” från El Perro Del Mar´s trefaldigt Grammisnominerade (Årets Pop, Årets Kompositör, Årets Producent med Rasmus Hägg) album ”Love Is Not Pop” (Licking Fingers/Playground).
Här kan du lyssna på den.
The Soundtrack Of Our Lives drar igång 2010 med en USAturné som tjuvstartar med 2 spelningar i Sverige.
Efter att under 2009 släppt albumet ”Communion” världen över och följt upp den med turnerande i Skandinavien, Spanien, England, Belgien, Tyskland, Kina, Schweiz och Österrike, inleder TSOOL turnésäsongen 2010 med en Amerikaturné. TSOOLs scenshow har bara blivit starkare och starkare samtidigt som gruppen har nått ut till fler och fler. Det kommer bli en mycket fin turné!
Till glädje för alla våra vänner i Gävle och Malmö så startar de hela turnén med en spelning i respektive stad innan sexmannabandet tar sig över atlanten för att sprida sitt evangelie i USA.
Datum:
5.2 Gävle, Maxim
6.2 Malmö, KB
16.2 New York, Irving Plaza
17.2 Philadelphia, The Note
18.2 Washington DC, House Of Sweden
18.2 Washington DC, Black Cat
19.2 Houston, The Warehouse
20.2 Austin, Emo´s
21.2 Dallas, The Granada
23.2 Tucson, The Rialto
24.2 San Diego, The Casbah
25.2 Pomona, Glasshouse
26.2 Los Angeles, The El Ray
27.2 San Fransisco, The Independent
28.2 Chicago, TBA
The Soundtrack of our lives, webbplats.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, The Soundtrack of our lives
Singer-songwritern Rosanne Cash har sannerligen inte haft några små skor att fylla under sina år som musiker och dotter till legenden Johnny Cash. Men hon har gjort det alldeles lysande. Rosanne Cash sågs senast i Sverige då hon gästade Skavlan i Sveriges Television i november, och gissa om vi fick mersmak? Den 9 mars kommer hon till Sverige för en konsert på Nalen i Stockholm. Därefter, den 10 mars, ser vi henne på Trägårn’ i Göteborg och Sverigebesöket avslutas med en spelning på KB i Malmö den 11 mars. Biljetterna släpps den 21 december.
Rosanne Cash vann en grammy 1985 för låten ”I Don’t Know Why You Don’t Want Me” och har nominerats till ytterligare åtta grammys. Hon har nu gjort en ny platta som heter ”The List”, som släpptes i oktober i år och blev den 12:e i raden men den första som består av covers. På skivan kommer Rosanne Cashs fanstastiska röst till sin rätt och varje sång är säreget tolkad genom hennes distinkta och sofistikerade perspektiv som musiker. Man kan säga att genom The List öppnar Rosanne Cash famnen för sitt arv och sjunger av ren kärlek till genren och sångerna, som faktiskt har format den hon blivit som artist.
Idéen till skivan föddes när hon gjorde promotion för den förra skivan (2006) Black Cadillac. Här berättade hon hur hon som artonåring fått en lista av sin far på de hundra viktigaste countrysångerna. Han sade till henne att det hörde till hennes utbildning och att hon måste lära sig var och en av dem. Rosanne beskriver ”jag såg den listan som ett slags excellens-standard och en påminnelse ur vilken tradition jag är sprungen. Den här skivan ger mig chansen att koppla ihop den jag är idag med mitt ursprung snarare än att springa iväg från det, och att knyta samman alla trådar: det gamla och det som är nu, ålderdom och ungdom, tradition och tidlöshet”.
The List innehåller covers från The Carter Family och Hank Williams, Jimmie Rodgers och Patsy Cline, Merle Haggard och Bob Dylan. Skivan innehåller gäster som Bruce Springsteen och Elvis Costello och Wilcos Jeff Tweedy och Rufus Wainwright.
The List har fått lyriska recensioner. Aftonbladets Markus Larsson skriver ”Rosanne Cashs fantastiska versioner får mig nästan att skämmas över att jag ibland glömmer bort och tvivlar på originalens ursprungliga kraft.” och Ulf Gustavsson i Upsala Nya Tidning säger att Cash sjunger ”med klockren stämma och återhållen glöd i sånger som Take these chains och 500 miles som visar att hon tar dem på fullaste allvar. Inte genom att sätta sig själv i förgrunden, utan genom att frilägga berättelser, livsöden och den melodiska bärkraften i sångerna. Nästan som att höra dem för första gången.” Dennis Andersson i Barometern skriver att ”The list är en samling sånger som går rakt in i hjärtat. I mitt tycke årets hittills bästa utländska album.” GP fyller i med ”The List är en rörande platta, på pappret ”omöjliga” sånger som Girl from the north country och Long black veil hanteras med osviklig känsla och uppenbart mod.”
