• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Dolph och Salem vann

6 februari, 2010 by Rosemari Södergren

salem-ignorethis-480
Hurra för Salem al Fakir. Han behöver inte hälla på sig tio lager glitter. Han har stil i sig själv. Även när han sitter stilla bakom en flygel äger han scenen med sin naturlighet.

Det var bra att han tog den ena platsen direkt till Globen. Den andra platsen i Globen tog Ola och tja, det spelade inte så stor roll: ingen av de övriga har någon reell chans i den stora finalen. Olas låt känns likadan som många andra svenska hitlåtar som aldrig slår internationellt och Jessicas ballad var som så många andra ballader, som Sanna Nielsen och så många liknande artister med låtar som aldrig kan slå riktigt i den stora finalen.

Men innan dess hände det något. Innan vi fick resultaten och fick veta vilka som tog sig till andra chansen trädde Dolph in på scen och rev av ett nummer där han också visade att han kan trumma.

På Twitter öste de in tweets: Skicka Dolph till Norge.

Om de hade varit en tävling mellan de tre programledarna hade han avgjort vunnit den, Dolph. Lugnare och inte så flamsig som de andra två, Måns och Christine.

Men kan någon förklara varför SVT först säger att de vill ha med Twitter, men sedan gömmer Twitterflödet på Text-tv?
Uppdatering: Det var till och med värre än så. SVT gömde inte bara undan Twitterflödet utan det flöde de hade bestod av några av deras egen utvalda personal som fick kommentera. Alltså inte äkta Twitter. Jardenberg skriver om det:

Alltså, jag förstår att man måste göra något slags urval. Men två twittrare är inte ”Twitter om Melodifestivalen”. Twitter är lite större än @annika_lantz och @ebbavonsydow, jag lovar. Kolla på #mel2010 så får ni se…

Melodifestivalen minut för minut med Markus Larsson – fast allvarligt talat: att låta Markus Larsson skriva minut för minut är totalt ute. Det suger.
Den som vill ha sändningen minut för minut följer den på Twitter förstås. Riktiga Twitter alltså och inte den gömda text-tv-varianten.

Relaterat: 5 plus till Dolph.

Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, Salem al fakir, Dolph, Salem, Örnsköldsvik

Arkiverad under: Musik Taggad som: melodifestivalen

Zweiter Tag in Berlin

6 februari, 2010 by Redaktionen

komischeoper2
Andra dagen i Berlin vaknade jag ganska tidigt och efter intagen frukost var det alltså dags att ägna sig åt andra kulturella aktiviteter, än operabesök.

Tyvärr var vädret inte det allra bästa och gatorna var på många ställen glashala, vilket inte inbjöd till mer promenader än vad nöden kräver dvs korta transportsträckor för att sätta sig i säkerhet inomhus.

Dagen var alltså ovanligt väl lämpat för ett muséebesök, men vilket? Alternativt hade jag kunnat tänka med ett besök på ett konstmuséum, vilket det finns flera av i Berlin. De bästa, enligt min uppfattning ligger en stunds resa från centrala Berlin, men tyvärr hittade jag inte U-banan som skulle ta mig dit och någon att fråga fans det inte tillhands dvs de flesta som jag mötte var turister från andra ställen än Berlin.

Till sist bestämde jag mig för att besöka museet för de mördade judarna i Europa, som ligger strax bakom Brandenburger Tor och är ganska enkelt att hitta. Det ligger längst upp på vänster sida av den gata som löper runt ena sidan av monumentet.

Själva utställningen ligger under jord och består av ett antal olika rum. När man kommer in efter att ha avklarat säkerhetskontrollen, går man in till vänster och får då en exposé över den historiska utvecklingen från nazisternas maktövertagande. Intressant även om det inte ger nya informationer, men så klart viktigt för förståelsen för de som saknar de historiska kunskaperna.

Därefter kommer man in i ett rum som redovisar antalet mördade judar land för land. Här fäste jag mig speciellt för siffran från Tyskland. Alla har vi kanske hört om att det handlade om sex miljoner mördade judar, men att det rörde sig om c:a 160 000 från själva Tyskland hade jag ingen aning om. Detta var en nyhet för mig.

Sedan kom jag in i ett rum där det redogjordes för ett antal judiska familjers öden runt om i Europa. Detta var nog det mest gripande rummet av alla. Här fick jag klart för mig den ohyggliga omfattningen av nazisternas illdåd exemplifierat av dessa okända familjers öden. Verkligen gripande och realistiskt!

Nästa rum är om möjligen än mer gripande! Här är det olika röster som redovisar olika individuella människoöden. Det berättas att det skulle ta mer än sex år, dygnet runt, för att lyssna på alla människoöden!

Sista rummet består av bilder från olika koncentrationsläger runt om i Europa. Mycket skrämmande och lärorikt!

Besök gärna minnesmonumentet, men avsätt helst en rimlig tid för besöket. Jag behövde nästan tre timmar, men självklart går det att genomföra på kortare tid. Det är ju faktiskt upp till var och en, men det räcker inte med en halvtimme eller mindre för en helhetsupplevelse. Det är en viktig påminnelse om tider som ingen av oss vill ha tillbaka. Eller hur?
Inom parentes kan jag berätta att när vi vid ankomsten till Berlin blev avslängda i Berlin Spandau, var jag nog den enda i tågvagnen som förknippade Spandau med den siste nazistförbrytaren, som satt inspärrad där, Albert Speer. Ensam i många år förutom vaktstyrkorna från de allierade.

Efter besöket blev det en längre promenad på Unter den Linden, Berlins paradgata, innan det var dags att hitta ett ställe att äta på. Vilket inte var helt enkelt, men det berodde kanske på att aptiten efter besöket på museet inte var på topp, men jag insåg ju att jag var tvungen att äta innan kvällens operaföreställning – Don Pasquale började.

Efter att ha gjort ett försök att komma in på Komische Oper, hittade jag småningom en tilltalande restaurang på Unter den Linden, Dressler och efter att ha kollat prisläget blev detta mitt val. Eftersom jag går på LCHF så fanns det tyvärr inte så många alternativ, men slutligen valde jag en wienerschnitzeln med inlagd gurksalat. Vin var inte att tänka på, en dl, kostade fem Euros! Jag behöver minst fem dl för att känna att jag är nöjd. Men wienerschnitzeln var helt perfekt och betjäningen lämnade inget övrigt att önska. Trevlig personal, vilket faktiskt inte alltid är fallet i Berlin.

Det var nu dags att bege sig till Komische Oper som egentligen bara låg bakom restaurangen.
Väl framme vid operahuset fanns jag ett lite men ganska trevligt operahus. Jag hade biljetter på andra balkongen eller som det heter här 2 rang. Det var ingen bra plats skulle det visa sig. Till exempel hade jag ingen tillgång till textmaskinen, vilket ju övrigt inte hade hjälpt mig särskilt mycket, eftersom ensemblen både sjung på tyska och det var den tyska texten som levererades.

Som tidigare konstaterats gällde kvällens föreställning Gaetano Donizettis komiska opera ”Don Pasquale”, som denna kväll hade premiär efter att inte ha framförts de senaste sextio åren!

När jag valde vilka operor jag skulle se hade jag att välja mellan Tannhäuser på Deutsche Oper och Don Pasquale, eftersom jag precis hade övervarit premiären på Tannhäuser på DKT och inte hade sett kvällens föreställning ansåg jag att valet var enkelt. I efterhand ångrar jag mig jag skulle nog trots allt ha valt Tannhäuser, men det är så dags. Detta särskilt som jag nu vet att stockholmsoperan kommer att sätta upp just ”Don Pasquale nästa säsong!

Operan handlar om den rike ungkarlen don Pasquale vars unge släkting Ernesto som önskar gifta sig med den unga änkan Norina, men don Pasquale vägrar och hotar göra Ernesto arvlös. I samråd med doktor Malatesta beslutar sig Ernesto för att ge don Pasquale en minnesbeta.
Malatesta råder don Pasquale att själv skaffa sig en hustru och föreslår sin egen syster Sofronia, som han skildrar i de mest berömmande ordalag. Norina skall uppträda som denna uppdiktade syster och med sitt uppträdande få don Pasquale att intressera sig för äktenskap.

Hela scenbilden utgår från en övertäckt katafalk i ett tänkt begravningskapell, med tända kandelabrar och med en likkista på toppen och där flera händelser sker under katafalken bl.a vill man få oss att tro att där försiggår ett samlag. I varje fall får vi se en naken man, dock skyld på ett väsentligt ställe, men i detta fall är det ingen brist på fantasi, men så är jag ju också på Komische Oper! Vilken avsikt regissören hade med denna uppsättning övergår dock mitt förstånd och kunnande.

Tyvärr sjöng man på tyska så jag hade svårt att uppfatta det humoristiska i föreställningen, men den tyska publiken skrattade hejdlöst, särskilt när en jätte till man, utklädd till kvinna gjorde sin entré. Någon särskild roll kunde i varje fall inte jag upptäcka att hon/han spelade, men publiken uppskattade medverkan. Sångarna var helt okända för mig, men de sjöng överlag ganska bra särskilt dr Malatesta, men även don Pasquale själv. De andra huvudpersonerna lämnade inte efter sig någon större minnesbild, men dåligt vill jag inte kalla det, kanske mediokert?