Rosanne har Grammynominerats 2010 i kategorin “Best Pop Collaboration With Vocals” för “Sea of Heartbreak,” en duett med Bruce Springsteen.
Mer info på www.rosannecash.com.
Biljettinfo:
9.3 Stockholm, Nalen
10.3 Göteborg, Trädgårn
11.3 Malmö, KB
Biljetterna släpps den 21 december.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, konserter, country, Rosanne Cash
Ute virvlar snöflingor och det är slaskigt och halt på gatorna och julmarknaderna lyser upp Stockholmsgatorna. Men det kommer en sommar efter denna vintern och ett tecken på ljuset efter mörkret är pressutskick från festivalarrangörer. Den hittills över all förväntan lyckade göteborgsfestivalen Way Out West har nu släppt beskedet att festivalen fortsätter sommaren 2010. Datum är fastställt och de första artisterna bokade.
Här är pressmeddelandet:
Visst är vintern stundtals vacker, men mest grå, trött och ruggig. Ute virvlar snön, smält till vatten innan den träffar marken. Då behöver man något som värmer. Raggsockor, varmt kryddat vin, borsjtj eller festivaleskapism. Som en sol till morgonkaffet tänkte vi därför att det var dags att plocka fram kalendern 2010 och kryssa in 12-14 augusti. Då är det dags för Way Out West.
Inte nog med att ni ska plita ner datumen, ni kan även anteckna att biljetterna släpps på fredag 18:e december, till samma pris som förra året. Och medan ni har fingret på displayen, knåpa ner de tre första klara artisterna: Indiegudarna PAVEMENT , trollkarlens bästa CYMBALS EAT GUITARS och det stora genombrottets SURFER BLOOD .
Way Out West hoppades genomföra tre år. Det var aldrig självklart att vi skulle fortsätta. Ingen vill bli tagen för given. Ingen spelar bra pingis på hälarna.
Vi vet att klubbarna varit en viktig del som gör Way Out West värt ett besök. Ett grymt sätt att slita sista biten själ ur kroppen. Vi vet också att klubbarna inte alltid varit toppuppstyrda, vi tycker det till viss del är grejen med bra klubbar – det är tricky att ta sig in – men 2009 funkade det mycket bättre. Med det inte sagt att vi är nöjda: vi tittar på förbättringar i både uttryck och bekvämlighet inför kommande år.
Way Out West går in för fjärde året av miljödiplomering. Tämligen hårda krav ställs på oss, vilka vi ska ge järnet för att leva upp till om inte överträffa. I dagarna har en grön nordisk festivalallians bestående av Way Out West, Öya och Roskilde, överlämnat ca 20 000 namnunderskrifter till våra beslutsfattare inför det viktiga ställningstagandet på COP15 och vi föreläst för forskare och näringsidkare om vårt miljö- och mattänk. Vi har för avsikt att fortsatt verka såväl på som utanför festivalen för en bättre värld. Enligt samma linje ska maten bli ännu bättre. Med en svensk mästare i husmanskost bakom spisen (Mats Nordström) och med ökat fokus att hitta något för varje smak och plånbok. Way Out West är inte langos, Way Out West är paella på skaldjur från hamnen och biodynamiskt kallt vitt vin.
Artisterna… Lassot är kastat. Vi jobbar mot alla åldrar och kön; genrer, teknik och instrument för en så spännande line up som möjligt. Sen ska vi inte förneka vår uppväxt och skivsamling, men vi slåss med den – för att åter älska. Med inspiration från de största internationella festivalerna och scenerna är det till syvende och sist musiken vi förenas runt. Spring, släpp hästarna fria.
PAVEMENT (US)
I tider av lo-fi- & shoegazer-revivals, årsdj-teman och decennielistor: ett bättre försvarstal för nittiotalet än Pavement behövs inte. Sorry Schyffert.
Under tio år var Pavement-posters tapetväv för en hel generation vars främsta mål i livet var att göra golvet till sjungande popmelodier, om så skeva och sviktande. Det snedställda gnisslet de genererade var och är en vägg man kan luta sig mot och känna sig trygg med.