Musiken var ganska typisk för Donizetti och orkestern skötte sig utmärkt, vilket också kören gjorde, men det var en ganska märklig uppsättning även om det säkert är fullt möjligt att tolka librettot på det viset som regissören hade gjort. Det skall dock bli oerhört spännande att se och höra stockholmsoperans version nästa år!

Sammantaget blev det trots allt en ganska fin upplevelse, detta mitt första besök på Komische Oper i Berlin. Till sist måste jag också berätta om en märklig upplevelse som mötte mig på väg ut ur operahuset: vaktmästarna var utrustade med varsin sparbössa och det var ingen tvekan om att de önskade att jag lämnade en slant i bössan, vilket jag naturligtvis gjorde. Väluppfostrad som jag är.

Vill du läsa mer om mina tankar och upplevelser om och kring opera? Besök min blogg

Arkiverad under: Musik Taggad som: Berlin, Don Pasquale, Komische Oper

Wagner-Wochen på Deutsche Oper i Berlin

6 februari, 2010 by Redaktionen

wagnerveckadeutscheoperAv en händelse såg jag för några månader sedan att Deutsche Oper i Berlin skulle ha några Wagner-Wochen.

På programmet stod bland annat Rienzi en av hans tidiga operor som jag kände till men aldrig har sett. Det är knappast en föreställning som jag kan räkna med att få se i Sverige, i min livstid, så det kändes helt rätt att planera för en resa till Berlin.

I lördags bar det alltså åstad med Öresundståg från Malmö och sedan ICE-tåg från Köpenhamn via Hamburg till Berlin.
Det var ingen bra vald resdag och bekymmerna började redan i Malmö och sedan fortsatte det hela resan. När vi närmade oss Berlin blev vi avkastade på Berlin Spandau och hänvisade att med hjälp av S-tog ta oss in till centrala Berlin. Jag anlände till mitt hotell Agon Opera på Kurfurstendamm c:a en och halv timme senare än beräknat.

Trots detta bestämde jag mig för att promenera till Deutsche Oper, vilket jag för övrigt alltid brukar göra. I dag kändes det särskilt angeläget efter att ha tillbringat mer än tio timmar på olika tåg.

Jag brukar alltid inleda operabesöken på Deutsche Oper genom att äta lite på en trevlig italiensk ristorante ”Don Giovanni” som ligger ett stenkast från operahuset. Idag trodde jag inte att jag skulle hinna med besöket, men eftersom det fortfarande var c:a fyrtiofem minuter innan föreställningen började beslutade jag mig för att ta chansen.

Jag berättade alltså för kyparen att jag hade bråttom och han svarade då typ ”nemas problemas” och det var det inte heller. Jag fick ett glas vitt vin, fyra scampi al forno och en liten grönsallad. Det smakade som vanligt helt förträffligt och när jag bad om en sked för att få i mig den goda buljongen, så gick det också bra.

Väl inne i operasalongen hamnade jag bredvid ett par engelsmän som liksom jag hade rest till Berlin för att se föreställningen.

Handlingen i operan utspelar sig i Rom på mitten av 1300-talet och handlar om en strid mellan två adelsfamiljer och mot folket och Rienzi är den siste tribunen och som slutar som diktator.

Döm om min förvåning när ridån går upp och jag får se ett stort rum inklusive videoproduktion på väggen och med ett stort mörkt skrivbord i mitten av rummet. Under själva overtyren ser man en uniformsklädd mansperson som växelvis föreställer Hermann Göring, Adolf Hitler och Benito Mussolini. Regissören hade alltså förlagt handlingen till Europas 1920- och 30-tal.

Inte helt ovanligt och kanske inte heller något större fel, men eftersom jag hade förväntat mig att se operan i sitt tidsmässiga original så blev jag naturligtvis förvånad. Eftersom detta är en opera som inte spelas särskilt ofta i Tyskland heller hade jag alltså inte tänkt tanken att det kunde handla om en nyinstudering. Så fel av mig.

Jag delar inte regissörens uppfattning att det är korrekt att tolka operan som en diktators uppgång och fall utan för mig handlar det mer om striderna mellan två familjer å ena sidan och folket å andra sidan. Till detta skall man då lägga en kärlekshistoria och övriga komponenter som vanligtvis ingår i operans värld.