Under några år som föregick skiftet av Jesus-siffror gick Pavement från att vara en illa hållen hemlighet till att vara en illa hållen angelägenhet. Visst, MTV gjorde sitt bästa för att gömma dem; i sitt indie-alibi, 120 Minutes, som sändes långt in på natten kunde man, om man hade tur, höra tre minuter av himmel i ”Cut Your Hair”. Men där slutade kanalens vilja. (På den sidan bredband & dintub-i-mobben betydde fortfarande musik-television något.) Trots detta kom de ändå att tveklöst definiera en hel musikstil och skuggan de kastade var Sagan Om Ringen-vid. Stephen Malkmus lakoniska anekdoter om allt och inget berättades till en kuliss av ostämda gitarrer och brusande rondeller. Längst fram vid scenen stod livsbejakande (ton)åringar som hävdade att de inte förstods av en enda icke närvarande själ. Ni kanske var där. Hos Pavement finns det man behöver.
Det har nu gått tio år sedan senaste spelningen och när vi nu röjt esset i ärmen att de kommer till Way Out West så kan vi bara konstatera att vi känner oss hedrade av dess närvaro.
CYMBALS EAT GUITARS (Klubb) (US)
Ett gäng bohemer från New York som inte drar sig för att gestikulera stort och yvigt, som högtidligt teoretiserar om berg. Lika episkt som en månlandning 1969 och lika vildsint som tjurrusning finner vi någonstans i mitten ett gigantiskt hål som slukar oss. Crescendo efter crescendo och man lyfts högre för varje gång. Cymbals Eat Guitars slår onekligen på den stora trumman, den stora gitarren och den stora basen. Ur en frontalkrock mellan Built To Spills duellerande gitarrer och My Bloody Valentines baklänges-diton ramlar denna kvartett ut, staplar sig fram ur röken och framför något som kallas ”magi”.
På albumet ”Why There Are Mountains” flyter allt ovanstående samman och bildar ett av 2009 års mest intressanta debuter. För folk som gillar att ta i, för folk som tycker ”less is more” är en förnedrande term, för folk som bär hjärtat väl synligt… låter som att det är för ”folk”: Njut!
SURFER BLOOD (Klubb) (US)
Nu lämnar vi New York för West Palm Beach. I kafferummet pratas det om Surfer Blood som en blandning av My Morning Jacket och Arcade Fire. Lägg till lite indianrytmer som hos det allra bästa och lite israelisk punk-galenskap så är referenskvoten fylld. Dags att uppleva.
Surfer Blood duckar inte för att dista på och kombinerar med sällsynt kombinationsförmåga strandharmonier med desperation. Deras debutalbum Astrocoast är kort sagt ruskigt bra. Vi vet i dagsläget inte hur stort det här kan bli, men det är bokstavligen bara början…
BILJETTER
Biljetter släpps kl 10.00 fredagen den 18 december.
DIREKTLÄNK
Biljetter säljs på www.wayoutwest.se
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Göteborg, musikfestivaler, indie, Way Out West, Pavement
The XX spelar i Stockholm den 19 januari. I en liten konsertlokal – så liten att trycket på biljetter gjort att den nu flyttar till en något större lokal: Debaser Medis.
Men varför inte till en ännu större lokal?
Det är inte första gången under senaste året som stora för tillfället hajpade band bokats i alltför små lokaler. Ni minns väl Glasvegas som bokades till Debaser, liksom Franz Ferdinand?
Här pressmeddelandet om flyttningen av The XX spelning:
9 jan – Stockholm, Debaser Medis
På grund av efterfrågan flyttar vi upp The XX till det större Debaser Medis. Se det som en tidig julklapp från oss till er. Samtidigt som årets mest hypade band hamnar i topp på alla listor över årets album släpper vi alltså fler biljetter. Köpta biljetter gäller.
OM THE XX
Långt ifrån landet som bebos av flanellbärande gökar med autentiskt skogshuggarskägg strålar fyra representanter från det anglikanska samhället samman för att göra musik som består av mer än gamla The Byrds -harmonier staplade ovanpå varandra. Nej, det är mer än så.
I samma andetag som The xx yppar Rihanna kommer ett eko av Glass Candy s neurotiskt svarta disco. Den ödesmättade pulsen från trummaskinen ligger som fond för den trubbiga basen och de sparsamt spelade gitarrtonerna. I förgrunden ligger Romy Crofts och Oliver Sims nitton-eller-så-år unga röster varsamt sammanvävda och förmedlar med en charmig och klädsam disträhet explicita traktat av engelsk betong-realism.
Vi behöver inte de engelska musik-tabloidernas lika vulgära som väntade superlativer för att förstå att The xx kommer göra ett avtryck som blir till fossil. Just så bra är det. Just så gott är det. Just så viktiga är de!
The XX på webben:
myspace.com/thexx
thexx.info
Läs även andra bloggares åsikter om indie, alternativ, konserter, Debaser, Stockholm, The XX