Men jag måste erkänna att jag under föreställningens gång hann ändra uppfattning och detta beror inte minst på goda insatser från Torsten Kerl som Rienzi och den finländska sopranen Camilla Nylund, som sjöng Irene. Till detta skall läggas den utomordentliga kören, kanske ett sjuttiotal personer och en fantastisk orkester under ledning av Sebastian Lang-Lessing

Musikaliskt tillhör inte Rienzi det bästa som Wagner har komponerat, ja det är faktiskt så att om någon hade frågat mig efter kompositörens namn så hade i alla fall jag inte tänkt på Richard Wagner. Igenkänningsfaktorn var med andra ord låg.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att besöket ändå var värt en mässa i Berlin för att travestera en fransk kung på femtonhundratalet.
Läs även andra bloggares åsikter om Rienzi, Deutsche Oper Berlin, Wagner Wochen

Arkiverad under: Musik Taggad som: Opera i Berlin, Rienzi, Wagner-Wochen

Kashmir till Sverige

6 februari, 2010 by Redaktionen

kashmir_lug
Wow. Kashmir kommer till Sverige. Till Stockholm 8 maj på Kägelbanan och till Malmö och KB 9 maj – Malmö.

Vad får du om du gifter Radiohead , Interpol och Muse ? Kashmir såklart!
Är det inte lustigt, hur ett band som detta kan vara så hyllat, men ändå så underskattat? Danska Kashmir har sjungit duett med David Bowie , haft Lou Reed att recitera dikter på en inspelning och vunnit över tio priser i Danish music awards. Nu har bandet precis avslutat inspelningen av sitt sjätte album i Jimi Hendrix legendariska Electric Lady Studios i New York.

Kashmir har funnits ända sedan 1991, men då under namnet Nirvana . När Cobains trupp av Seattle-grungare tog över våra medvetanden i början av 90-talet bytte de namn till Kashmir, efter Led Zeppelin -låten med samma namn. Det är nu fyra år sedan bandet släppte sitt förra album och sångaren och textförfattaren Kasper Eistrup har spenderat åren till att resa och skaffa inspiration till nya texter. Resultatet är Trespassers, vars första singel ”Mouthful of wasps” nått höga placeringar på svenska singellistan på iTunes.

Med ett ständigt driv i sin melankolidoftande och driviga rock gör Kashmir musik som är lika lätt att tänka sig på dansgolvet, som utanför. De skapar melodier som smittar och tankarna förs osökt till Kings of Leon , Beatles och Kasabian . Skillnaden är den drömska kvalité som Kashmir med lätthet förmedlar. Det är musik för fjärrskådning, horisontsuktande och den bästa utekvällen du någonsin haft.

Biljetterna släpps kl10.00 på måndag 8 februari.

Kashmirs hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Kashmir, Stockholm, Malmö, konserter, Kägelbanan, rockmusik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kashmir, Konserter, Malmö, Stockholm

David McAlmont och Michael Nyman: soul möter jazz och det blir konstpop

6 februari, 2010 by Rosemari Södergren

theglare

Ett spännande musikaliskt möte mellan soul- och jazzsångaren David McAlmont och kompositören Michael Nyman har mynnat ut i skivan The Glare som släpptes i slutet av januari.

På albumet sjunger David McAlmont sånger av Michael Nyman. Det är skiva som passar väldigt bra att sitta ensam till och bara lyssna. Det är en skiva som har mycket djup och mer att upptäcka, men drag av filmmusik och konstmusik. Michael Nyman har skrivit filmmusiken till bland annat ”The Piano”.

Om du sätter dig ner och lyssnar på den: lyssna också på texterna. Flera av sångerna tar upp aktuella ämnen.

Eftersom jag inte är så förtjust i soul och rnb väntade jag rätt länge innan jag började lyssna på skivan. Jag är inte heller någon stor jazzfantast. Javisst, jag kan lyssna på en del jazz med behållning och likadant på en del soul. Men den här skivan överraskade. Mötet mellan dessa två är mycket mer än ett möte mellan soul och jazz, jag tycker det är drömskt, det är förföriskt och det är mer konstpop och konstmusik än jazz plus soul.

Jag såg att Sydsvenskans recensent också blev enormt förtjust i skivan och gav den betyg 5:

En ovanlig och sensationellt stark skiva blev resultatet när kompositören Michael Nyman slog sig ihop med falsettsoulmästaren David McAlmont.

Lika vanebildande som originellt.

Samarbetet har fått en sida på MySpace där du kan lyssna på en del av denna konstpop.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, jazz, soul, filmmusik, konstmusik, McAlmont, Michael Nyman

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Filmmusik, Jazz, Konstmusik, Recension, Soul

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1615
  • Sida 1616
  • Sida 1617
  • Sida 1618
  • Sida 1619
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in